PRS Emma07 & Aphrodite

Ett leende spred sig över Lorelais läppar. Han hade ju inte fel, Lorelai gjorde aldrig någonting som inte gynnade henne själv på något sätt.
”Haken är att vi hjälper varandra att hitta vem det är som gör det. Dina valpar håller ut längre och det är större chans att de överlever om vi hittar en lösning. Det är överenskommelsen” sa hon och tog ett steg framåt.
”Plus att du och dina valpar inte får lov att skada mig eller mina likar, precis som vi inte kommer röra er” sa hon och tog ytterligare ett steg mot James. Nu kunde hon se att hans ögon var bruna. Hon noterade även att de var väldigt fina, men den tanken sköts väldigt snabbt bak långt i hennes huvud. Det var ingenting hon ens skulle fundera över, hon var här för affärer, ingenting annat.
”Om du eller jag bryter överenskommelsen, så –”. Hon tystnade men talade snabbt igen, ”låt oss bara säga att det inte blir bra då” sa hon och leendet återvände på hennes läppar. Hon sträckte fram sin ljusa hand mot mannen. Det var alltid bra att ingå en överenskommelse med magi, eftersom det gjorde att alla parter höll sin del. Med tanke på att James verkade vara intresserad av att hålla sina valpar vid liv så var det förhoppningsvis villkor han skulle acceptera.

James granskade henne än, lät henne komma närmare då han inte var rädd för henne. Långt ifrån. Visst att hon hade sin magi och vad allt det där nu var men han litade på sig själv mer med både styrkan och allt.
"Och om vi finner det. Kommer ni då också hjälpa oss eliminera det? Jag vet allt eran sort, ni låter andra sköta era strider. Men ska vi samarbeta får ni också samarbeta fullt ut", sade han, alltför många gånger hade varulvar blivit utnyttjade att strida för andra på grund av sina förmågor. Men han tänkte inte riskera sin flock ifall inte de garanterade att hjälpa till. Han granskade henne, det var något speciellt med de där ögonen men han sköt undan det för stunden. Just nu var det allvar som gällde. Han flinade brett.
"Valpar? Om du kallar dem valpar borde du se dem i en strid", sade han roat. Han själv var ganska skicklig i strid och hade försökt lära ut det till sin flock, vilka han definitivt inte såg som valpar. De var hans betas och familj, visst relationen kunde väl jämföras som barn och far men valpar? De var farligare än så. Han såg på hennes hand och flinade igen.
"Jag litar inte på ert hokuspokus. Jag vet inte vad du binder mig till med det där så glöm att jag skakar hand på det", sade han med ett flin, ett vargflin skulle man väl kunna kalla det.

Lorelai flinade.
”Självklart ska vi se till att det elimineras, det är därför vi vill hitta det från första början” sa hon och höjde på ögonbrynen. Hon knöt ihop handen och lät armen falla ner till sidan. Såklart skulle han göra det jobbigt. Flinet i hennes ansikte var dock fortfarande kvar.
”Du binder dig till exakt det jag sa. Du har fått det lite om bakfoten, det är vampyrerna som är oärliga, inte vi” sa hon och mötte hans ögon.
”Jag skulle säkert kunna göra det själv eller med hjälp av mina likar, hitta giftet och botemedlet. Min like är i säkerhet och kommer inte att dö innan jag hittar det och hjälper henne, men ni är lite värre ute. Det är nog i ditt intresse att hålla dina valpar vid liv, och då är det en magisk överenskommelse som gäller. Men det är självklart ditt val om du vill se din flock dö ut eller hjälpa dem” sa hon, och hennes ansiktsuttryck blev helt slätt, hon rörde inte en muskel.

Hon hade övertaget just nu, och visste om det. Det var en position som Lorelai tyckte om. Men samtidigt hade hon en poäng med att använda sig av magi, för att se till att båda två höll sig till sina ord. Lorelai hade varit med alldeles för många gånger att personer hade brutit löften, vilket hon avskydde.
”Jag är inte här för att sätta er på plats eller bedra er, jag är här för att hjälpa oss båda att överleva” sa hon och hennes guldiga ögon mötte James bruna.

James såg på henne och mötte stadigt hennes blick.
"Jag har allt hört tillräckligt om er för att inte lita på er", sade han envist och granskade henne.
"Du misstar dig lite där, vi har sätt att skydda oss. Men jag vill fortfarande ha reda på vem det är", envisades han och tänkte lite, granskade henne. Han lyssnade till hennes hjärtslag för att se ifall det fanns något slags avvikande där, vilket det ofta var ifall någon ljög.
"Vi kan säga så här. En varulvs ord under en närapå fullmåne är ett bra löfte vilket jag tror de flesta vet. Och ifall ni bryter ert ord.. Så borde ni vara medveten om att det snart är fullmåne och jag har en flock med extra våldsamma varulvar", sade han med ett flin igen.

