prs yehet & wolfy

Jevon saktade farten och stannade snart helt upp.
"Med mig? Menar du mig?" frågade han och fick en osäker rynka mellan ögonbrynen. Han vände på huvudet för att se sig om, försäkra sig om att det faktiskt var honom som Samuel tilltalade och harklade sig sedan lätt. "Inte så bra," erkände han och lyfte lite på glasögonen för att torka en tår från ögonvrån, försökte ändå få det att se ut som om det var ett skräp eller något annat som irriterade hans öga, "inte alls bra faktiskt men jag tror du vet vad som hänt." Han gjorde en kort paus för att fundersamt vila blicken på Samuel, funderade på om han skulle våga sig på att fråga hur det var med Chris men han hade ju en hjärna att tänka med och kunde lista ut det själv. Dessutom så ville han inte ge Samuel en anledning att plötsligt ändra tonfall: det var ett under att han inte släppt några grodor ur munnen än med tanke på att det rörde sig om hans bästa vän. "Hur är det med dig?" frågade han sedan och rätade på sig lite, kändes artigt att ställa frågan tillbaka och inte bara springa iväg igen.

Samuel undrar vad det är för tår som Jevon torkar bort, är han genuint ledsen över det som hänt mellan honom och Chris? Kanske hans bästa vän inte såg det under går dagen. Leendet mjuknar och skakar lätt på huvudet.
"Jag vet inte så mycket som du tror. Tänkte fråga om du kunde fylla i lite, Chris är rätt.. stänger sig ute ibland." förklarar Samuel, en vit liten lögn, men det skadar väl inte? "Allt jag vet är att när två personer gör slut, som en gång i tiden älskat att umgås med varandra, är det inte lätt för någon av parterna. Inte heller för den som gör slut." Hur är det med honom? Ja, Samuel själv finner det som en otroligt bra fråga, en som han själv inte kan svara på. Men detta tänker han inte ta upp, det handlar trots allt om hans bästa vän och honom framför sig, inte Samuel själv. Kanske hade han brustit om omständigheterna varit annorlunda. Samuel tvingar fram ett litet skratt. "Allt är fint fint med mig, förutom förvirringen som uppstått i min lilla hjärna."

Jevon kliade sig i nacken. För att vara helt ärlig så kände han inte riktigt för att öppna sitt hjärta mitt i korridoren och berätta för Samuel hans version av det hela, dessutom kände han inte ens den nämnda personen särskilt bra. Visst hade de träffat varandra några gånger, det hade varit svårt att låta bli med tanke på Samuel var en god vän till Chris, men de hade aldrig riktigt pratat med varandra.
"Jag kände helt enkelt som om vägen tagit slut för vårt förhållande. Det tog mer krafter än det gav." Han ville inte riktigt tillägga något som hade med Chris att göra, det skulle liksom inte förvåna honom om Samuel tänkte slå sig ned med Chris och berätta om det här lilla samtalet, och ju mindre han kommenterade desto bättre. Han förklarade sig gärna för Chris, han förtjänade verkligen att få veta Jevons synpunkt, men han förväntade sig inte att den pratstunden skulle äga rum inom den närmsta framtiden.

Samuel ler bittert och nickar, han borde nog lämna konversationen där. Bland annat för att om han pressar den andra med att prata med honom, så kommer han bara bli fundersam, men också för att Samuel kan se hur det sliter på Jevon. Han vill inte dra ner på hans humör mer än han redan gjort.
"Jag förstår," säger han med ett lätt leende på läpparna. "Du kanske inte vill prata med Chris nu, men jag tror gärna att han vill höra från dig om anledningen." Samuel granskar de skarpa dragen av den andres ansikte, och tar ett djupt andetag. "Förstår att jag är den personen du vill prata om det minst med, men mitt erbjudande står kvar." fortsätter Samuel och börjar röra på sig. "Det behöver inte vara om Chris heller, det kan vara vad som helst." Samuel nickar mot Jevon, som ett farväl innan han börjar röra på benen mot musikrummet. Vad håller han ens på med?

”Jag är inte säker på att han vill prata med mig.” Jev ryckte på axlarna, hade gett Chris lugn och ro då han varit övertygad om att saken inte skulle bli bättre av att han trängde sig på och gjorde mer skada. Han hade redan kokat ihop en stor soppa. ”Tack.” Han log ett snett men äkta leende, uppskattade Samuels erbjudande trots att han hade lite svårt med att tolka om det var genuint eller något han bara sa för att. Han höjde handen som för att säga hejdå, följde den något kortare killen med blicken då han gick iväg innan han själv fortsatte vidare.

