[PRS] Cawith & Aphrodite

Allison granskade den unga (till utseendet, troligtvis var hon hundratals år äldre) kvinnan. Hon var attraktiv, och Allison fick påminna sig om att hon var på ett uppdrag för att kunna slita blicken från henne.
”Och du är tidig, Warlocks brukar vara kända för att vara sena”, svarade Allison och snörpte på munnen. Hon satte sig ned och gjorde ett tecken för den andra Shadowhuntern att sätta sig bredvid henne.
”Vi dricker inte, så jag antar att det blir otur då”, svarade hon sedan kort och lade ned sin stele på bordet.
”Låt oss prata affärer, vi är båda medvetna om hotet som står inför skuggvärlden. Det hotar oss, det hotar er också. Om vi jobbar tillsammans kanske vi kan identifiera vem det är och stoppa personen.”, sade hon sedan, men blicken fäst i Warlockens gyllene ögon.

Azula skrattade.
”Vilken tur att jag är bra på att undvika otur, då” sa hon och tog en klunk av whiskeyn. Hennes guldiga blick landade på stelen som kvinnan lade fram på bordet. Plötslig blev atmosfären mer hotfull, något hon inte uppskattade alls. Det var en väldigt direkt Shadowhunter som hon hade framför sig, det märktes. Hon hade inte ens tid att presentera sig. Azula höjde på ögonbrynet när kvinnan började prata. När hon var färdig, harklade Azula sig.
”För det första; jag heter Azula” sa hon och tog ytterligare en klunk av whiskeyn. Hon satte ner glaset på bordet och mötte kvinnans blick igen.
”Det är alltid bra att lära känna personer man vill ha något av, innan man ber om det” sa hon med ett leende. Det var sant; olja fick alltid kugghjulen att snurra, så var det med människor också. Men det är klart, de hade inte ens varit intresserade av att träffa henne om de inte hade behövt något.

Azula betraktade kvinnan framför sig, och hennes partner. De var nästan alltid två, vilket gjorde att man hamnade i underläge om man var ensam. Dock hade Azula övertaget just nu, eftersom det var hennes tjänster som de efterfrågade. Azula gillade att ha övertaget, alfapositionen var alltid önskvärt, eftersom man hade mer valmöjligheter då.

”Allison”, svarade hon kort. Hon hade inte tid för några artigheter, det enda hon ville var att få reda på om hon var villig att hjälpa till eller inte. Hon lät blicken vandra över rummet för att hitta flyktvägar om trollkarlen skulle få för sig att bli hotfull, och hon lät sin hand landa på stelen som låg på bordet som för att visa att hon menade allvar.
”Vi har inte riktigt tid för det”, muttrade hon sedan. ”Vi kan såklart betala, vad du än kräver kan vi fixa det från institutet. Det enda vi ber om är din hjälp att stoppa detta. Och jag tror att ni är minst lika benägna att stoppa detta, trots allt är det flest downworlders som blivit mördade”, fortsatte hon sedan. Hon hoppades att hon skulle träffa en öm punkt på trollkarlen, att om hon blev påverkad känslomässigt så kanske hon skulle komma överens om att hjälpa dem.

Vad hon än krävde från Institutet. Det var ett ganska bra äss att ha i rockärmen.
”Det kortet håller jag gärna tills det är dags att använda, och då är jag villig att hjälpa er” sa hon och hennes blick landade på kvinnans, som hon nu hade fått reda på hette Allison, hand som vilade på stelen. Hennes blick riktades mot kvinnan igen.
”Du är alldeles korrekt, jag är definitivt benägen att stoppa personen som mördar mitt folk. Allt som behövs är rätt ersättning. Jag går som sagt med på att hjälpa er, om jag får kräva vad jag behöver från Institutet den dagen det behövs” sa hon och höll fram sin högra hand. I handflatan svävade ett lila klot. Klotet symboliserade överenskommelsen som Azula hoppades att de alldeles strax skulle göra. Sekunden Allison tog hennes hand, så skulle överenskommelsen vara sluten, och de skulle vara bundna till sina ord.
”Jag vill bara vara säker på att du håller ditt ord” sa hon och nickade mot handen, ”det fungerar lite som ett kontrakt” sa hon och formade ett leende med sina läppar.

