Medi & Jay Devereux PRS

Dana hade inte hört när mannen kommit upp och ryckte till när han började tala.
"Du skrämde mig." Hon skrattade lite och såg upp. Samma man som förut och hon såg bort.
"Kanske sex-sju minuter antar jag." Hon andades tungt och drog jackan tätare om sig och såg ner. Men såg upp efter ett tag.

Eduard skrattade mjukt, nästan helt ljudlöst över det bullrande regnet. Tystnaden som föll över de två. Han drog av sig sina solglasögon efter ett tag och la dem i bröst fickan. Han nästan 190 cm långa form kollade över de tysta gatorna igen innan han vände om med ett mer charmigt leende mot henne, "tack så mycket," sa han då hans klart Ryska accent spillt över orden han talade.

Så liten hon kände sig över den här mannen och hon nickade bara, stack handen i fickan och med tummen drog spärren från överfallslarmet och såg på honom. Hjärtat bultade hårt och hon svalde hårt.
"Ingen orsak." Bussen skulle komma vilken minut som helst och då kunde hon hoppa på.

Med dånande nerslag av åskan så steg Eduard närmre och med handtaget av sitt paraply slog han ner i baksidan av hennes huvud så att hon svimma. Men innan hon svimma hann Eduard att fånga henne. Då försiktigt med båda armarna, en av dem under hennes ben och den andra mjukt på hennes rygg.
När regnet hade lugnat sig och månen sken ner steg han i ljuset och i bara ett par sekunder kom han tillbaka i sitt rum i sin villa.
Han la henne i det extra sovrummet på den fina sängen med mjölk vita lakan. Han kollade på henne och försiktigt med ett finger smekte han hennes kind innan han lämnade rummet.
Han var chockad av sina egna aktion som hade gjort ikväll, men med en suck ignorerade han den moralen inom honom.

När åskan slog ner så kände hon smärtan i nacken innan hon förlorade medvetandet.
När hon väl vaknade så öppnade hon ögonen men allt var suddigt så hon slöt ögonen lika fort. Hon kved till och förde handen mot nacken. En ömmande punkt och en rejäl huvudvärk på allt. Hon drog in luft i lungorna och kände en söt doft av nytvättade lakan och hon vred sig så hon hamnade på sidan.

Efter ett tag öppnades dörren till rummet igen och Eduard i nya mer formella kläder steg in. Den maroon röda kavajen över en formel vit tröja och stiliga svarta byxor. Han bar på ett fat med en kanna och en kopp. Han la den vid hennes sängs sida. "God kväll," sa han igen lika artigt som första gången de möttes utan för hennes jobb. Hans lila ögon klara i det mörka rummet innan han tände gaslampan på bordet. Han tog koppen och hällde ner teet i det fina porslins koppen.
"Te?" frågade han mjukt och räckte fram koppen med hjälp av fatet till henne.

När dörren öppnades så öppnade hon ögonen lite och kved av smärtan. Den där rösten kände hon igen och hon slöt ögonen snabbt när ljuset kom på. Snart öppnade hon ögonen och såg att det var den samma man som förut. Hjärtat slog allt hårdare och hon drog ig från honom.
"Vart är jag?" Hon satte sig upp och såg att skorna stod på golvet och hennes ytterjacka låg över en stolsrygg.
"Vem är du och varför är jag här?"

"Jag är Baron Eduard Petrovich Gagarin," intreducerade han sig med en mjuk bugning av hans över kropp utan att spilla teet.
"Jag tog hit dig för jag inser ett som fascinerande," sa han med en ärlighet inom sin röst. Han borstade ett hårstrå från hans ansikte då samtidigt och log mjukt mot henne efteårt.
"Jag är ledsen med att skrämma er, det är högst ohyggligt av mig," sa han sedan och la teet åt sidan.
"Men skulle jag kunna få reda på namnet av er?" hans ord nästan viktlösa helt i kontrast med oktaven som han talade inom.

Dana rynkade på näsan och kved til och lade handen för pannan. Huvudvärken slog som stenar mot henne och hon skakade på huvudet. Hon drog av sig filten och reste sig ur sängen trots att hon kände sig så svag i benen.

"Du har ingen rätt att fråga mig vad mitt namn är. Du kidnappade mig för att jag är fascinerande?" Benen klarade inte av hennes vikt och hon sjönk tillbaka till sängen och såg över axeln.
"Vad slog du mig med?"

"Ni föll och jag var inte säker på vart ni hade bott så jag tog med er hem," en ärlig röst inom sig. Han gick närmre henne för att fånga henne ifall något skulle hända. Men sedan hördes en knackning vid dörren och en yngre kvinna med blek hud och ljus blont lockigt får kom in i en fin viktorianskt piga klädsel. Hon neg smått innan hon reste på sig helt. Hennes armar hade hon en låda.
"Jag har tagit med mig medecinen som önskat min herre," sa hon mjukt.
Eduard visade med handen att lägga lådan på sängen, kvinna gjorde så och neg igen. Eduard sa mjukt på ryska ett tack följande av namnet Eva.
"Kom it och låt mig se på din skada," sa han då försiktigt.