Djupare diskussioner

Åhhh, först och främst måste jag bara säga att jag blev överlycklig över en sån här tråd! Älskar att diskutera Harry Potter.

Jag tror att det ofta är Hermione som kan känna sig som mest utanför. Om man tar första boken, där Harry och Ron tycker att hon bara är i vägen och förstör för dem så kände man redan där (eller jag i alla fall) att Hermione verkligen ville vara som Harry och Ron - ha samma gemenskap. Jag tror att hon inser mer och mer att hon inte vill vara den där tjejen som konstant släpar omkring på böcker och väljer skolan framför allt som har med vänner att göra, även om hon vet att det är viktigt. Som jag tror jag har skrivit i någon annan tråd; Hermione säger någonting som jag tycker betyder mycket för hennes karaktärs utveckling i böckerna - ''Me? Books, and cleverness! There are more important things: friendship and bravery'' Hon har sett vad Harry och Ron har och vill kunna ta del av det. Och hon utvecklas, det gör hon, men ändå fortsätter Harry och Ron att ofta vända ryggen till henne när de egentligen vet att hon har rätt.

Först i Prisoner of Azkaban, där allt hon vill är att Harry inte ska råka ut för något, så hon lämnar in Åskviggen till McGonagall. Allt hon får tillbaka är att hennes bästa vänner ignorerar henne. Även i Goblet of Fire, när Harry inte har någon annan att vara med för att Ron och han är osams, så påpekar Harry flera gånger att han tycker att det är otroligt mycket tråkigare att vara med Hermione i bibloteket (som försöker hjälpa Harry med ledtrådarna) än att få umgås med Ron. Han säger det inte rakt ut till Hermione, men jag tror att hon märker det många gånger. Han är inte lika närvarande i konversationerna med henne och man märker att när Ron är borta, så slutar Harry och Hermione nästan fungera tillsammans. Ron är som klistret i hela trions dynamik.

Allting är från Harrys perspektiv, men vi får ofta läsa om att Ron och Hermione kommer tillsammans från olika ställen (ex: ''It was dusk, and Ron and Hermione had just turned up in the common room, pink-faced from the cold wind and looking as though they'd had the time of their lives.'') De fungerar ihop, men inte Harry och Hermione när de är själva. Jag tror att det är just för att Hermione är osäker på sig själv eftersom att hon vet att hon inte är Ron för Harry. Och jag tycker att Harry verkligen borde skärpa sig ibland, för han skulle inte kunna önska sig en vän som bryr sig mer om honom än Hermione. Det här blir ett väldigt Hermionefokuserande inlägg men jag tror verkligen att det är hon som påverkas mest. Hon har i stort sett inga andra vänner utanför Ron och Harry men samtidigt så beter sig Harry och Ron ofta som om hon vore samma jobbiga planförstörare som under deras första år.

Nu låter det som om Ron och Harry ogillar Hermione eller liknande, men det jag menar är att jag tror att Harry många gånger underskattar henne som vän bara för att hon inte alltid skojar runt som Ron. Han vet att hon många gånger har rätt, men väljer ändå att ställa sig på Rons sida. Det här är väl anledningen till att Hermione blir så osäker (liksom, i DH - Harry och Hermione undviker varandra nästan hela tiden under tiden Ron inte är där) på hur hon ska vara med Harry. De kan prata om nästan allting, om Harrys tillstånd etc - men som allmänna vänner blir det som om de slutar fungera.

Det känns som om Hermione höll tyst när hon känd sig utanför. Det kanske beror på att hon kände sig osäker. Ron tjuter ju så fort han bara blir lite utanför. I DH är det han som påverkas mest av medaljongen och det kanske beror på att han inte klarar av att känna sig utanför och hjälplös lika bra som Harry och Hermione.

Jag tycker det är väldigt tydligt redan från de första böckerna att det finns en spänning mellan Ron och Hermione. Och att de skulle falla för varandra så sent som i DH är väl knappast troligt. Rons extrema avundsjuka i Goblet of Fire, Hermiones beteende i Half-Blood Prince etc. När jag verkligen insåg att ''ok, romione blir endgame'' var vid balen i fyran. De har alltid haft en spänning, men de (mest Ron) skjuter undan det. De vet inte hur de ska reagera på hur de känner för varandra, något som mer och mer lättas upp. I femman tror jag att båda två inser att de faktiskt gillar varandra på ett annat plan än som bara vänner, under deras sjätte år blir det en katastrof för att de inte vet hur de ska gå till väga, och i sjuan, tack vare allting som håller på, vågar de väl äntligen erkänna att de inte kan släppa deras känslor längre.

accioron, håller med dig fullt ut.

