PRS Aphrodite & wolfy

Meila höjde blicken för att ta en titt på vem det var hon sprungit in i, glömde för några ögonblick bort att andas då hon tog in det bekanta ansiktet som hon inte glömt för en dag under de senaste sju åren. Aldrig hade hon trott att hon skulle stöta på honom igen, åtminstone inte i Maidstone. Varför hade han kommit tillbaka? Hennes föräldrar levde fortfarande i hoppet om att en vacker dag lägga händerna på honom igen, fick de på något vis nys om att han var där så ville hon inte ens tänka på vad han skulle utsättas för för tortyr. En lång stund stod hon bara tyst och beundrade hans vackra ansikte. Hans lysande bruna ögon och ett charmigt leende på läpparna som skulle göra vilken tjej som helst knäsvag. Inklusive henne själv trots att hon borde veta bättre. Då hon kom på sig själv med att stirra harklade hon sig lätt och förde en tjock mörk hårslinga bakom sitt öra.
”Ingen skada skedd, förlåt igen.”


”Meila! Är det du?” hördes plötsligt en kvinnoröst. Flickan vände sig om och motstod lusten att himla med ögonen då en tant kom fram till henne. Tanten var ordförande i stan, väldigt kristen och man såg henne aldrig le. Det verkade som om tanten ansåg att det inte fanns något trevligt och positivt i den här världen eftersom hon alltid hittade något att klaga på. Nu viftade hon också med sin käpp farligt nära Meilas ansikte.
”Det är sent på kvällen, vad gör du ute?” knarrade hon, klickade med tungan åt Meilas förklaring om att hon nyss avslutat sitt skift på kaféet, ”jag vet inte vad du gör där istället för att ägna din tid åt att träna. Du har potential men du är långt ifrån dina föräldrars nivå.” Tanten spenderade en lång stund med att gnälla över onödiga beslut som Meila fattat i sina liv innan hon äntligen sa godnatt och traskade iväg. Det verkade inte ens som om gumman lagt märke till Killian.

Meila kvävde en suck och skakade lite på huvudet åt sig själv, en uppläxning från en tant var precis vad hon behövde. Hon fick ju inte nog hemma.
”Varför har du kommit tillbaka? Du är inte säker här.” Hon kände sig tvungen att fråga honom om saken: visste inte varför han satte sin säkerhet på prov i en stad där det lurade jägare till höger och vänster.

Killian nickade och log.
”Ingen fara” sa han och betraktade hur hon pillade i sitt svarta hår. Kunde det vara Meila? Han kände ju trots allt igen doften, och ögonen var desamma. Han misstanke bekräftades när en kvinna ropade på henne. Killian kände igen damen, och hans ögon fixerades på krucifixet som hängde runt hennes hals. Han lyssnade halvt på damens varningar, och noterade att hon sa att Meila hade potential. Såklart var hon en jägare, hon hade ju generna. Tyvärr verkade det som föräldrarna fortfarande levde. Även om han inte hade dödat någon sedan dagen han flydde, så hade han fortfarande en tanke om hämnd. Han hade också undrat vad som hade hänt med den kvinnliga vampyren som hade suttit i källaren också; hon var antagligen död.

När damen gick iväg studerade Killian Meilas ansikte igen. Hon såg helt annorlunda ut än vad hon gjorde för sju år sedan, vilket självklart inte var så konstigt, hon var ju äldre. Hon hade vuxit upp till en attraktiv kvinna, det gick ju inte att förneka.
”Tja, Maidstone är rätt så trevligt för oss, en av de bättre städerna. Jägare har inte varit något problem innan, ni har tyvärr en tendens att föröka er” sa han och flinade. Han kliade sig i nacken, och undrade vagt om hon tänkte göra någonting. Han var ju trots allt vampyr, och hon jägare. De var naturliga fiender, oavsett vad som hade hänt för sju år sedan.
”Det var faktiskt vi som var bofasta i Maidstone först, sen kom ni människor och tog över” sa han och flinade. Det var ju faktiskt sant. När han hade kommit till Maidstone under tidigt 1900tal så hade det enbart funnits vampyrer där, en fantastisk syn.

Meila kunde inte låta bli att dra på mungiporna åt hans ord. Hon undrade hur världen skulle se ut om det inte fanns några jägare. Det bästa skulle ju vara om alla kunde leva i harmoni med varandra men det var en oändligt lång väg kvar till den dagen.
"Håll ögonen öppna och öronen spetsade bara, mina föräldrar är fortfarande på krigsstigen." Hon la armarna om sig själv och gungade sedan lite på tårna.
"Berätta mer," bad hon sedan då han förklarade att vampyrerna varit bosatta i Maidstone först innan människorna hittat till staden. Hon var väldigt nyfiken på hur annorlunda staden varit då, hur hans liv sett ut. Det kanske inte var något han ville dela med sig av till henne, just på grund av att hon var jägare och hela faderullan, men det hindrade henne inte från att fråga.