Lorelai rörde fortfarande inte en min.
”Visst, men oavsett hur du skyddar dina döende valpar så är jag säker på att det inte är lika effektivt – eller långvarande – som magi” sa hon och höjde på ögonbrynet. Hon gillade inte att bli hotad.
”Hot hjälper inte eller gör det lättare att hitta den ansvarige som förgiftar våra egna” sa hon och mötte varulvens ögon. Hon var väldigt säker på att varulven kunde mana på så många valpar han ville, magikerfalangens magi hade inga problem att ta hand om ett gäng varulvar, hur starka de än var. Man behövde mer än råstyrka för att rå på magiker. Hon valde dock att inte säga någonting, eftersom en diskussion om vem som var starkast inte skulle hjälpa Moira. Hon var också säker på att varulvens timmar med sina skadade valpar förr eller senare skulle rinna ut, vilket gjorde att han behövde fortsätta hålla dem vid liv, något han skulle behöva Lorelai till. Hon gjorde istället en långsam rörelse med handen. Slingor av guldfärgad sand frammanades, och rörde sig i en cirkel runt dem.
”Du kan välja att gå ur cirkeln eller stanna kvar. Jag rekommenderar det sistnämnda. Med ett magiskt kontrakt är båda två förhindrade att skada den andre, vilket gör att båda arbetar för målet vi båda är ute efter, istället för att hota varandra” sa hon och tittade på honom.
”Kontraktet binder följande: ingen av oss är tillåtna att skada varken den andre eller dess gruppmedlemmar. Vi ska tillsammans hitta botemedlet samt giftet och förstöra det sistnämnda. Samarbetet gäller fram tills dess att vi har klarat vårt mål eller tillsammans valt att ge upp. Kontraktet innebär även att om jag binder dig till någonting jag inte har sagt här och nu så kommer jag själv att dö inom 24 timmar och kontraktet upplöses därmed” sa hon och nickade. Inte för att ge upp fanns i hennes natur, och säkerligen inte i varulvens heller. Hennes tillägg om att hon själv skulle dö om hon lurade honom var helt onödig, eftersom syftet med det här mötet inte var i fiendes anda. Däremot så var han en envis person, och Lorelai behövde hjälpa Moira nu, inte sen. Hon vägrade att låta Moira dö på grund av en envis varulv.

James höll blicken helt fast på henne och lyssnade, naglade lite fast henne med blicken. Han flinade.
"Du verkar veta ytterst lite om oss. Om magi hade skyddat oss mot det här hade vi inte hamnat i dem här problemen i första hand", sade han med ett flin, road nästan åt hur lite hon verkade veta om dem. Och eliminera giftet och det där? Visste dem inte vad deras blev förgiftade av? De visste exakt vad de blev förgiftade av, vad för motgift som fanns eller inte fanns snarare, och var det kom ifrån. Det de inte visste var vem som förgiftade dem.
"Du menar att ni inte vet något om det ni blir förgiftade av?", frågade han med en konstig blick på henne, han hade aldrig gillat magiker men han hade faktiskt trott mer om dem än så. Han var road åt hur självsäker hon verkade, men tvivlade än mer nu på vad för koll hon hade. Hans flock hade en ganska stor fördel jämfört med vanliga flockar. En vanlig alfa fick sitt ledarskap utifrån styrka, medans han själv fått den ifrån en inre styrka. Inte bara som i ett gott hjärta utan också bokstavligt talat inre styrka, han hade lite annorlunda krafter än en vanlig alfa. Till exempel hade han också lite makt utöver andra varulvar och inte bara ifrån hans flock, det var svårt att förklara för någon som inte upplevt det själv. Men det hade också en hel del med magi att göra, han kunde bryta igenom barriärer eller sådant som i vanliga fall skulle ha stoppat en varulv. Det var smärtsamt och svårt, men det gick. Han lyssnade till hennes prat och svarade inte, vilket väl lite var ett godkännande det med.

Lorelai sa ingenting, istället fokuserade hon på slingan som cirkulerade runt dem. Den delades in i två delar, en del cirkulerade runt henne och den andra runt varulven. Slingorna rörde sig närmare och närmare dem och rörde sig uppåt. Där delades respektive cirkel i två delar som slingrade sig upp längst händerna på dem. Tillslut var slingorna så nära huden att den nästan började lysa i guld, den med. Plötsligt stannade slingorna upp och det såg ut som de sjönk in i huden på dem, runt armarna. Den guldiga färgen försvann och ersattes av en ljus, vit färg. Det såg nästan ut som om slingorna hade lämnat ifrån sig ärr.

Lorelai tittade upp på varulven.
”Du kan vara lugn, de kommer försvinna snart” sa hon och gestikulerade mot sin ena arm. Hon höjde på ena ögonbrynet.
”Angående att magi inte skyddar er – det är klart den inte skyddar er från början, ni har inte magi och kan inte få hjälp om ni inte frågar” sa hon och ett leende spred sig på hennes läppar igen.
”Du tar allting för bokstavligt. Med att hitta giftet menas källan till den, alltså personen eller personerna som förgiftar oss. Vi magiker kan inte bli sjuka, vilket gör att vi vet precis vad det är för gift de ger oss. Gift går alltid att förgöra med rätt medel” sa hon och hon gestikulerade bort mot skogen.
”Jag föreslår att jag tar en titt på dina valpar, så de överlever” sa hon och mötte varulvens blick.

