[prs] yehet och lalemar

Så fort han sätter foten innanför klassrummet så dimper förvirringen ner i huvudet på honom. Han låter blicken vandra över klassrummet. En rynka sjunker in mellan ögonbrynen när han lutar sig ner och viskar till Myron.
"Ähh...?" väser han. "Vad gör alla de här människorna här?"
Först tittar den mörka bara på honom med rynkade ögonbryn, som om han just sagt nåt i stil med "vill du ha en falafel?". Sen skakar han på huvudet och lägger hakan på den längres axel.
"De har ju blandat klasserna" viskar han tillbaks. "Lärarna sa det till oss igår. Flera gånger."
"Åhhhh..."
Längre hinner de inte innan ett ilsket "Helsinger !" hörs tvärsöver klassrummet. Den är den lilla rundlagda franska läraren, Madame Margharita.
"När man är sen så kommer man in tyst och hittar sin plats!" fräser hon.
Den lilla tanten har en så kraftig brytning att Noah nästan förstår henne bättre när hon pratar franska än engelska. Bara nästan.
"Ah, lo siento, profesora..." svarar han silkeslent. Han lyfter händerna så att fingrarna pekar mot taket och drar upp ena mungipan i sitt busiga leende igen, något som skulle få vilken lärare som helst att tänka "åhhhh nej, ut ur klassrummet innan du hittar på nåt!". Fast inte Madame Margharita, förstås.
"Och var har jag sagt om spanska på mina lektioner!" bjäbbar hon tillbaks. "Sluta tjafsa nu och hitta en plats."
Noah fnissar bara tyst åt svaret.

Jösses, det tar inte lång tid för Edmund att inse vad för slags personer det är som precis stigit in i klassrummet. Kanske aningen ytligt, men han har iallafall ett litet hum om vad det är han har att göra med. Busiga, högljudda tonårskillar... humoristiskt att han ser många ut av sina klasskompisar som det, kanske han är lite för vuxen och dömande. De nötbruna ögonen granskar Noah, låter ansiktet vila lite på sniskan, hur ska han kunna klara av det här? Kanske han vill ge hämnd, men Edmund är faktiskt inte särskilt utgående förutom när han spelar teater. Ja, han kan riktigt spela vilken roll som helst, dock är det en hel del svårare när skolan kryllar med ansiktet han känner. Ska han vifta på röven och sätta sig ner i Noahs knä? Nej, definitivt inte, han har faktiskt en del stolthet kvar i sin ömma kropp.
"Eddie.. hörde du vad jag sa? Du behöver inte göra det, Elliot får lära sig att du faktiskt är en människa och inte en robot." viskar Robin i hans öra, medan Edmund själv låter fingrarna glida över sin tatuering på handleden.
"Helt ärligt kanske det blir roligt..."

Noah brukar inte prata särskilt mycket spanska i skolan, och bara med sina kompisar i så fall. Några av de, Jonas t.ex, har också släckt från Puerto Rico, så de utbyter några meningar med varandra nån gång ibland.
Nej, på lektionstid gör han det nästan bara på franska lektionerna. Och ja, det är bara för att retas med Margharita. Hon gillar inte Noah ändå, men det är bara för att hans franska är så hemsk. Plus att hon ser så vansinnigt roligt ut när hon blir arg, näsan rynkar sig och hela ansiktet skrumpnar ihop så att hon ser ut som ett russin. Noah vet att det är lite barnsligt, men ibland kan han bara inte låta bli.
Sen så kan det kanske vara en undermedveten grej också. Det är så frustrerande att inte förstå vad hon säger, så han börjar prata på ett språk som han förstår, men inte hon.
Han låter blicken glida över klassrummet igen och finner till slut en ledig plats, längst bak i vänstra hörnet. Myron slår sig ner bredvid honom.

