PRS Aphrodite/rollspelargärna

Tristan visste inte om han drömde eller inte. Var det ett spel? Lurade hon honom för att sedan straffa honom för att han betedde sig illa mot en adlig? Han svalde och de isblåa ögonen vidgades när hon satte ner korgen vid hans fötter. Nu måste det ju verkligen vara ett skämt. Han svalde och undvek hennes ögon när hon tittade på honom.
”Tack så mycket, Miss” sa han och tog upp korgen med lätt darrande händer. Han var fortfarande inte säker på om det var på riktigt, eller om det skulle straffa sig i slutet. Han vågade definitivt inte sluta kalla henne miss.
”Jag har en lillasyster, Miss. Hon heter Sarah” sa han och tittade ner i korgen. Maten där skulle hålla dem mätta i två veckor, och då behövde de inte ens snåla med portionerna. Tankarna snurrade i huvudet när regnet började slå hårdare mot marken. Han kliade sig i nacken och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han ville inte gå därifrån, det kändes otacksamt. Men vad kunde en fattiglapp som han själv göra? Erbjuda skydd för regnet, men det hade hon säkert redan i form av ett enormt hus eller slott, hon skulle inte vilja ens gå i närheten av hans ruckel till boende.
”Jag är väldigt tacksam, Miss. Min syster också” sa han istället och fortsatte att titta ner i korgen full med mat. Han kunde fortfarande inte riktigt tro det.

Hon kollade på honom. Han verkade väldigt osäker vilket inte var så konstigt. Hon var adlig och han var fattig. Det var två helt skilda världar. Hon visste inte ens varför hon var så intresserad av honom. Förmodligen för hans ögon. Hon fastnade för dem så fort hon såg dem och hans röst var inte ens att tala om. Något mer ville Cassandra göra för dem. Särskilt eftersom det lät som att han bara hade en syster och inga föräldrar. Hon visste väl inte hur det känns att ha döda föräldrar men hon hade själv föräldrar som aldrig var närvarande eller ens verkade intresserad av henne. Hon tvekade, kanske han skulle tycka hon var för på eller tacka nej men hon ville verkligen göra något litet till för dem.
- när regnet har lagt sig. Skulle ni ha något emot om jag kommer och lämnar en liten sak till er? Frågade hon med ett vänligt leende. Hon var tvungen att gå in till lunchen för annars skulle hennes tjänare undra vart hon höll hus. Därför tänkte hon åka hem och äta lite och sen komma tillbaka till dem.

Tristan flackade med blicken. Lämna en sak? Kanske skulle hon komma tillbaka med polisen och anklaga honom för att ha stulit hennes korg? Han hade hört liknande berättelser innan. Han svalde och nickade.
”Om ni så önskar, Miss. Vi bor i utkanten, det röda huset med en katt målad på dörren” sa han och nickade bortom marknaden, mot slummen. Han antog att samtalet därmed var avslutat, så han vände sig om och gick med krampaktiga tag om sin väska och korgen. Hans mage knorrade, och han gick så fort han kunde för att komma fram till rucklet. Han öppnade dörren med ena handen och gick in. Sarah hade vaknat, och den lilla oljelampa som fanns stod på lådan i mitten av rummet och spred lite ljus i alla fall. Sarah hade satt en hink under hålet i taket, och vattendropparna droppade och ljudet av vatten som slog mot metall hördes. Den lilla späda tioåringen stod vid väggen och ritade med en bit kol. Hela väggarna var täckta av hennes konst, som faktiskt var väldigt vacker. Hon vände sig om när Tristan kom in.
”Tristan!” sa hon och sprang fram, men stannade när hon såg korgen med mat. Hennes mun gapade, och Tristan log.
”Jag är lika förvånad som du” sa han och berättade hela historien. Han lade köttet som var inslaget i papper i den tomma kaminens öppning för att det skulle hålla så länge som möjligt. Han satte resten av korgen på lådan, eller bordet som de försökte få det att se ut som, och nickade mot Sarah, som tog en bit av brödet och stoppade det i munnen. Tristan var lycklig över att Sarah äntligen kunde få bli mätt på riktigt. Hans tankar vandrade till kvinnan, och han undrade vad hon skulle ta med sig. Sarah gav honom en oroad blick och lutade huvudet mot hans axel.
"Tänk om hon lurar dig? De får inte ta dig ifrån mig" sa hon och Tristan strök henne över håret. Han valde att inte säga någonting, för han kunde ju faktiskt inte lova att det inte skulle kunna hända.