Instämmer verkligen men det du skrev om att Ron är klistret för deras vänskap. När det blir stelt mellan honom och Hermione dras Harry in i det hela; samma sak om det är Harry och Ron som bråkar, då är det istället Hermione som blandas in i det hela. I Goblet of Fire, när Ron blir så arg och besviken på Harry, använder han Hermione som kommunicering. Jag tror att mycket av deras vänskap, alltså en otroligt stor del, ligger på Ron. Att han, på något sätt och vis, är den som "bestämmer" - och då menar jag inte bestämmer på det sättet att han styr över dem två andra - utan att han gör så att de alla tre påverkas mest genom hans handlingar när det kommer till deras relation. Han är Harrys bästa, bästa, bästa vän, samtidigt som det finns någonting mellan honom och Hermione, den där känslan som vi riktigt inte kan sätta fingret på, och på det sättet ligger mycket i hans händer.

Samtidigt tror jag att Harry också påverkas mycket av det hela, även om jag, precis som dig, accioron, anser att Hermione är den som får ta den största smällen. Jag tror att många av hans mindre bra handlingar, alltså hans prioriteringar, är på grund av förvirring. Med tanke på att Ron alltid har funnits vid han sida från första början tror jag att han finner det svårt att bara vända ryggen till eller säga åt honom på skarpen när Hermione och Ron bråkar. Tror att det är rädsla men samtidigt feghet, på något sätt och vis. Det är ju grymt jobbigt när ens två bästa vänner bråkar och man hamnar emellan, liksom inte vet vad man ska göra. Harrys tankar beskrivs väldigt ofta när det kommer till detta, speciellt i Prizoner of Azkaban, och jag tycker det är intressant att vara i hans huvud och se anledningarna till varför han tycker som han tycker och varför han gör som han gör.

Abrakadabra"Det känns som om Hermione höll tyst när hon känd sig utanför. Det kanske beror på att hon kände sig osäker. Ron tjuter ju så fort han bara blir lite utanför. I DH är det han som påverkas mest av medaljongen och det kanske beror på att han inte klarar av att känna sig utanför och hjälplös lika bra som Harry och Hermione. "

Sjävfallet så var det att hon höll tyst om det med tanke på att hon inte ville orsaka problem. Tror att hon var väldigt rädd, även om hon faktiskt är den tjejen som säger vad hon tycker, för att hon visste hur det skulle gå till - Harry och Ron gaddade ofta ihop sig, och det skulle de antagligen också göra om hon berättade hur hon kände.

"Ron tjuter ju så fort ha blir lite utanför"
Du har inte tänkt att detta beror på att han alltid fått vara i skuggan av Harry, och hans bröder? Att han alltid, alltid, alltid har mål att leva upp för, och att folk alltid tänjer på hans gränser. Han känner sig helt enkelt otillräcklig, och Goblet of Fire och Deathly Hallows är ju bevis på detta. Han kunde helt enkelt inte hantera det, när han trodde att Harry hade gått bakom hans rygg och lagt i sin lapp i den flammande bägaren utan att säga åt honom, och självklart blev han vald. Det var liksom droppen för Ron i Deathly Hallows när han antog att flickan han älskade valde hans bästa vän framför honom. Det är självfallet att han tog illa upp. Det är så svårt för honom, när han alltid har känt sig sig som ett andrahansval.

Jag kan tänka mig att det har varit manga ups and downs i deras vänskap (bortsett fran det J.K skrivit), i alla fall under aren pa Hogwarts, när de fortfarande är unga och inte har känt varandra superduper länge. (7 ar är kanske länge, men man förändras ju mycket under tonaren, humörsvängningar osv). Det är ju inte heller lätt att vara tre i ett gäng. Det är oftast nagon som blir utanför.