När det verkar som att alla elever har kommit så slår den lilla tanten igen klassrumsdörren. Hon borstar av sin lila-blommiga kjol och påbörjar lektionen.
"Då så. Idag ska vi påbörja kapitel 5"
Nästa mening säger hon på franska, och Noah förstår tillräckligt mycket för att slå upp rätt sida i boken. Hon säger också att vi ska läsa hela första sidan högt tillsammans.
En annan grej som är jobbig med franska: det är så vansinnigt svårt att läsa. Han vet inte varför, det är bara svårare en engelska och spanska. Bokstäverna flyter ihop och flyttar på sig likt färg i vatten, och sen när man väl hittat rätt på alla bokstäverna så ska man inte ens uttala alla. Rörigt.
Efter några raders stakande så är sidan äntligen slut. När körläsningen tystnar så höjer Margharita återigen rösten.
"Bra. Nu ska vi arbeta i grupper, två och två."
Både tunga suckar och glädjeutrop hörs över klassrummet. Noah blir genast på bättre humör och vänder blicken mot alla av hans kompisar i gruppen.
Men längre hinner han inte innan Margharita öppnar munnen igen.
"Som jag delar in"

Kapitel fem... halvt om halvt uttråkad tar Edmund upp sin textbok, låter blicken glida över texten för att läsa i förväg. Jobba tillsammans, med texten. Jo, det är i princip det enda som den stackars sjuttonåringen uppfattar då koncentrationen endast är riktad på uppgifterna framför honom. Ja, han jobbar i förväg. Kanske får honom att verka som världens tråkigaste person, men varför sitta och inte göra ett skit på lektionen, bara för att behöva göra det hemma eller faila? Nej, Edmund vill ha sin fritid fri, och det får han genom att lyssna på lektionerna och arbeta då, på så sätt behöver han inte arbeta i princip någonting hemma.
"Du har riktigt tur du." muttrar Robin och petar sin vän lätt i sidan med armbågen. Med höjda ögonbryn ser han upp på sin vän, aningen förvirrad. "Du ska jobba med Noah, lycka till med det där."

Edmund...tänker Noah.
Han ska jobba med Edmund...
Problemet är ju då att han inte vet Edmund är. Han går inte hans klass, den saken är säker.
Fast namnet lät ändå bekant... Han vill minnas att Elliot hade en kompis som hette Edmund. Han hade aldrig pratat med Edmund, men Elliot hade pekat ut honom nån gång.
Apropå på Elliot, vart höll han hus? Hoppas han inte blev alltför upprörd över igår. Noah hade ju gjort slut med honom, men kan man kalla det att man gör slut med nån om det inte riktigt fanns nåt till och börja med? Elliot kanske kände annorlunda...
Aja, det var i alla fall skönt att han inte var här, för det hade kanske blivit lite pinsamt.
Han tittar runt i klassrummet och blicken fastnar på en liten kille, säkert 10 cm kortare än han själv, med brunt lockigt hår som hänger framför ett par stora ögon.
Då klickar det. Det är Edmund.
Noah känner en väldigt svag rodnad smyga sig fram under kinderna. Just det. Han vill minnas att han tyckte killen med håret och ögonen var ganska söt när han satt där alldeles ensam med slutna ögon djupt försjunken i tankar, som om världen runt omkring honom var för smärtsam att se på.
Noah harklar sig och och samlar tankarna. Vi har inte tid för sånt nu, och du har precis dumpat hans kompis. Lägg av.
Han sträcker på fingrarna, borstar av byxorna och börjar långsamt gå mot Edmund.

Edmund ser suktande efter Robin som ställer sig upp från deras delade bänk. Visserligen är sjuttonåringen väldigt självständig, och kan arbeta själv, dock vill han inte tillbringa en sekund i den där Noahs sällskap. Nej, han vill bli lämnad ensam, arbeta ensam och glömma bort Elliots önskan. Kan han inte bara fråga nån av hans närmre vänner? Som inte har något problem att försöka få folk att falla för en? Blicken glider ner mot sin bok igen, fingrarna pillar förstrött med kanten av sidan. Han vet att folk har fallit för honom innan, Sam är ett exempel. Men Sam var äldre, mognare, och förstod honom bättre än vad många jämnåriga skulle göra. När Noah kommer framgående mot honom, skickar han iväg ett halvhjärtat leende innan han låter sin kind vila mot handflatan.
"Så.." börjar han långsamt och slår upp skrivboken där uppgifterna redan är färdiggjorda. "Vi behöver inte diskutera någonting, du kan bara kopiera dem om du vill." Nej, Noah vill säkert bara att det ska gå över han också, så att han slipper prata med Elliots så kallade vän.

