PRS tippest & Aphrodite

Lucy svalde. Hon ville bara därifrån. Men det var samtidigt en ära att få tilldelat att vara överhuvud, dessutom av Presidenten själv. Hon tittade sig omkring när en kille, som såg ut att vara i hennes egen ålder, erbjöd sig att visa henne runt. Hon studerade honom när han gick mot dem, det syntes att han var ute i solen ofta. Han kom fram och hälsade, och Lucy fattade hans hand med ett leende.
”Lucy” sa hon och nickade. Hon sneglade lite på borgmästaren, som verkade ha stelnat till lite. Hon visste att David, det förra överhuvudet, hade en annan taktik när det kom till distrikten. Antagligen bröt hon väl någon form av osagd regel när hon hälsade på killen, men hon brydde sig inte. Hon ville försöka visa att hon tyckte att de var lika mycket värda, även om huvudstaden inte verkade tycka det. Hon lät sina gröna ögon möta killens, som hon nu fick reda på hette Brett, bruna.
”Trevligt att träffas” la hon till, mest för att spä på borgmästarens stelhet.

Brett drog undan sin hand och lät den falla längs hans sida, men behöll ögonkontakten. Plötsligt kände han borgmästarens hand på axeln och han vred på huvudet med en, ovilligt, förvånad blick.
"Uppför dig nu, pojk", viskade borgmästaren i hans öra och Brett nickade till svar. Såklart skulle han fortfarande framföra sina idéer, men han skulle försöka vara trevlig och inte prata allt för illa om Huvudstaden.
Hans blick vändes tillbaka till Lucy samtidigt som han kände arbetarnas blickar bränna i ryggen på honom.
"Se så, återgå till arbetet!" ropade borgmästaren och genast lydde de. Brett utbytte en snabb blick med Kian innan han började gå iväg för att påbörja rundturen.
"Hänger du med?" frågade han och kastade en blick över axeln, på Lucy.

Lucy gillade definitivt inte hur borgmästaren pratade. Hon stirrade ut mot folket som arbetade när han gastade åt dem att fortsätta arbeta. Hon svalde igen och vände sig om mot Brett, som redan hade börjat gå.
”Ja, visst” sa hon, lite tankspritt. Hon fick småspringa för att komma ikapp Brett. Hon slöt upp vid sidan om honom och harklade sig.
”Är det alltid…. Erhm, såhär i distriktet?” frågade hon lite försiktigt. Hon ville väl egentligen få höra hur fantastiskt och underbart det var i distriktet och att de aldrig ville sluta jobba, men så skulle nog fallet inte bli. Hon bet sig i läppen och såg sig omkring när de gick. Distriktet kunde nog vara väldigt vackert, om man rustade upp det lite. Men det var ju ett fattigt distrikt trots allt, och då kom ju utseendet med det.

Han fortsatte gå men sänkte sitt tempo för att underlätta för Lucy att hänga med. Dessutom var det ganska jobbigt att gå så snabbt i alldeles för stora sandaler. Under tiden de gått hade han vänt blicken framför sig men när hon började tala så tittade han på henne.
"Slitsamt, menar du?" han ryckte på axlarna och svalde en suckning. "Ja, det är det. Men kanske inte riktigt så disciplinerat." Han förstod inte riktigt varför han varit så ärlig. Om borgmästaren fått höra vad han sa om disciplinet så skulle han vara illa ute.
"Men arbetet framöver kommer bli mer slitsamt framöver, med tanke på Huvudstadens beslut", la han till med bitter underton och frynte lätt på näsan.

Lucy nickade. Såklart ville borgmästaren att det skulle vara tiptop när hon kom, men på något sätt hade det känts bättre att se hur det verkligen var. Dock fick hon en känsla av att det inte var så stor skillnad, i alla fall inte arbetsmässigt. Hon kliade sig i nacken när han pratade om att huvudstaden hade beslutat att de skulle producera mer per vecka. Det verkade som det hade varit Davids sista beslut innan han avgick, eller vart han nu hade tagit vägen. Hon harklade sig.
”Jag vill bara att du ska veta att jag inte låg bakom det beslutet” sa hon, av någon aledning. Hon skulle ju inte bry sig om vad distriktborna tyckte egentligen, hon skulle ju bara dit för att kolla hur det var, och sedan åka hem och beodra dem att odla mer och skörda ännu mer. Men på något sätt kändes det som att hennes nya arbetsposition hade gett henne möjligheten att förändra. I alla fall hoppades hon på det.

