[PRS] Cawith & Rollspelare

Damon skrattade till.
”Jag lär väl inte vara tillräckligt levande isåfall för att dra av några poäng”, sa han bara. Han stelnade till när hon närmade sig, musiken som började strömma in i ena örat lät främmande och han kunde inte bestämma sig för om det var på ett bra eller dåligt sätt. Han kastade en blick på henne när hon talade och flyttade sedan hans blåa ögon till väskan som satt på sätet mitt emot.
”Skicka gärna en uggla när en smutsskallepryl kan göra det här”, sade han sedan innan han lät hennes väska lyftas upp i luften, börja flamma för att sedan sänkas ned och den eld som hade uppstått försvann. Kvar stod väskan, hel och oskadd som innan. Han log snett innan han lämnade kupén med hans perfektpartner som stirrade på honom med beundrande blickar.

Everly höll det belåtna leendet inne när hon såg hur förvånad han blev av musiken. Hon följde hans blick och rynkade lite på pannan när han tittade på hennes väska, vad ville han den? Hon fnös till när han tände eld på den, förstod att han ville visa upp sig men det var lite väl överdrivet.
"Oj, det där var så otroligt användbart. Kan du snälla lära mig?" flinade hon smått innan hon såg efter honom. Hon stängde kupédörren och satte sig ner igen med sin musik i öronen. Hon tänkte inte förneka att det var ganska imponerande att han lyckats med en sådan formel men hon tänkte inte ge honom något för att stärka sitt, redan alldeles för stora, självförtroende.

Resten av resan flöt på bra, och efter att ha hoppar av i Hogsmeade och åkt upp till slottet satt de äntligen i den stora salen. Förstaårseleverna hade nyss blivit sorterade, och nu väntade den stora festmåltiden. De guldfärgade tallrikarna blev plötsligt fyllda med mat och Damon och hans vänner började ta för sig av den väldoftande maten. Medan de åt av maten diskuterade Damon quidditch-strategier med en av slagmännen ur Slytherins lag, och de bestämde sig för att komma igång med träningarna så snabbt som möjligt. Han längtade verkligen efter att säsongen skulle börja, och han hoppades på att de ännu ett år skulle vinna quidditchpokalen.

”Innan vi avslutar denna kväll vill vi bara meddela att inga elever får vara ute från sina elevhem efter 12 på natten”, ropade rektor McGonagall och avbröt de spridda praten runt om i salen. Spridda mummel hördes, och Damon kollade runt med förvirrad blick. Vad var det som hade hänt som hade ändrat detta? Visst, det hade nästan aldrig varit tillåtet art vara ute för sent, men det fanns aldrig någon klar regel som denna. Han suckade för sig själv, och han drog ännu en suck när McGonagall fortsatte med att inte ens prefekterna skulle patrullera på nätterna längre.

Everly halvsov resten av resan, avskydde att det var så långt till skolan. Hon hann däremot vakna i tid för att snabbt byta om till uniformen. Hon rynkade misstyckande på näsan åt hur fula och osmickrande kläderna var men det var inte mycket hon kunde göra åt. Hon hittade sina vänner innan hon skulle av tåget och höll ihop med dom till måltiden. De satte sig vid sitt bord och började nöjt att äta, något Everly skulle sakna efter sitt sista år var maten. Hon tittade upp från sin tallrik när hon hörde rektorn prata, en liten rynka uppstod mellan hennes ögon. Visst fick man inte gå ut sent men det hade aldrig funnits en regel som var så specifik om det. Hon bet sig på läppen och la huvudet på sned, ville veta vad som hade hänt för att pusha lärarna till att sätta en regel. Hon kollade mot sina vänner som började klaga och kunde inte låta bli att le lite.
"Kom igen, som om någon av er ens varit uppe efter nio." log hon och fick en liten knuff av Harper som svar på det. Hon log svagt och kliade sig i nacken. Hon ville att de skulle bli ursäktade och få lämna stora salen.