helaminvärld & tippest prs

Han antecknade i samma takt som Rose berättade. Konceptet med föderskor och livgivare gjorde honom äcklad, minst sagt. Han förstod inte själva syftet med det för den delen heller. Varför inte låta folket föröka sig så som de ville? Varför hade bara vissa rätten till att göra det? Han valde att inte kommentera det vidare för stunden, utan följde med henne till byggnaden.
"Låter väl... rimligt", svarade han högst tveksamt och tittade tillbaka på henne. En våg av värme slog mot honom när hans ögon mötte hennes; hon framstod som en väldigt varm människa, vilket fick honom att glömma bort omständigheterna för någon millisekund.

Hon nickade och gick in med honom i lokalen där en man stod och log vänligt.
- en ny. Var snäll och sätt dig så ska jag ta lite blodprover innan Rose ska få visa dig runt sa han och tog fram saker han behövde för att ta blodprov. Rose satte sig på en stol och kollade runt. Som om detta var normalt och vardag helt enkelt. Läkarens rum såg ut som ett helt vanligt läkarrum som skulle kunna finnas på ett riktigt sjukhus.

De steg in i byggnaden och möttes av en läkare, som precis som alla andra (med undantag för männen i de röda tröjorna), log vänligt mot honom. Lite obehagligt, men förmodligen mest beroende på att ingen i staden ens tittade upp på folket på gatorna, än mindre log mot dem. Han lyssnade lydigt på läkaren, även fast det tog emot, och satte sig ner på en stol. Likt Rose tittade han sig runt i rummet och insåg att det liknade ett helt vanligt läkarrum; inte för att han spenderat så värst mycket tid i sådana, men ett fåtal timmar hade han varit där.

Läkaren tog snabbt prover på henne och la in blodproverna i en maskin.
- vi kommer få svaren på samlingen ikväll. Nu ska jag inte störa er med utan ni ska få runt och du ska lära dig hitta här sahan och släppte ut dem. Rose tog försiktigt hans hand. Men flätade inte ihop händerna. Hon ville veta om han tänkte dra tillbaka handen.
- vill du vila en stund eller ska jag visa dig runt? Frågade hon och kollade på honom med ett förförande leende.

Simon grimaserade svagt när det stack till i armen på honom men svedan gick, turligt nog, snabbt över. Han reste på sig och gick ut därifrån när de fick tillåtelse till att göra så och tittade sig runt i den lilla byn. Han kunde lätt säga att han föredrog livet i staden alla dagar i veckan; men nu hade Margaret bestämt sig för att han skulle göra ett reportage. Och han hade en vag känsla av att det inte skulle bli så lätt att ta sig därifrån, men han sköt undan de tankarna - han fick ångest av dem.
"Nej, du kan visa mig runt", svarade han och tittade på henne och drogs på något konstigt vis in av hennes leende. Hans första instinkt hade varit att dra undan handen men leendet fick honom att greppa hennes hand - som att det hade en magisk effekt över honom.

Hon nickade och gick in i ett rum där människor satt vid datorer.
- här sitter de som ser till att vi får in nyheter utifrån sa hon och log mjukt. Kollade man på deras datorer kunde man dock se att allt de skulle skicka in i byn cencurerades och ändrades för att det skulle passa och att de i byn inte skulle ifrågasätta. Hon kollade på Simon för att se hans reaktion.

Han följde efter henne in i rummet och tittade sig omkring på folket. Även fast de i princip hade samma arbete som han själv så såg det helt annorlunda ut - mer kontrollerat, typ. Hans egen arbetsplats lunds vara kaosartad, lite som en skoltrött hop med tonåringar.
Hans blick gick runt på datorerna och han såg hur en av männen suddade ut något från en artikel som en av hans arbetskamrater skrivit om ett terrorattentat utomlands. Ögonbrynen sänktes genast och hans panna rynkades. Censur? Varför blev han egentligen förvånad? Det var klart att de censurerade nyheterna. Han tog upp sitt anteckningsblock och skrev ner den detaljen innan han vände sig mot Rose, som han med ens tyckte synd om. Ett liv i censur, utan frihet - kunde det ens kallas liv?
”Vet ni om att nyheterna censureras eller är det något era ledare hållit hemligt?” frågade han, fortfarande med anteckningsblocket i högsta hugg, ovetandes om att frågan kanske skulle kunna få honom att råka illa ut.

Rose höjde på ögonbrynet. En av männen som satt vid en av datorerna reste sig.
- alla medier där ute är ju så vinklad så det är jättesvårt för varje enskild individ att ta in allt. Därför gör vi det åt dem sa han kyligt. La armarna i kors. Rose bet sig hårt i läppen, han borde inte säga emot så mycket utan bara acceptera hur det var i deras by.

Den handen som han höll anteckningsblocket var tidigare höjd men när han blev tilltalad av mannen så sänkte han den. Rynkorna i hand panna blev djupare och han la huvudet på sned, för att visa sitt misstyckte. Simon förstod vid detta laget att det inte var så bra att kritisera dem egentligen - men han kunde inte luta sig tillbaka när människorna i princip pissade på hans yrke. Han klarade inte av det.
”Så du menar att det ni håller på med tar bort vinklingen av nyheterna?” hans röst var trotsig och han skakade irriterat på huvudet, ignorerade alla tankar som sa att han skulle rycka på axlarna och strunta i det. ”Genom att ta bort sådant som inte passar er, som ser för hårt ut för er, så ska nyheterna inte längre vara vinklade?”

Rose tog tag i hans hand.
- sluta prata bara sa hon lågt. Mannen fnös och satte sig ner igen.
- du har ingen aning om vad vi gör och inte gör så du borde bara hålla tyst muttrade han. Rose ledde ut honom ur rummet.
- de gillar inte när du säger emot sa hon med en suck. Kollade honom i ögonen med sina mörka ögon.