prs yehet & kkaebsong

En grimas dyker direkt upp över ansiktet, piper till för sig själv. Joshua har lust att sätta sig ner på knä och fråga varför universum straffar honom så, vad han gjort för att förtjäna att bli terroriserad år efter år. Att han är mugglarfödd är nog Zihaos huvudanledning, kanske universum kan banka lite vett i honom istället. Precis när Joshua börjat tro att han skulle komma undan första dagen i skolan utan att de bekanta ansiktena från Slytherin ska tala med honom, så fel han hade.

Jaiden är alldeles för upptagen med att läxa upp de två Weasley tvillingarna för att någon ut av de tre ska uppfatta de oönskade sällskap. Lee däremot, stannar upp för att vänta lite på sin vän som ser ner mot Slytherineleverna högre upp från trappen. Saknat mig? För jag har saknat dig Joshua finner sig själv fnysa till när han ser bak mot dem med trötta ögon och höjda ögonbryn. Skrattretande verkligen. Hur han finner sig själv i samma position år efter år, om han varit kraftigare, längre, kanske saker och ting skulle vara annorlunda.
"Nej," svarar Joshua uppriktigt, och Jordan bestämmer sig för att bara bevaka. Hur skulle han kunna sakna honom? Varje sommar hoppas han, och längtar till det året Zihao slutar och lämnar honom i fred. Växer upp och inser att han bara slösar sin tid.

Efter att ha sin blick vilande på Slytherineleverna i tystnad, vänder han sig om och griper tag i Lee Jordans handled för att dra med honom därifrån. De båda två kan känna blicken i nacken, ännu ett helt underbart år väntar säger Joshua till sig själv.

"Men hallå", gnällde Zihao och började till en början följa efter Jordan och Lewis för att illa kvickt bli hindrad av Jayden. "Jaha, gå då. Beröva mig på min underhållning", ropade han efter dem samtidigt som hans klasskamrater började släpa honom ner mot fängelsehålorna. Detta var inte direkt en lätt uppgift då han var bra mycket starkare än vad kroppsbyggnaden kunde skildra. Sedan kvarstod ju det faktum att han var ungefär lika envis som en åsna. Därför tog det ett ganska bra tag innan de lyckats släpa ner honom för trapporna, ner i fängelsehålorna.

"Du skämmer ut oss, din stora bebis", väste Anthony och sparkade till Zihao på smalbenen när de kommit utom synhåll. "Varför ska du alltid envisas med att terrorisera den där sjätteårseleven? Vad har han någonsin gjort gentemot dig egentligen?" fortsatte han, lätt utmattad och lutade sig mot den skrovliga stenväggen med en irriterad suck.
"Kommer du ihåg vårt andra år? Om jag inte minns fel så gick han in i mig bakifrån och fick mig att spilla min apelsinjuice", förklarade Zihao fundersamt, då han, för att vara helt ärlig, inte riktigt kunde komma ihåg anledningen till varför han avskydde Joshua så mycket.
"Börjar du bli senil? Det var jag som gick in i dig!" utbrast Andrew och slog handen för ansiktet.

Den lilla gruppen på fyra började, efter att ha stått och gnetat på varandra alldeles för länge, röra sig mot Slytherins elevhem. De stannade till när de nådde fram till väggen uppehållsrummet gömde sig bakom. Andrew sade "rent blod" högt och tydligt och en passage in mot uppehållsrummet framträdde med ens. När alla hade passerat in slöt sig genast väggen åter och de fortsatte in mot det ståtliga rummet framför dem som skimrade lätt i grönt.

Rummet myllrade med Slytherin elever. Vissa hade slagit sig ner i någon av de olika soffgrupperna medan andra satt omkring bort och spelade brädspel av olika slag. Zihao och Andrew sade godnatt till Anthony och Jayden, som skulle spela ett parti knallkort, innan de begav sig upp mot sin sovsal.

"Vilken skitstövel," påpekar Jordan medan de skyndar sig upp för trappen, klockan tickar och om några timmar börjar första lektionen för terminen. Sömn är allt Joshua ber om.
"Han är en idiot," muttrar han som svar och skakar lätt på huvudet. "Jag lovar, när han slutar nästa termin kommer jag få en hjärtattack av lycka,"
"Nej då vinner han ju bara! Släng en massa ruttna ägg på honom istället, spetsa hans dryck så att hans hemresa blir rena helvetet." Jordan stannar till och funderar innan han vickar på ögonbrynen. "Vi kan muta en första årselev för att ge oss Slytherins lösenord så kan vi slita sönder alla hans grejer." Joshua puttar till sin vän med skrattet i halsen. Även om det är skämt, så finns det en stor del av sextonåringen som börjar överväga sin väns förslag.