Noah stirrar förstummat på honom. Okej, det förväntade han sig inte. Edmund hade lyckats få honom att inte veta vad han ska säga, och det är inte helt enkelt.
"Euhmm..." mumlar han bara till svar. Han sneglar ner i den öppna skrivboken, alla uppgifter redan färdiggjorda med prydlig handstil.
"Säkert?" frågar han till slut. Han tar långsamt fram handen och bläddrar i skrivboken, nästan lite rädd för att den lille ska slå till honom på knogarna med sin penna. "När gjorde du allt det här?"

Ögonbrynen åker långsamt allt högre upp i pannan på Edmund, aningen förvånad över det förstummade reaktionen han får. Så han hade haft rätt? Jo, det gör det hela en hel del lättare.
"Jag skulle inte ha låtit dig göra det om jag inte var säker," berättar han med ett magert leende innan han nickar mot boken, som ett tecken på att det bara är att ta för sig. Kanske det inte är det bästa för Noah om han vill förbättra sin franska, att bara skriva av Edmunds alla anteckningar, men helt ärligt är inte det ett bekymmer för honom själv. "Medan vi läste i texten, och hon delade in oss i grupper." förklarar Edmund medan fingrarna trummar försiktigt mot bordets svala yta, blicken fäst på sin bok som Noah för tillfället bläddrar igenom.

Noah bläddrar igenom sidorna i det prydliga blocket tills han har hittat rätt. En del av honom är lättad eftersom att han inte behöver tänka själv med själva översättandet, men en liten del av honom blir lite ängslig eftersom att han nu kommer behöva läsa Edmunds anteckningar istället för att bli tillsagd vad han ska skriva.
Av anteckningarna att döma så ser Noah genast att Edmund nog är rätt duktig på franska, mycket duktigare än han själv.
Till sin egen förvåning så börjar han jobba direkt. Han skriver av precis det som står i Edmunds block. Handstilen är fin och lättläslig, inte så snirklig, (ju snirkligare desto värre), så det går hyfsat, men han försöker ändå vara så diskret som möjligt när han lutar sig närmare boken och försöker tyda sörjan av ord. En tredjedel av det han skriver vet han inte ens vad det betyder, men det bryr han sig inte om.
Till slut kommer han fram till ett ord som han verkligen inte har en aning om vad det står. Fokuset börjar driva iväg till andra småsaker, fågeln därute på trädet utanför fönstret, tjejen framförs lustiga strumpor, ljudet från en penna som knackas i bordet av en kille bakom, allt distraherar honom. Knäet studsar upp och ner från golvet och han trummar fingrarna på låret.
Han försöker läsa ordet igen, med det är samma röra som förut. Det börjar på b...
Av någon anledning så känns det jobbigt att fråga Edmund om vad det står. Han förstår inte riktigt varför, kanske är det jobbigt att fråga när den andra är ganska tydligt mycket bättre på franska än honom, då känner han sig bara ännu dummare om han inte ens kan läsa ordet.
Nej, istället skiftar han fokus och byter ämnen. Den gråa polotröjan som Edmund har på sig har halkat upp lite, och Noah ser en skymt av en tatuering längst ner på underarmen. Två röd-rosa flygande fåglar med nån text under, som han inte orkar bry sig om att försöka läsa.
"Snygg tatuering" konstaterar han lågt och nickar mot den kortares arm. "Jag älskar tatueringar, jag har massor."

Det är inte det minsta svårt för Edmund att notera hur Noahs fokus försiktigt slingrar iväg för varje liten sekund. Försiktigt lägger han sina taniga fingrar på den längres hand, ja... en väldigt konstig handling. Dock vill han inte att hela bordet ska skaka, som det gör när Noahs både ben och fingrar finner distraktioner.
"Blagueuse, betyder snöstorm." berättar han med ett litet leende innan han drar tillbaka sin hand, snyggt jobbat där Edmund, inte alls konstigt. När Noah sedan byter samtalsämne helt och hållet, känner han genast hur en liten rodnad stiger över de smått fräkniga kinderna. Edmund drar ner ärmarna över händerna, nej han vill inte visa dem. Tatueringen av fåglar ligger över det tjocka ärret på handleden, en färgglad tatuering fångar helt enkelt ögat snabbare än ärret. Orden Heaven can wait står med snirkliga bokstäver i kursiv stil. "Tack.." börjar han långsamt och låter ryggen vila mot ryggstödet. "Jaså? Hur många då, om jag får fråga?"