Fast jag tror ända att det blir lättare när man är 2 killar och en tjej. Om det var tre tjejer eller tre killar hade det kanske blivit ännu tydligare vem som var utanför, eftersom man hänger ihop nästan hela tiden. När det är blandat har man kanske mer speciella band med varandra? Ron och Harry har en stark vänskap, men deras vänskap med Hermione är precis lika stark, men pa olika sätt. När man är ung är det skillnader mellan tjejer och killar, och jag kan första att man kanske pratar om olika saker med vem man är med (aven fast bada ar precis lika viktiga). De är starka tillsammans. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men jag hoppas att ni förstar nagorlunda. Jag tror att ju mer deras vänskap växer desto ärligare kommer de att bli mot varandra och "skillnaderna" kommer att sjunka. Jag tror att det marks extra tydligt nar de är unga och kanske inte ar helt säkra pa sig själva.

Jag kan verkligen första att Hermione har känt sig ensam när Ron och Harry gaddade ihop sig, men jag tror ocksa att det behovs sanna händelser för att man ska första hur mycket man behöver varandra.

(Av nagon anledning kan jag inte skriva à med denna datorn, ändrar det sen. Sorry!)

childhoodlight, ja precis! Du satte verkligen huvudet på spiken.

Harry drabbas också till viss del, av avundsjuka på Ron och Hermiones sätt att umgås. Han tänker ju ofta på om vad de egentligen tycker om honom, och hur han helt enkelt inte orkar med deras tjafs i femte boken etc. Han känner ett visst utanförskap i deras närvaro. Dessutom så säger han ju i Deathly Hallows att han vet att de har pratat bakom ryggen på honom & att han inte hade någon aning om vad han höll på med. Jag tror han tvivlar på om han är en tillräcklig vän och om han beter sig som en vän ''ska'' göra, vilket inte är så konstigt då han växte upp helt utan den sortens kontakt.

^ Exakt, och därför blir det otroligt svårt för honom att veta hur han ska reagera. Det måste vara riktigt svårt för honom, samtidigt, när Ron och Hermione bråkar med tanke på allt annat som pågår runt omkring honom. Att han är just den som har valts ut - The Chosen One - att han är den som måste få ett slut på det hela, hur han har det hemma hos Dursleys, och hur det känns för honom att tänka att Hogwarts är det enda stället han faktiskt kan må bra fullt ut.

Så därför tror jag det blir lite extra jobbigt för honom när Ron och Hermione bråkar. Han är ändå den personen som inte haft kärlek i hela hans liv, och därför blivit "blessed" genom att få lära känna två fantastiska människor som de två.

Allvarligt, jag har tänkt på just det här i ett par dagar nu, då jag kollat på fler av filmerna och även börjat läsa om böckerna. Det har liksom bara dykt upp i mitt huvud, det här med Harry, Ron och Hermiones vänskap.

När jag såg att den här tråden fanns så tänkte jag nu precis skriva det, men sedan upptäckte jag ditt inlägg och insåg att jag inte behövde för du satte ord på alla mina tankar och funderingar...

Om böckerna skulle vara ur Rons perspektiv skulle det nog handla om väldigt mycket avundsjuka, speciellt i de första 4 böckerna, skulle jag tro. Och det förstår jag helt och hållet - överallt blir han underskuggad. Bill & Percy, som varit prefekter och försteprefekter, något som uppskattas mycket (visserligen blev Ron det också senare), Charlie som var en legendarisk sökare och lagkapten, tvillingarna som alla skrattar åt och Ginny som är väldigt populär.

Och hans bästa vänner "står över honom" som "pojken som överlevde" och "klokaste häxan i hennes ålder". Men vem är Ron då? Bara deras kumpan som råkade bli vän med dem av en slump, utan några speciella talanger? Jag tycker synd om Ron, och jag förstår honom mycket i t.ex Goblet of Fire.

Därför blir jag lite irriterad på Hermione i Half Blood Prince, för att hon slutar prata med honom när han blir tillsammans med Lavender. Fine, hon är avundsjuk för att hon innerst inne är kär, hon är förkrossad. I get that. Men det är så typiskt att när Ron för en gångs skull får uppmärksamhet så ska hans vänner "svika" honom.

Svårt att förklara hur jag menar, eh..

Det är bra att Dumbledore gör Ron och Hermione till prefekter. Det känns som om han förstod Ron. Det måste ha varit väldigt skönt för Ron att få beröm av sin mamma och pappanär han blev prefekt. För första gången så var det han som var bra och bättre än Harry.