När de kommit fram till Norra tornet där elevhemmet håller hus, möts de av en lika ivrig dam. Sjunger för full halls och de kan bara ge varandra menande blickar i väntan på att hon ska tystna.
"Quid Agis," nämner Joshua tillslut och damen ler nöjt innan de kan stiga in i sällskapsrummet. Utmattade och idéfulla går de upp mot sitt delade rum, alldeles fast i diskussion om hur de ska förnedra de de avskyr mest. Väl uppe stöter de på dem andra, Fred däckad i sin bäddade säng, George lekandes med ett ljus framför sin brors ansikte och Julian som packar upp.
"Vad lång tid ni tog på er," påpekar George, bryr sig inte om möjligheten att rösten väcker hans bror. "Jag och Fred kom på en idé till att stoppa våra lappar i flammande bägaren. Kommer definitivt att funka." Endast Jordan verkar exalterad och sätter sig ner vid sin vän för att höra mer. Joshua kan bara himla lätt med ögonen, klart det inte kommer gå, men roligt kommer det bli.

Efter att ha packat upp och organiserat sina egna saker, och matat Simba lägger sig Joshua ner på sängen. Den håriga kissen hoppar som vanligt upp på sängen, ber om att bli kliad bakom örat.
"Förlåt att vi bara stack, trodde ni var bakom oss," viskar Julian, pratar tyst så att de tre clownerna inte vaknar och förvandlas till surpuppor under morgondagen. "Gick det bra, han gjorde dig inte illa?" Joshua skakar lätt på huvudet, ser på sin vän en kort stund innan han vänder blicken mot taket. Eller ja, den röda gardinen ovanför sängen. Han gnager i sin underläpp, låter den spricka, funderar över hur året kommer att bli. Tävlingarna kanske får honom på andra tankar, han kanske träffar någon som tar död på ensamheten som sextonåringen alltid känner. Försiktigt sluter han ögonlocken, förhoppningsvis kanske han kan träffa någon, som får bort alla dumma tankar från hans huvud. Någon som får honom att våga slå Zihao med all kraft. "Vad tänker du på?" hör han Julian undra någonstans i fjärran. Han har alltid varit så snäll, de alla har alltid varit så snälla. Men ändå går inte den gnagande känslan bort.
"Mat.." ljuger han med ett leende över läpparna. Svaret får hans vän att frusta till av skratt, van vid Joshuas hungriga mage långt in på natten.

I samma sekund som Zihao nådde fram till sin ny bäddade, otroligt efterlängtade säng, föll han ihop i en trasslig hög ovan på lakanen med ett stön. Samtidigt som han höll på att somna för den tredje gången under dagen höll Andrew redan på att packa upp sina läroböcker. Själv hade han inte någon koll alls på vart hans egna böcker höll hus och ännu mindre pejl hade han på vart hans pyjamas kunde tänkas befinna sig. Men hans tankar avbröts tvärt när Andrew kastade sig ner bredvid honom på sängen och spände sina blekt grå ögon i hans egna svarta.

"Jag undrar om de någonsin kommer att ge igen", sade han fundersamt och vek undan med blicken som fäste sig på dörren längst borta i salen.
"Tja", började Zihao och ryckte lite på axlarna. "Vem vet? Om de så mycket som försöker svär jag på heder och samvete att de kommer ångra sig", fortsatte han och det ryckte odiskret i hans mungipor.
"Ibland undrar jag vad det är för fel på dig", erkände den andre och skakade på huvudet.
"Tror du inte att jag redan frågat mig jsälv den frågan ett hundratal gånger?"

De föll i tystnad och efter ett slag återvände Andrew till sin egen säng där han snabbt och smidigt bytte om. Sedan kröp han ner under täcket och låg och glodde mot sin svarthårige kamrats håll genom det dunkla ljuset. Med andra ord låg han och väntade på att Zihao skulle gå och lägga sig så att de kunde släcka lyset. Men personen detta vidrörde orkade inte leta reda på sin pyjamas, så det slutade med att personen slängde sina kläder på golvet och sov utan någon dum pyjamas. För vad är det för fel med att sova i underkläder egentligen? Han lipade mot Andrew som såg måttligt road ut när han svängde staven för att släcka lamporna.

Efter att det blivit mörkt i salen, och för tillfället även tyst, tog det inte många minuter innan de båda kamraterna somnade. Dock visste båda två att de säkerligen skulle bli väckta när resten av deras "sovsalspolare" bestämde sig för att krypa till kojs. De behärskade nämligen inte konsten att vara tysta.

