Hungerspelen (PRS)

Samantha tittade mot flickan som killen pekade mot. Hon var verkligen ung. Samantha hade sett hennes dragning, och hur hon hade valt att anmäla sig som frivillig. Lika gammal som Julia hade varit. Samantha skulle precis säga någonting dumt när en kamera kom förbi. Hon log brett och vinkade, innan hon vände sig till killen.
"Visst, de kommer inte klara sig länge, och har förlorat sitt liv innan det ens har börjat. Det är fruktansvärt" sa hon, men snäppet tystare än innan. Det skulle inte bli populärt om en tribut pratade skit om Spelen, det skulle inte gå hem hos någon, eftersom det var Distrikten som skulle få betala. Distrikten och hennes familj. Hon tittade på killen igen.
"Jag heter Samantha, förresten" sa hon med ett litet, ytterst litet, leende.

Emil lät blicken vandra genom lokalen. Det var ett dussin kameramän, troligen många fler mikrofoner. Det fanns troligen en hel del människor som också lyssnade in på alla samtal. Det var för riskabelt att prata mer om åsikter kring spelen. Han hoppades på att kunna få tillfälle att prata mer kring det med tjejen. Hade inte Bettee nämnt att det fanns rum som inte kunde bli avlyssnade? Han visste att han troligen också kunde ha möjlighet att stänga av alla avlyssningsgrejer under en kortare period också. Det borde alltså troligen gå. Om hon var intresserad av att diskutera det.

"Emil" svarade han med ett leende och sträckte fram handen. "Det där är June" Han pekade bort mot June och pojken, som hade fått sällskap av den tredje yngre spelaren. En tjej, distrikt 12 om han inte mindes helt fel.

Samantha nickade och rörde sedan huvudet mot Sean.
"Det är Sean" sa hon och tittade mot Emil igen. Hennes uppmärksamhet vändes till mentorn från distrikt 11 som harklade sig.
"Tributer, det är dags för er att röra er mot era rum och förbereda er för morgondagen. Det kommer finnas gott om tid att umgås under träningarna" sa han. Samantha skakade lite lätt på huvudet. Umgås, det lät som om han ville att man skulle lära känna varandra. Lära känna människorna de skulle försöka döda. Knappast. Hon vände sig mot Emil.
"Vi lär väl ses där" sa hon med ett litet flin innan hon vände sig mot Finnick som hade kommit upp till henne tillsammans med Sean. De gick mot hissen och tryckte på knappen 4, som skulle leda dem upp till lägenheten så många ungdomar från Distriktet hade varit i. Många hade aldrig fått se den igen, men Finnick var en av dem. Samantha undrade hur det kändes, att komma tillbaka till boendet man en gång hade varit i, livrädd att man aldrig skulle se solen ljus igen. Det kan inte vara en vacker syn.

"Absolut. Oddsen för det verkar väldigt gynsamma" sa han med ett litet skratt och gick mot June. Hon vinkade till Sean och flickan från distrikt 12 och såg upp på honom.
"Sean säger att tjejen du pratade med har en syster som var med för fem år sedan. Var inte din syster också med då? Hon vann väll?"
Emil nickade. "Det stämmer" sa han och började gå mot hissarna där Beetee väntade. "Men varför är hon inte här nu? Vinnarna ska ju vara med här"
Emil suckade. Han visste att det frågan skulle återkomma. De hade ett avtal han och farmor. De skulle hålla Astrid ifrån spelen så länge det bara gick, vilket de båda visste inte skulle vara speciellt länge. Hade de kanske redan hämtat henne?

"Hon kommer senare" svarade han lätt och hälsade på Beetee när de nådde hissarna.
"Vi ska till våning 3" sa han och klev in i en av hissarna.
"De har upptäckt att din syster inte är här, de ställer frågor. Var beredd på att svara" viskade han i Emils öra.

Dörrarna till hissen öppnades och Samantha klev in. Sean gjorde precis som på tåget; lämnade dem och gick in på ett av sovrummen och stängde dörren om sig. Finnick skakade på huvudet.
"Pratade han ens med någon där nere?" frågade han och Samantha nickade.
"Några stycken, de yngsta" sa hon bara och Finnick svarade inte, men han såg sammanbiten ut. Samanthas blick fastnade på något som fick magen att vända sig ut och in. Den ena väggen var prydd av fotografier. Rättare sagt 73 fotografier, ett för varje Hungerspel som hade utförts. Varje fotografi hade en flicka till vänster och en pojke till höger, i varierande åldrar och utseenden. Det fanns två olika bakgrunder; antingen var det helt rött vilket betydde att båda tributerna hade avlidit under Spelets gång. De andra fotona var hälften gröna och hälften röda, vilken sida beroende på vilken av tributerna som hade vunnit. Många av fotografierna var hälften röda, hälften gröna, men så var ju Distrikt 4 ett karriärsdistrikt också.

Samanthas ögon föll på Finnicks fotografi, från åtta år tidigare. Hennes ögon letade sig sedan till det foto som satt på plats nummer fem bakifrån. Det var som att titta på en spegelbild. Bakgrunden bakom Julia var röd, och Samantha kände hur hon ville kräkas. Hennes blick flyttades fram till det sista fotot, som var av henne själv och Sean. Deras bakgrund var blå, eftersom det ännu var oklart om de skulle dö eller inte. Samantha vände sig bort och såg hur Finnick tittade på henne. Det såg ut som om han ville säga någonting, men som om han inte fick det ur sig.