Cassandra började gå hemåt. Hon kom precis hem innan det började regna mycket. När hon kom innanför dörren möttes hon av en fantastisk doft. Kocken hade lagat en underbar lunch som vanligt. Dock var hennes föräldrar bortresta som de vad väldigt ofta så Cassandra satt endast med sin äldre bror vid det stora bordet och de hade aldrig haft någon bra syskonrelation. Han ansåg att kvinnor var mindre värda och skulle vara hemma medan mannen skulle jobba och eftersom Cassandra var väldigt nyfiken och gillade äventyr så klickade de inte riktigt. Hon åt upp maten och gick och bytte den fuktiga klänningen till en annan innan hon smög ut från det enorma huset och ner mot torget. Efter några ärenden började hon gå mot huset som han pratat om. Hon var väldigt försiktig så att ingen annan rik skulle se henne. I ena handen höll hon en stor korg med saker i. Hon tvekade, var detta verkligen en bra idé? Vad höll hon på med? Hon umgicks med en fattig människa. Hon puttade bort tankarna innan hon mjukt knackade på dörren.

Att magen slutade ropa efter mat var helt otänkbart, men det hände. Och de hade mat kvar. Både Tristan och Sarah var förvånade, men de satte korgen vid kaminen och Sarah fortsatte att rita på väggarna. Hennes blåa klänning var smutsig, både från att det var det enda plagget hon hade men också på grund av kolbiten som hon ritade med. Tristan tittade upp i taket och suckade. Han fick börja ta tag i att fixa taket. Han försökte lägga upp biten som han hade fäst under gårdagen, men den föll ner igen. Han drog sina bruna lockar från ansiktet och skulle precis försöka igen när han hörde en knackning på dörren. Han tittade på Sarah och sedan på dörren innan han såg sig omkring i rummet. Det var smutsigt och de två madrasserna var också väldigt smutsiga, men det var i alla fall skönt att ligga på under nätterna. Den ena, Sarahs, hade en filt så den såg i alla fall lite bäddad ut. Madrassen som var hans låg bara där, med sina fläckar. Han skakade på huvudet innan han öppnade dörren långsamt. Det var kvinnan, men utan poliser. Han kunde andas ut lite, och flyttade sig åt sidan för att hon skulle kunna ta sig in. Varför hon nu ville det.

Cassandra väntade tålmodigt på att någon skulle öppna. Hon hörde röster inneifrån. Snart öppnade killen dörren. Hon gav honom ett litet leende innan hon gick in i det lilla huset. Hon kollade runt. Visst var det litet och där var lite möbler men hon tyckte i alla fall det var väldigt mysigt. Hon fick syn på den lilla flickan som ritade på väggen, Hon var väldigt duktig. Hon log mjukt och kollade på de båda. Satte sig på huk vid flickan och tog fram 3 inslagna paket. I det ena låg där två väldigt fina och söta klänningar och underkläder, i det andra låg där två ritblock med färgglada pennor och i det tredje låg där en docka med många olika fina kläder och där låg även en väldigt gullig nallebjörn. Hon sträckte fram paketen till flickan med ett mjukt leende.
- du får dem av mig sa hon mjukt. Väntade på att flickan skulle ta emot det första.