Han tittade på henne och ryckte på axlarna. Hon kanske inte hade beslutat just det - men han var säker på att hon skulle komma på något annat helvete åt dem istället. Han harklade sig när de närmade sig hans ”kvarter” eller vad det ens skulle föreställa. Flera slitna tält bredvid och mittemot varandra, med undantag av två eller tre tält som höll sig ganska bra.
”Där bor jag”, sa han och pekade på ett av de mest slitna tälten. Det var vanligt att de unga oftast bodde i slitna tält; de hade inte jobbat tillräckligt länge för att tjäna pengar till att rusta upp tältet. ”Vänta lite.” Han började gå mot sitt tält och kastade en blick över axeln för att försäkra sig om att hon stod kvar och inte följde efte. Tältet var han och sjuans privata egendom; ingen av dem gillade besökare.
Han steg in i tältet och lyfte på sin tunna madrass. Där under låg ritningar, ett tiotal av dem, om hur jordbruket skulle kunna effektiviseras. Han tog alla papper (en del hade blivit fläckade av jorden) och gick ut ur tältet.
”Jag har ett par idéer”, sa han och höll fram sina papper mot Lucy.

Lucy tittade sig omkring när de kom till där Brett bodde, och hon insåg att det var helt annorlunda mot hur hon bodde. Tälten var slitna och ruggade av väder och vind, tälten i huvudstaden var hela och ordentliga. De hade väl inte råd med bättre, antagligen. Hon undrade tyst för sig själv hur de andra överhuvudena kunde låta det vara såhär, hade de ingen medkänsla över huvud taget? Hon tittade på Brett när han pratade, och såg sedan på hans ryggtavla när han gick in i ett av tälten. Hon valde att inte följa efter, hans boende var ju ändå hans privata område. Hon hade inte velat ha en främling i sitt tält. Hon nickade när han kom tillbaka med papper i handen. Hon tog emot dem och tittade på dem.
”Idéer för vad?” frågade hon nyfiket och började veckla upp papprerna.

När hon tagit papperna ur hans händer så kliade han sig i nacken. Han insåg med ens att han förmodligen behövde vara extremt övertygande för att Lucy ens skulle få för sig att förändra något. Huvudstaden gillade trots allt inte för stora förändringar i Distrikten. Huvudstaden gillade nog inte något med Distrikten överhuvudtaget, ärligt talat.
"Hur vi kan effektivisera jordbruket", svarade han och pekade på en stor sten en kort bit bort. "Ska vi sätta oss där?" Denna gången ville han inte bara gå iväg för att lita på att hon följde efter - nu kändes det väldigt mycket viktigare att vara artig och trevlig för att få henne att lyssna. Däremot så lät hon faktiskt nyfiken när hon vecklade upp papperna så hon kanske skulle lyssna oavsett, men Brett ville inte riskera det.

Lucy tittade upp och gick sedan mot stenen som Brett pekade på. Hon satte sig och tittade noga på ritningarna och skisserna som han hade skapat. Hon tittade upp på honom.
”Är du född hos Naturbarnen?” frågade hon och log lite. Det kändes inte som det, för ingen an Naturbarnen skulle komma på idén att försöka förändra jordbruket. Hon tittade ner på papperna igen. Det var bra idéer, men det skulle kosta mycket pengar. Och vems pengar skulle betala det? Huvudstaden hade självklart råd, men Lucy hade svårt att se Presidenten acceptera en idé när det redan fanns ett fungerande system. Men såklart, Presidenten hade säkert aldrig varit ute i distrikten och sett hur människorna fick slita i sitt eget svett för att få ihop skörden som huvudstaden krävde.

Denna gången var det Brett som följde efter Lucy - en viss omväxling. Han slog sig ner bredvid henne och sneglade på ritningarna och sedan hennes ansikte, försökte urskilja vad hon tyckte.
"Jag? Nej", svarade han och besvarade hennes leende med ett väldigt svagt på hans egna läppar. "De Lärda. Jag var inte tillräckligt smart för att passa in, dock." Han hade en vag skämtsam ton i rösten men han skämtade faktiskt inte; han hade haft stora svårigheter med att passa in i sin ursprungliga falang på grund av det faktumet att han inte hade möjligheten att varken tänka lika snabbt eller i samma banor som folket där. Inte ens hans familj var lätt att förstå ibland.