Skolans elever hade tre matturer för att det inte skulle bli kaos i matsalen med flera hundra på en gång. Tack och lov delade inte Jevon samma tur med Chris. Han hade inte sett till killen under hela dagen men det behövde inte betyda att han inte var på plats. Maten såg precis som vanligt långt ifrån tilltalande ut, så Jev höll sig till den smaklösa salladen samt lite bröd. Till hans fördel hade hans aptit flugit ut genom fönstret så han skulle oavsett inte få i sig mycket mat. Med en suck styrde han stegen mot ett ledigt runt bord vid ett fönster och satte sig ner.

"Om du inte vet, fråga honom," är det enda Samuel svarar vid dörren till klassrummet. Han får ta det långsamt, prata lite med Jevon då och då för att de ska kunna lära känna varandra. Från vad han uppfattat spelar den längre gitarr, vilket tyder på musikintresse. Redan där har de något gemensamt. Samuel stänger dörren efter sig. "Hejsan alla små ettor, har ni det roligt?" frågar han när han går förbi de nya esteterna som håller på med instrumenten. Hela estetlinjen är nära varandra, något han alltid har älskat. När själva klassen som han hamnat i sög, så fanns det alltid estetklassen som han välkomnande honom med öppna armar.

Då skoldagen var över tömdes skolan snabbt på elever. Jevon stannade kvar en stund extra bara för att han ville ta en sväng via musikrummet. Efter att ha försäkrat sig om att han verkligen var ensam klev han in i rummet, satte sig ner på en stol med en gitarr i handen. Chris hade av misstag råkat ha sönder hans egna och Jev hade fortfarande inte haft råd med att ersätta den, så han tog varje chans han fick att spela en stund i skolan. Tyst hummande slöt han ögonen samtidigt som han nickade huvudet i takt med gitarrens starka och klara ljud, skulle lätt kunna sitta där hur länge som helst om han inte oroade sig för att bli påkommen.

"Nej, det är lugnt.. jag fixar det," mumlar Samuel in i telefonluren, musikläraren hade stuckit hem tidigare för att ta hand om en sjuk dotter, så sjuttonåringen tog ansvar för att låsa salen. "Hälsa bara lilla My till mig! Hon måste komma och hälsa på igen!" samtalet fortsatte en liten stund tills Samuel kom fram till rummet. Hörde hur någon spelade på en gitarr i det stora rummet. Han stänger av samtalet, stoppar mobilen i fickan och kikar in genom dörrkanten. Han blinkar dumt ett par gånger, njuter av spelandet, innan han stiger in i rummet utan att vilja störa.

Han la ifrån sig gitarren för ett ögonblick och rotade i sin ryggsäck efter en mapp. Där förvarade han olika papper, slarvigt utskrivna noter och ord till låtar som han aldrig skrev färdigt. Han hade dock en tid jobbat på en låt som han hade fastnat för. Det låg mycket jobb kvar men för första gången på länge var det något han inte ville ge upp så lätt på. Han tog gitarren igen och började spela, sjöng tyst för sig själv och ett litet leende spred sig på hans läppar. Plötsligt greps han av en känsla av att inte vara ensam. Han slutade spela och vred lite på huvudet bara för att få syn på Samuel som dykt upp. Av ren överraskning tappade han nästan gitarren i golvet men lyckades rädda den till skillnad från sina papper som flög iväg.
"Hur länge har du stått där?" frågade Jev och flög upp från stolen, hängde upp gitarren på sin plats innan han böjde sig ner för att plocka upp sina papper, "du berättar väl inte för någon att du sett mig här? Jag lovar att det inte ska upprepas!" Han drog efter andan för att göra sig förberedd på att fortsätta förklara sig om så krävdes.

Samuel kollar dumt på den längre innan hans läppar spricks upp i ett leende.
"En liten stund bara," svarar han och går ner över trappen, fram mot stolarna där Jevon nyss suttit. "Det var inte mening att skrämma dig, eller tränga mig på för den delen. Hade bara i uppgift att låsa klassrummet," förklarar sjuttonåringen och viftar med nycklarna han fått låna. "Varför skulle du inte få vara här? Klart jag inte berättar för någon," Samuel kikar på noterna i tystnad innan han höjer ögonen mot Jevon, fångas i en ögonkontakt. "Vill du spela lite till? Har inte sjungit någonting alls idag, behöver ha min dagliga dos av sång."