Joshua trycker ansiktet mot kudden, skyddar sig mot den kittlande känslan av en fjäder mot porslinhuden. Ena ögat öppnas och benet höjs för att träffa sin fullständigt irriterade vän i magen. Fred viker sig dubbelt över sängen medan ett kvävt skratt gör sin väg ut ur munnen.
"Vad fan var det där för," stönar han med stängda ögon. Oskyldigt gäspar sextonåringen, gnuggar sig om ögonen innan han ler fjantigt mot den långa rödhåringen.
"Du väckte mig helt på fel humör, inte mitt fel direkt." ändå hjälper han honom upp i sängen för att massera hans axlar. Joshua har alltid varit duktig på massage, ännu något som han lärt sig av modern, något främst tvillingarna uppskattar. Fred sluter ögonen, påväg att somna.
"Juste.. jag skulle hälsa från Julian att första lektionen börjar strax. Han ville låta dig sova lite längre." Joshua stannar till innan han knuffar sin vän en en gång med ett förbryllat ansiktsuttryck. "Lugn, du hinner äta vi väntar på dig... skynda dig bara att göra dig i ordning." som att ingenting hänt hoppar Fred ner från sängen med ett retande leende innan han stiger ut ur rummet.

Fingrarna har blivit lite ovana med att knyta slipsen under sommarlovet, men efter en liten stund får han tillslut till det. Joshua stoppar ner den vita skjortan i byxorna och drar koftan över den nätta kroppen. Det finns ingen tid att fixa med linser, så han tvingar på de svart ramade glasögonen upp på nässpetsen. Det svarta håret ligger rufsigt över pannan, och han tvingar försiktigt ner det ett par gånger innan han blir nöjd, och skyndar sig ner från sovsalen. Väl nere ser han sig omkring, de andra har antagligen redan gått till stora salen för dagens frukost. Joshua smyger ut genom tavlan, går med snabba steg ner för trappen från sjunde våningen. Det är vin såna här tillfällen han undrar varför de inte har hissar. Går så mycket snabbare, och han behöver inte bli andfådd så tidigt på morgonen. Han pustar ut, ser ner på klockan, en halvtimma är mer än lagom.

För cirka två timmar hade Zihao blivit väckt av en mycket fet, högljudd gammal katt som satt sig ovanpå hans huvud utan några bekymmer i hela världen. Det spelade självklart ingen roll för hans katt om han kunde andas eller inte, nej då. Sedan den lilla incidenten hade han inte haft ro nog till att somna om och hade då istället börjat leta efter sina läroböcker, pergament med mera. I slutändan hade det resulterat med att han väckt alla i sovsalen när han inte för sitt liv kunde hitta sin trolldrycksbok. För tillfället låg nu allt innehåll i kofferten utspritt nedanför den obäddade sängen. Resten av hans klasskamrater hade lämnat honom att städa upp sin självgjorda röra på egen hand, då ingen av dem hade speciellt stor lust att behöva kravla omkring på golvet hela morgonen.

Fyrtio minuter innan den första lektionen skulle börja blev han äntligen färdig. Trots att sovsalen åtminstone såg respektabel ut igen så var Zihao precis allt annat än munter. Raka motsattsen faktiskt - han var på gränsen till förbannad över sin obetänksamhet. Utan tvekan hade han även mage till att vara arg på sina kamrater, trots att de inte haft någonting att göra med gyttret han själv ställt till med i sin ovisshet. På tal om den där magen så var han även hungrig till den punkten att magen skrek. Nej, det var ingen bra morgon för mister dumbom.

När uniformen var påklädd och håret någorlunda platt slet han åt sig sin axelbandsväska och praktiskt taget flög upp för de gamla stentrapporna mot den Stora Salen. När han nådde entréhallen hade han dock så bråttom in i salen att han gick rakt in i någon framför sig med en sådan hast att han föll raklång över personen.

Det kommer som en chock för Joshua när han ena sekunden står upp, går med raska steg för att hinna ha dagens första måltid, och andra sekunden ligger han ner på det hårda golvet. Med någon utspretad över sig. Huvudet dunkar i kontakt med det hårda golvet, ögonen mörknar en liten stund innan han får tillbaka sitt medvetande. Han tvingar sig själv att blinka några gånger för att kunna uppfatta vad som hänt, hur hade han inte sett en person krocka in i honom? Han hade kunnat lagt en besvärjelse.. han hälsar bulan i bakhuvudet välkommen, den kommer nog vara där ett tag.

