world war II [Privat Zora & Wolfy]

Anton skrattar direkt och ångar pp henne i en kram.
-Jag lever
viskar han tyst och höll om henne, lite skador sved men han brydde sig inte. drog tyst in i hennes doft och log lite mot hennes hår. Han var glad över känna henes varma arma runt sin nacke, det var inte ofta man såg en kivnna på många veckor i armen.

Julie log mot hoonm snllt
-Ed, dem har inet rört mig. ärligt fråga din mamma om senaste gången, gick över till henne och drack te
sa hon roat och log lite
-jösse har dem redan börjat?
fårgade hon mjukt och rättar sitt hår och var frskigt med rätta hans hår med och log lite mot ohnom.
-Menar dem borde vara glad du ens överlever kriget
sa ohn

"Åh Anton," suckade hon lyckligt och lutade sig lätt tillbaka för att kunna se på honom, ta in hans skönhet som hon inte fått ta del av på flera veckor. Att han fortfarande var vid livet var något av ett under men hon var evigt tacksam till den ängel som vakade över honom och skyddade honom från det största onda. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till om hon förlorade honom.


"Och skvallrade förstås om mig," fnös han retsamt till då hon nämnde att hon hälsat på hans mor och druckit en kopp te tillsammans. Det var roligt att de två kvinnorna kom så bra överens: de var trots allt de två som var de viktigaste för honom i hans liv. "Mm-hmm," nickade han sedan och himlade smått med ögonen igen. Man skulle tycka att huvudsaken för hans pappa var att hans äldste son fortfarande var vid livet och fira att han kom hem, men det var helt klart för mycket att hoppas på.

Anton log snett mot henne och aktar sin arm när hon råade röra vid skadan.
-jag e så gott som sagt hel
sa han stolt till Joy och var förskgit undan lite hår från hennes nasikte. han log svagt mot joy nu.


Julie såg på honom envist och flinar lite roat.
-skvallrar om vilka hyss vi gjorde som yngre
retas hono ch skrattar lite grann mot honom och petar till han i magen fröskigt och log mot hoonm.
-men vi kan fira du e hemma, jag har hemabakade kakor
sa hon snällt och log

"Hur länge stannar du?" Hon lät förhoppningsfullt blicken glida över hans ansikte igen, var väl medveten om att hon borde veta bättre än hoppas och önska på att han skulle vara hemma mer än bara några få dagar åt gången. Varje gång blev det allt svårare att säga hejdå och se honom åka iväg. För man kunde aldrig veta när det var sista gången de sa hejdå till varandra.


"Du vet att jag aldrig tackar nej till kakor." Ed besvarade hennes leende innan han tog hennes hand i sin. Han haltade därefter iväg mot ytterdörren, grimaserade lätt då han blev tvungen att ta sig uppför några trappsteg. Det var inte enkelt att lyfta ett skadat ben. Då han ändå tagit sig in i huset log han åt den välbekanta, mysiga stämningen som alltid vilade hos honom då han hälsade på hemma hos Julie.

Anton öppnarm unnen men stängde den lika fort igen och drog handen genom håret och såg på henne tyst.
-bara 2 dagar, tyvärr.
sa ahn tyst och suckar och bett sig i läppen
-en dag med dig och en dag med min familj
sa han tyst, han tyckte inte om att säga hejdå till Joy, menar hon var hans älskare och det gjorde ondare för varje hejdå.

julie log direkt när han ville ha kakor och fira. hon smet idrekt med honom efter han tog hennes hand, hon såg hans smärta i trappan och suckar. hon tyckte inte om se han skadad.
-Ed kan jag inte göra något åt dig, menar du har ont.
sa hon ärligt och log förskigt mot sin vän.

”Två dagar?” upprepade hon, försökte inte ens dölja besvikelsen i rösten eller blicken. Men några ögonblick senare rätade hon på sig. Hade de bara en dag tillsammans fick de ta ut så mycket som möjligt av den. ”Så du åker till din familj i morgon? Och din.. fästmö?”


”Jag är okej,” log han försäkrande och kramade om hennes axel. Det sista hon skulle göra var att oroa sig för en skada hon inte kunde göra något åt. Den skulle läka med tiden. Väl i köket satte han sig ner på en av stolarna och pustade lätt ut. Han betedde sig nästan som en gammal gubbe trots hans unga ålder.

Anton drog handen frusterat genom håret och såg ner i mardken.
-hon möter mig med min familj
sa han tyst och suckar kort och såg på hene
-men jag komme rta tid hos dig till imorgon kl 10
sa han tyst och log lite mot henne nu och rörde hennes kind tyst


Julie hade bara sett mistänksamt på Ed när han försäkrade henne om ha nvar okej. Hon såg hur han verkade pusta ut när han satt sig,
-te?
åfrgade hon mjukt och gick tyst och gjorde te för hon ville ha, hon tog tyst kakorna på tallriken och ställer tyst fram och log till mot Ed. hon var väldigt så gilade pilla i köket och var den som bakade ofta och trots sin rang var hon väldigt händig i köket

Då Anton berättade att hans fästmö skulle ta emot honom tillsammans med hans familj slog hon ner blicken till marken. Det fanns ingenting hon önskade mer av hela sitt hjärta än att hon skulle kunna leva ett liv tillsammans med mannen hon älskade, utan att behöva hålla förhållandet hemligt. För hon visste ju att hennes förhållande med Anton inte skulle accepteras så lätt då hon inte tillhörde den rika klassen så som han gjorde.


"Tack," nickade han som svar på hennes fråga. En kopp te skulle han inte tacka nej till. Glupskt sträckte han sig efter tre kakor från tallriken hon ställt fram på bordet och räckte barnsligt ut tungan mot Julie. "Jag älskar dig Jules mer än någonting annat. När det här förbannade kriget är över så är det dig jag vill spendera resten av mina dagar tillsammans med. Att höra mina föräldrar prata om någon annan kvinna gör mig galen!"

Antn sågpå henne tyst ohc mna såg med hur plågad han var.
-Jou skulle jag valt skille jag alltid velat vara med dig inte den där dumma tjejen
sa han tyst och gick frma till henne och rörde hennes kind och log tyst mot henne

Julies började tyst fixa med te åt honom med och tog muggar och hörde hur han tog kakor och log till lite och tog snabbt te i kopparna och smaksatte det medans hon kyssnar på hans ord.
-Ed.
sa hon fövåant direkt och ställer koppen och satt sig ner
-är det sant?
fårgade hon fövåant men hon ville det med ju
-skulle med hellre spenderat min tid med dig än tjatet om män
sa hon tyst

Då hon kände hans hand mot sin kind tittade hon upp på honom igen, förstod på det plågade ansiktsuttrycket att han talade sanning. Tyvärr gjorde det ju inte situationen mycket bättre.
"Ibland undrar jag bara om allting är värt det? Hur länge kan vi fortsätta som vi gör nu? Vad sen när ni gifter er och barn kommer med i bilden?"


"Ser jag ut som om jag skämtar?" frågade han och gav henne en menande blick. Ed brukade vara sarkastisk lite för ofta för hans eget bästa, men det här var verkligen ingenting han skämtade om. Julie var den han ville vara med. Hon var hans bästa vän och han älskade henne mer än någonting annat. "Gift dig med mig. Jag har ingen ring på mig, jag kan inte göra det ordentligt här och nu.. men tänk på saken?" bad han.