Tristan betraktade hur kvinnan gick fram till Sarah. Direkt slog hans beskyddande sidor in, han väntade på att något skulle hända. Sarah tittade upp från väggen, och sedan snabbt ner i marken igen. Redan som tioåring visste hon hur värdelös hon var i andras ögon. Hon tittade på Tristan, som nickade åt henne att ta emot presenterna. Hennes darrande hand tog emot det ena, och hennes ögon blev enorma när hon öppnade det. Hon hade aldrig sett så fina klänningar innan. Tristan trodde inte hennes ögon kunde bli mycket större, förrän hon öppnade de andra två. Hon svalde, och tittade ner på kvinnans skor.
”Tack så mycket, Miss” pep hon fram och tog upp nallebjörnen. Hon lade den mot sin axel och hennes lilla hand strök med den mjuka pälsen. Det var längesedan hon hade fått presenter, och så här fina presenter hade hon aldrig ens kunnat drömma om. Hon satte sig ner på golvet och det långa, bruna trassliga håret snuddade vid golvet när hon bläddrade lite i ritblocken och bland pennorna. Tristan harklade sig.
”Vi är väldigt tacksamma för er generositet, Miss” sa han och undrade själv om han ens hade något annat i sitt ordförråd än tack, miss. Han blev nästan lite irriterad på sig själv. Han svalde.
”Vill ni ha lite te, Miss?” frågade han istället. Det var det enda han kunde erbjuda, utom maten som hon hade gett dem.

Hon log mjukt när hon såg flickans ögon, det var verkligen så mycket glädje för något som för henne hade varit en självklarhet för henne som barn. Hon vände sig mot Tristan När hon hörde hans fråga och nickade sakta.
- det låter gott sa hon mjukt och bet sig löst i läppen.
- Jag har faktiskt en present till dig också la hon till och gav honom ett paket med lite byxor och skjortor. Hon tyckte att han behövde lite nya kläder. De flesta var ju trasiga. Hon tog upp det sista ur korgen. En spegel och en sax. Hon vände sig mot den yngre flickan igen och kollade på hennes smutsiga och toviga hår.
- Vad sägs om jag klipper till ert hår lite? Så ni slipper alla tovor sa hon och log. Hon älskade verkligen barn och hade alltid velat ha en lillasyster även om det inte skulle bli så.

Tristan skulle precis vända sig om mot kaminen när även han fick en gåva. Han öppnade den och strök över de nya byxorna.
”Tack så mycket, Miss” sa han när han vände sig om och satte den skamfilade kokkärlet på spisen ovanför kaminen. Han tände den lilla ved som fanns kvar i kaminen och hällde i lite vatten i kokkärlet. Han tog fram två av de mer renare kopparna och torkade av dem lite med en trasig handduk. Han satte ner dem på lådan i mitten av rummet medan han väntade på att vattnet skulle börja koka. Sarah tittade på kvinnan och saxen i hennes hand. Hon kastade en blick på Tristan innan hon nickade mot kvinnan. Det skulle bli skönt att bli av med tovorna, och det tyckte Tristan också. Han undrade lite varför hon ens hjälpte dem, och tanken om att det var ett bakhåll gnagde fortfarande i hans bakhuvud.
”Det skulle vara väldigt vänligt, Miss” sa han och tittade på saxen i hennes hand.

Cassandra bet sig i läppen när de tackade ja och kollade runt efter något som hon kunde ha som stol. Hon hittade en låda och klappade mjukt på den för att flickan skulle sätta sig. När hon gjort det tog Cassandra saxen och började klippa. Egentligen skulle inte en adlig kvinna kunna klippa folk, de skulle bli klippta av en frisör men Cassandra hade alltid vägrat det utan velat klippa sitt eget hår. Hon började klippa flickans hår och få bort de värsta tovorna. Hon gav till en suck och kollade på Tristan.
- Jag har ju sagt att du inte behöver kalla mig miss, jag gör inte detta för att få något tillbaka, jag har allt jag behöver. Jag gör detta för att ni behöver det sa hon enkelt. Försökte få ögonkontakt med Tristan.