James höll blicken stadigt på henne och flinade roat utav hennes ord, kunde inte hålla inne ett skratt.
"Man kunde tro ni skulle göra lite efterforskningar innan ni söker hjälp ifrån oss. Har inte magi? Ni vet skrämmande lite om oss", sade han och lyssnade till hennes ord.
"Vi vet exakt hur man förgör det här giftet, det är långt ifrån första gången vi möter det. Vi vet antagligen mer om det än den som förgiftar oss", sade han, fick påstå att han störde sig på flickans besserwisser-ton. Han lyssnade och skrattade till högt.
"Jag skulle starkt råda dig att inte göra det ifall du vill överleva", sade han med ett brett flin, mötte hennes blick. Deras gift funkade annorlunda. Det drev dem till vansinne ju längre de hade de i kroppen, tills de inte kunde kontrollera sina instinkter längre. Och det var svårt nog för dem i vanliga fall denna tiden på månaden.

Lorelai skrattade till och skakade på huvudet.
”Ni har inte magi, inte i våra mått mätt” sa hon och flinade. Självklart var varulvar ett magiskt folk, precis som vampyrer, demoner och andra raser. Däremot räknade magikerna aldrig in de andra som att faktiskt kunna använda magi, eftersom de andra aldrig kunde göra det lika rent eller ens i närheten av i den utsträckningen som magikerna. De var magiska på olika sätt, men magikerna ansåg sig själva vara de enda med faktiskt magi att bruka, vilket faktiskt var sant. Lorelai höjde på ögonbrynet.
”Visst, det kanske fungerar för er att arbeta under tidspress, själv föredrar jag att ha mer än två timmar på mig att hjälpa mitt folk. Men jag antar att det är en smaksak” sa hon och ryckte på axlarna. Hon mötte varulvens blick.
”Vårt samarbete börjar nu. Har du någon som helst uppfattning om vem som förgiftar oss? Jag skulle gissa på att det är min like som blev förgiftad senast, om inte någon av dina valpar har blivit det under tiden vi har varit här” sa hon och släppte inte varulvens bruna ögon med sina guldiga. Hon hoppades nästan att någon av varulvens valpar skulle ha blivit förgiftad, mest för att Lorelai inte ville ha en snokande varulv i närheten av Moira. Men hon fick helt enkelt överleva det om det skulle bli så, eftersom de nu hade ingått ett samarbete. Vad gjorde man inte för sin familjs överlevnad?

James log lite roat och skakade bara på huvudet åt hennes kommentar om magin. Han lyssnade på henne igen och suckade lite inombords.
"Du har visst missuppfattat mig. Vi har två timmar på oss innan det är för sent att bränna ut giftet. Det tar ytterligare flera timmar till innan de tappar kontrollen, och efter det är det farligt bara för oss andra i flocken att vara i närheten. Därför kan jag rentav inte släppa dig i närheten", förklarade han, de hade faktiskt en beta just nu där det gått så långt. Han lyssnade på henne igen.
"Jag har doften, men det är krångligt att förklara för någon som inte direkt har något luktsinne. Men jag är åtminstone tämligen säker på att vem som nu förgiftat oss är en kvinna, så ifall jag kan komma nära nån av era förgiftade kan jag kolla ifall det är samma person. Jag har lite misstankar men behöver bli lite säkrare först", han gjorde en paus och mötte hennes blick.
"Jag vet inte hur ert gift funkar, men vårt gör att vi tappar kontrollen innan det tar kål på oss. Vilket får mig att tro att förgiftaren vill att vi ska avslöja oss, antagligen hoppas den på att nån av mina betor ska löpa amok och göra någon slags massaker", sade han förklarande och såg på henne. Han rynkade pannan lite då han tyckte sig höra ett ljud ganska långt bort, något som kom emot dem. Något välbekant med ljudet. Han tog ett djupt andetag för att dra in dofterna och stelnade till då han kände den alltför välbekanta doften. Han såg snabbt ditåt.
"Åh helvete", utbrast han och såg på Lorelai igen.
"Håll dig undan ifrån honom, låt mig sköta det. Jag kan få honom i kontroll tillräckligt för att få hem honom", sade han kort. Doften tillhörde den av hans betas som senast blivit sjuk, han hade blivit det under natten vilket betydde att han hade börjat tappa kontrollen men var inte helt bortom kontroll, James kunde få honom i kontroll även om det tog en hel del ansträngning. Men på något sätt hade han kommit loss hemifrån där han varit inlåst för säkerhets skull, han fick bara hoppas att han inte hade skadat någon av de andra då han tog sig ut. James blinkade en gång och ändrade medvetet sin ögonfärg, då han öppnade ögonen igen lös de klarrött, blodrött. Vanliga varulvar, betas, hade gula men en alfa hade röda. Han mötte Lorelais blick snabbt och vände sig sedan åt det håll Yoren kom ifrån.