Allison suckade. Det kvinnan menade lät inte lovande, det de hade trott var att trollkarlen endast skulle kräva pengar i form av guld eller dylikt. Nu hade hon ingen aning om man hon skulle kräva av dem i framtiden.
”Hmm, vi får se om det. Visar du dig obenägen blir det ingen ersättning”, sade hon bara och log stelt. Tankarna virvlade runt i hennes huvud. Hon ville inte låta trollkarlen utnyttja institutet hur hon ville, men de hade inget val.
”Visst”, muttrade hon och lade handen i trollkarlens. En olustig känsla spred sig i kroppen när hon rörde trollkarlen. Om det var magin från löftet eller inte visste hon inte, men den sprallande känslan i kroppen på henne skulle inte lämna henne på hela kvällen.

När Allison fattade hennes hand blev deras respektive vener på händerna lila för några sekunder. En skön känsla spred sig genom Azulas kropp, hon älskade att göra överenskommelser, speciellt sådana som gynnade henne själv. Hon släppte taget om Shadowhunterns hand och lutade sig tillbaka igen. Hon tog upp glaset på bordet och tömde det i ett svep. Hon sträckte sig efter sin jacka och stoppade ner handen i fickan. Hon drog upp ett visitkort, men som inte riktigt var ett vanligt visitkort. Detta var gjort av metall, och hennes namn var ingraverat. Kortet var kantat av lila, snirkliga linjer. Hon lade kortet på bordet mellan henne och de två Shadowhunterna.
”Använd detta för att få tag på mig” sa hon och reste sig upp. Hon tog på sig kappan och knäppte den omsorgsfullt.
”Trevligt att göra affärer med er” sa hon med ett leende på läpparna, ”jag antar att vi ses snart” sa hon och korsade baren och öppnade ytterdörren. Hon klev ut och gick upp för den lilla trappan innan hon gjorde en gest med handen. Ett moln av lila rök dök upp och omfamnade henne. Röken försvann lika fort som den hade kommit, men Azula var borta. Röken dök upp igen framför hennes lägenhet, och hon öppnade dörren. Hon tog av sig kappan och skorna och gick in i köket. Hon slog på vattenkokaren, och satte sig vid köksbordet. Azula trivdes i sitt eget sällskap, men hon kunde inte låta bli att fundera över Allison som hon precis hade träffat. Trots att hon var en Shadowhunter, så skulle det bli intressant att arbeta med henne. Om Azula hade rätt så skulle hon inte behöva vänta speciellt länge, med tanke på hur desperata de verkade vara över att få hjälp.

”Önskar jag kunde säga detsamma”, muttrade Allison när trollkarlen lämnade baren ocj hon reste sig sedan upp. Påväg tillbaka hade hon en olustig känsla i kroppen, hon visste att de inte kunde lita på trollkarlen och om det krävdes så skulle hon bryta eden de hade skapat mellan dem. Även om det skulle kosta hennes liv.

Väl tillbaka i institutet skyndade hon sig till sin mor för att berätta om mötet. Hon såg hur hennes mors min ändrades från neutral till oroad när hon berättade om avtalet de hade gjort men nickade förstående när Allison förklarade att de inte hade något val, ingen annan Warlock dök upp.
”Jag antar att vi påbörjar allt redan imorgon, godnatt”, hälsade Allison när samtalet kom mot ditt slut. Hon började gå mot den södra vingen av institutet där sovrummen för de inneboende fanns. Väl där inne lät hon sina mörka kläder falla till golvet innan hon lade sig i den mjuka sängen.

Azula reste sig när den röda lampan på vattenkokaren slocknade. Hon tog en kopp från skåpet och hällde upp vattnet i den. Hon slängde i en tepåse och gick tillbaka till vardagsrummet, och satte sig på fönsterkarmen. Hon lutade sig tillbaka och tittade ut genom fönstret igen. Det var mörkt, men det störde inte hennes syn alls. Hon satt där och studerade utsikten tills det bara fanns en blöt tepåse kvar i koppen. Hon reste sig upp och satte koppen i köket och gick bort till sovrummet. Hon hängde in klänningen i den enorma walk-in-closet som fanns i sovrummet och sträckte på sig. Hon gjorde sig i ordning och kröp ner i den stora sängen.