Det tar ett par sekunder för honom att fokusera på personen över sig istället för smärtan i huvudet.
"Är du okej?" viskar han tyst, halsen värker medan han tvingar fram orden. En riktig bra början på dagen infattar han fylld med ironi. Det är inte förrän han får möjlighet att sätta sig upp som han inser vem det varit.

Ögonen blänger på Zihao, han vet inte riktigt hur han får modet till det, men det gör dem. Ryggen värker, knäcks när han sträcker på den. Johsua finner sig själv än en gång vilja skrika på den äldre, men kniper ihop.
"Se dig för," säger han bara innan han ställer sig upp från det nytorkade golvet.

Lätt tagen på sängen, stirrade Zihao upp på Joshua som precis rest sig upp. Det dröjede några skunder innan kugghjulen i huvudet åter började snurra som de skulle och det var då han slutligen insåg vem det var han egentligen sprungit rakt in i och därmed hur mycket han gjort bort sig. Blicken han möttes av var så kall att någonting knäppte till inom honom för en kort sekund och han kunde inte hindra sig själv från att säga någonting dumt.

"Ska jag se mig för? Vafan står du mitt i vägen för snarare?" fräste han av ren instinkt innan han tystnade och slöt ögonen. "Okej, förlåt...jag kollade mig inte för", mumlade han motvilligt och fingrade lite på sin underläpp. När han sedan betraktade fingrarna var de röda av blod. Han måste ha bitit hål på läppen när de slog mot golvet. Kunde den här morgonen verkligen bli sämre? Inte nog med att han glömt minst hälften av sina böcker hemma, nu hade han även ett hål i läppen som blödde ymnigt. Zihao fortsatte att stirra stint på sina blodiga fingrar tills han tittade upp mot Joshua med en dimmig blick.

"Jag är rädd för blod."

Stumt kollar Joshua ner på den äldre med huvudet på sned, han hade definitivt inte förväntat sig en ursäkt. Han får nästan lust att skratta, men hindrar sig själv i sista sekund. Kanske han bara skulle bli nerknuffad igen då, men den här gången med flit? Förändringen i rösten fascinerar honom, hur han låter så kall och hård ena stunden, och ber genuint om ursäkt den andra. Joshua må inte låta sig skratta, men ett litet leende dras över mungiporna. Aldrig kommer han låta Zihao glömma bort det här, aldrig aldrig aldrig.

Blicken glider ner mot läppen som blöder, tänker på sina egna spruckna läppar som mer än ofta blivit bleka i tömd av blod.
"Hmh.. visste inte att en ren blodig kunde vara så mesig," säger han, förvånar sig själv och stänger munnen tvärt. Stirrar på den sittandes en tyst, blinkar ett par gånger innan han hukar sig ner bredvid honom. Utan att tänka tar han ut en liten servett ur fickan, eftersom att han själv alltid blöder är det bra att ha. Försiktigt duttar han den mot Zihaos läpp, vill bara få bort blodet, blod som han är alldeles för van vid att se och smaka. Det är inte förrän han fångat upp det mesta, som han inser hur nära de är. Och genast börjar Joshua förstå att han gått alldeles för långt. "Precis som nytt," piper han tyst när han ställer sig upp efter att ha lämnat servetten i dennes hand, innan han smiter iväg mot storasalen.

Till en början satt han och gapade efter Joshua, vilket fick honom att se ganska så korkad ut. Även om han fortfarande kände sig aningen instabil, reste han sig upp och satte efter den försvinnande gestalten. Zihao kunde inte riktigt bestämma sig för om han skulle vara arg, generad eller tacksam. Han hade kallat honom för en mes och sett sådär lagom förnöjd ut. Samtidigt hade han suttit alldeles för nära och faktiskt hjälpt honom. Och sedan hade han bara sprungit iväg?!

Några gånger under under sin lilla språngmarsch var han på god väg att stå på näsan igen, men lyckades ändå hålla sig på fötter. När han hunnit ikapp Joshua slank han smidigt in framför honom och blockerade därmed dennes väg. Inte för att Zihao var speciellt bra med ord, men kraschen hade av någon anledning väckt något till liv inom honom. Efter fem hela år av att ha betett sig som en komplett idiot...vad hade flugit i honom helt plötsligt? Bara faktumet att han inte ens själv kunde svara på den frågan väckte en gnagande oro inom honom.

"För det första", började han och höjde ett finger framför sig. "Du har ingen rätt att kalla mig mesig", avslutade han och klippte löst till Joshua i bakhuvudet, men inte tillräckligt hårt för att det skulle göra speciellt ont.
"För det andra", fortsatte han och vek undan med blicken. "Tack."