Tystnaden mellan stjärnor

Så vackert beskrivet hur två av dem skulle passa fint även i andra elevhem.

Luna Cho, förlåt att jag har missat att läsa din underbara berättelse! Har haft det lite stressigt utanför sajten, men nu har jag tagit mig tid att läsa. Tänk så här: Bättre sent än aldrig!

Kapitel två: Riktigt roligt och veta hur Alvie, Felicity och Maelie träffades. Amelie påminner om Hermione, alltså att hon går ensam. Men sen möter hon de andra två.

Tips:

"Vill du sitta med oss? Jag tror vi blir sorterade till samma elevhem." sa hon och log hoppfullt.

Ta bort punkten och sätt dit en komma-tecken istället.

"Vill du sitta med oss? Jag tror vi blir sorterade till samma elevhem", sa hon och log hoppfullt.

Annars bra.

____________________________________


Kapitel tre: Ännu ett bra kapitel! När sorteringshatten pratar med dem, får man en känsla av att den vet hur eleverna är och har varit, innan de börjar på Hogwarts. Som Amelie, hatten känner på sig att hon har stått ensam.

De följde efter en rad nya elever med hjärtan som slog i otakt.

Som Avis Fortunae skrev i ett inlägg, så är det något poetiskt i texten. Det är elegant på något sätt. Undrar hur trion ska finna sig på Hogwarts. Kommer bli spännande att läsa vidare.

Kapitel 4. Tre år senare

Tre år har gått sedan den första sorteringen, och här satt de nu, under den glittrande stjärnkupolen i Ravenclaws sällskapsrum. Kvällen vilade mjukt över tornet. Böcker låg öppna men orörda, och lågornas skuggspel dansade över de gamla väggarna. Det var sent på kvällen, och de var ensamma, som de ofta var. De flesta andra elever hade redan gått och lagt sig, men inte de här tre vännerna. De hade mer viktiga saker att göra, eller snarare, saker de behövde prata om.

Amelie satt först, tyst och fokuserade på sin anteckningsbok där hon sammanfattade de senaste lektionerna i trolldryckskonst om magiska brygder. Hennes handrörelser var snabbare än vanligt, och blicken var intensiv, nästan som om hon försökte fördriva tankarna på annat håll. Det var inget nytt för Felicity och Alvie, Amelie var alltid den som satt med sina böcker och tyst arbetade, förlorad i sina egna tankar. Men de visste också att det var hennes sätt att hantera sina känslor, särskilt när något var svårt.

Felicity, som satt bredvid Amelie, rörde långsamt på sig. Hennes blick var inte på anteckningarna, utan på de glittrande stjärnorna genom kupolens fönster. Det var som om stjärnorna på något sätt speglade hennes egna drömmar, de stora visionerna om världen hon hade, en värld där alla hade något magiskt att ge. Men nu var tankarna på hennes vänner mer närvarande än någonsin. De var alla så olika, men ändå var de där för varandra.

Alvie, som satt på andra sidan bordet, såg på Felicity med ett litet leende. Hans ögon var fyllda med förståelse, och han visste att hon tänkte på något större än bara deras kvällsstund. Han hade alltid haft en förmåga att läsa av människor, och han kände att något var på gång.

"Amelie," sa Alvie försiktigt, "har du tänkt på att vi kanske borde ta en paus? Du har ju nästan fyllt hela anteckningsboken nu."

Amelie lyfte blicken från sina sidor och gav honom en kort, avlägsen blick. Hon var inte riktigt klar, inte helt. "Jag har mycket att ta igen" svarade hon envist och vände åter blicken mot sina anteckningar. "Trolldryckerna har alltid varit en utmaning och dessutom så är jag inte klar med mina planeringar för de scenarion som skulle kunna ske."

Felicity rynkade pannan och förstod inte hennes tendens att göra reservplaner för allting. Hon visste att Amelie inte bara pratade om trolldrycker. Det var inte bara magin som var en utmaning för henne, utan också allt annat och kanske framför allt sig själv.

"Jag vet att du vill hålla dig upptagen," sa Felicity mjukt, "men vi behöver också vara här för varandra. För oss själva. Det är inte bara trolldrycker som vi ska förstå."

Amelie suckade tyst och lutade sig tillbaka mot stolen. "Jag vet," svarade hon efter en lång paus. "Men det är så mycket jag behöver fokusera på. Det känns som om jag måste vara bra på allt, annars blir jag inget."

Felicity såg på henne med en blick som var både förstående och mild. "Du är redan bra på det du gör. Och du är mer än bara det du presterar. Vi är här för dig."

Alvie nickade och lade sin bok åt sidan. "Vi kommer alltid att vara här, oavsett vad du gör eller inte gör. För oss handlar det inte om att vara bäst på allt, utan om att vara de bästa versionerna av oss själva."

Det var tyst en stund. Amelie satt och funderade på hennes ord. Något i Alvies ton fick henne att känna en värme inombords, som om hon inte längre var ensam i sina tankar. Det var som om hans förståelse gav henne något att hålla fast vid.

Alvie log och lutade sig tillbaka i sin stol.
"Vet ni," sa han till slut, och lät blicken vandra mellan dem, "Det känns ibland som att vi tre är delar av samma trollformel."
"Du är i så fall kompassen," sa Felicity genast som om hon redan hade tänkt på det. "Jag är glitterpulvret. Och Amelie är…"
"…det enda som faktiskt funkar?" föreslog Amelie.
"Nej," sa Alvie och lutade sig en aning framåt. "Du är den del som håller ihop det. För att du vet vad som kan gå fel. Och Felicity… du får oss att tänka på vad som kan gå rätt."

Felicity såg drömskt på honom. "Du pratar som en bok jag vill läsa.", fnissade hon. “Fast jag kanske skulle rita dit en flygande cykel och ett förvirrat moln!”

Amelie ville inte le. Men hon gjorde det.
Bara lite.

Ännu ett fint kapitel! Roligt att se att hur Alvie, Amelie och Felicity kommer så bra överens, trots sina olikheter.
Tycker som Alvie att Amelie borde vila lite. Visst, det är inget att vara en duktig elev och ja, det är bra att göra läxorna i tid. Men det är viktigt att ta en paus då och då, för att funka som person. Som sagt, det är bra att vara ambitiös, men man måste ha tid att återhämta sig. (Tro mig, jag vet!) För mig känns det som Amelie ställer för höga krav på sig själv.



Tre år har gått sedan den första sorteringen, och här satt de nu, under den glittrande stjärnkupolen i Ravenclaws sällskapsrum. Kvällen vilade mjukt över tornet. Böcker låg öppna men orörda, och lågornas skuggspel dansade över de gamla väggarna. Det var sent på kvällen, och de var ensamma, som de ofta var. De flesta andra elever hade redan gått och lagt sig, men inte de här tre vännerna. De hade mer viktiga saker att göra, eller snarare, saker de behövde prata om.

Den kursiva delen i den gula texten låter som poesi. Det är en fin miljöbeskrivning.

Lite tips:


"Du pratar som en bok jag vill läsa.", fnissade hon. “Fast jag kanske skulle rita dit en flygande cykel och ett förvirrat moln!”

Ta bort punkten, eftersom du redan har ett komma-tecken.

"Du pratar som en bok jag vill läsa", fnissade hon. “Fast jag kanske skulle rita dit en flygande cykel och ett förvirrat moln!”

Blir trevligt att läsa vidare.