Azula vaknade nästa morgon av att solstrålarna träffade hennes ansikte. Hon reste sig gäspande upp och gick in i badrummet. I spegeln möttes hon av trötta ögon och rufsigt hår. En enkel rörelse med handen gjorde att hennes långa svart/lila hår flätades ihop till en lång fläta längst med ryggen och hennes ögon blev kantade av makeup. Hon målade sina läppar röda och tog fram en grön klänning från garderoben som hon drog på sig. Väl påklädd rörde sig de bara fötterna över lägenheten mot köket där kaffet väntade. Hon satte sig vid köksbordet och tittade ut genom fönstret på London som nu hade vaknat.

Allison satt i den stora sängen och granskade visitkortet hon hade fått av trollkarlen. Idag skulle hon tillkalla ett möte för att diskutera hur de skulle fortgå med att identifiera vem det var som var ute efter dem. Hon suckade för sig själv. Hon hade verkligen ingen lust för detta då hon inte litade på trollkarlen, eller någon annan trollkarl för den delen. Solen letade sig in genom de vinröda gardinerna när hon lämnade värmen från sin säng. Det var kyligt i det stora rummet som var täckt i sten från golv till tak (nackdelen med att bo i ett gammalt kapell) och hon huttrade till när hon skyndade sig genom rummet mot sin garderob. Där inne hängde identiska svarta klädnader (tajta byxor, en t-shirt och en tajt åtsittande jacka) samt några andra klädnader, som sällan användes. Hon tog några av de mörka plaggen och drog snabbt på sig dem innan hon lämnade rummet efter att ha hämtat si stele som låg på nattduksbordet.

Efter att upprepande gånger hälsat godmorgon till diverse skuggjägare på institutet kom Allison äntligen fram till träningssalen. Hon hade- sedan gårdagen haft en gnagande känsla i bröstet som sade att de inte borde ha gjort avtalet med henne.Det enda som kunde jaga bort tankarna var lite träning, och hon drog på sig ett par handskar och började slå mot en av sandpåsarna som hängde i rummet.

En timme senare stod Allison ännu en gång i sitt rum med en handduk virad om hennes blöta hår. Hennes kropp lämnade vattendroppar på golvet när hon gick mot nattduksbordet för att ta upp trollkarlens visitkort, eller vad hon nu kallade det för. Det stod endast ett namn där, ingen adress, så hon beslutade sig för att skicka ännu ett eldbrev för att fråga när de kunde mötas nästa gång.

Azula betraktade människorna nedanför fönstret och satt där en bra stund när ett brev dök upp i hennes kök. Hon reste på sig och läste det. Hon skakade på huvudet och skickade ett enkelt svar:

Det var ni som ville ha min hjälp, säg till när ni behöver mig.

Hon skickade iväg brevet i ett lila rökmoln och drog sedan på sig ett par ljusa högklackade skor. Hon tittade på termometern, det var ändå ganska varmt för att vara London, men det var ju sommar ändå. Hon tog en tunnare kappa och satte på sig innan hon gick ut. Om Skuggjägarna (antar att de heter så på svenska?) ville ha tag på henne så skulle det fungera även ute bland folk. Mundanes kunde ändå inte se den sortens magi, så det var ingenting som de behövde oroa sig över. Inte för att mundanes skulle förstå vad som hände även om de kunde se det, men det var lika bra att de inget visste. Om de någonsin fick reda på vad som pågick i hemlighet runt omkring dem så skulle antagligen panik skapas, och Mundanes i panik var aldrig något man ville behöva hantera.

Den svarta och lila flätan gungade med i Azulas takt när hon gick längst med Themsen. Hon svängde ner vänster och gick över en bro. Hon svängde vänster igen och gick sedan in i ett café. Hon beställde, betalade och satte sig ner vid ett av borden. Hon hade en känsla av att Skuggjägarna skulle vilja ha tag på henne snart, så det var lika bra att hålla sig i närheten av deras lya. Hon tog en klunk av det varma kaffet och lutade sig tillbaka i stolen. Hon betraktade de få personer som satt i caféet med henne. Det var fortfarande relativt tidigt på morgonen, så det var förståeligt att det var tomt.