Hon planerade inte att skada honom heller, hon hade ju släppt honom fri av en anledning. Bara för att hon var uppfostrad till att bli som hennes föräldrar så betydde det inte automatiskt att hon faktiskt var en sådan person. Hon ville inte att andra skulle ha stora förväntningar av henne eftersom det var förväntningar hon aldrig skulle kunna leva upp till. Hon ville bara vara sig själv och gå den väg hon själv ville.
"Har du kvar dockan?" frågade hon medan hon långsamt började gå igen, tittade upp på honom med ett prövande leende på läpparna.

”Mina öron är alltid spetsade” sa han och flinade. Det var ju sant, han hade ju mycket kraftfullare öron, ögon och näsa än människorna. Han drog handen genom håret.
”Jag kom hit 1922, och då var det bara vampyrer som bodde här. Ganska skönt, om jag ska vara ärlig.” sa han och flinade.
”Människor kom och gick som på rullande band, tillslut slog de sig ner här också” sa han och ryckte på axlarna. Han började röra på sig, och nickade.
”Den ligger någonstans” muttrade han och tänkte på dockan igen, han visste att han hade kvar den, men inte riktigt vart.
”Räddade du de andra också” frågade han och tittade på henne. Han trodde inte det, det ryktet skulle nog ha spridit sig fort. Han hade ju inte sagt någonting till någon, han ville ju trots allt behålla sitt rykte som Angel i vampyrvärlden.

Han drog handen genom håret.
”Så, jägare, alltså? Dina föräldrar är nog inte helt lyckliga över att du står och pratar med mig.” sa han och flinade.
”Läktes din pappas näsa helt?” frågade han och tänkte tillbaka på hur han hade sparkat den manliga jägaren i ansiktet. Killian var rätt säker på att näsan hade knäckts.

Han luktade i luften, och tittade upp på fullmånen.
”Har du erfarenhet av varulvar?” frågade han och kastade en blick på henne. Han visste att jägarna var ute efter vampyrer, men varulvarna gick ofta säkrare av någon anledning. Varulvar och vampyrer var inte naturliga fiender, de höll sig ofta ifrån varandra, de var ju två olika raser, och hade inte mycket gemensamt.

Meila lyssnade intresserat på trots att det inte var särskilt mycket han berättade.
"Hur gammal är du?" frågade hon, hade han kommit till Maidstone år 1922 hade han ju varit bosatt där i nästan hundra år. Det var imponerande. Då han undrade om hon hjälpt de andra stackarna att fly skakade hon på huvudet: det var något hon hade dåligt samvete över. Hon önskade att hon kunde ha hjälpt alla men staden skulle ha vänts upp och ner om fem vampyrerna lyckats fly från tortyrkammaren.
"Men de kan inte se mig nu, eller hur?" Hennes föräldrar skulle högst antaglien få en hjärtattack om de kunde se henne nu. "Fysiskt ja, men jag är säker på att han kommer ha psykiska men för livet tack vare dig." Michael hade varit upprörd över sin näsa en lång tid men låtsades nu för tiden som om det bara var ett minne blott och inte påverkade honom det minsta. Men de få gånger hon var tillsammans med sin far nere i källaren såg hon att han handskades med vampyrerna på ett sätt som var varsammare för honom själv, så att han inte bara skulle råka ut för något liknande igen.

"Inte direkt." Någon varulv hade hon väl genom åren stött på men aldrig haft samma sorts kontakt och närhet som hon haft med vampyrer. Hon var dock medveten om att varulvar inte var särskilt förtjusta i jägare trots att de inte var naturliga fiender. "Du har säkert rest mycket genom åren. Vilka platser skulle du rekommendera att besöka?"

Killian log.
”Hur gammal jag är? Gammal” sa han och skrattade.
”Jag föddes 1739 och omfamnades 1759” sa han och ryckte på axlarna. Han skrattade till när hon pratade om sin pappa.
”Det är jag nöjd över, i alla fall” sa han och flinade. Han funderade på hennes fråga. Han hade ju varit i nästan hela världen under de 279 åren han levt. Han hade framförallt varit i Europa, men även i andra världsdelar.
”Jag skulle rekommendera Prag och Rom, däremot var det ju ett tag sedan jag var där” sa han och flinade.
”Kina är också trevligt, även om senast jag var där var under Boxarupproret. Inte så trevligt för er människor, men för oss vampyrer var det en stor fest” sa han och drog handen genom håret. Han funderade på dagen som han hade tagit livet av hans femte jägare, mitt under boxarupproret.
”Självdå, hur gammal är du? Du var ju rätt liten senast vi sågs” sa han med ett litet leende. Han hade ju gissat på tioårsåldern när de senast sågs, så nu borde hon ju vara i övre tonåren. Han funderade på om hon hade dödat några av vampyrerna i staden; han höll bara koll på sina vänner. Han kände dock de flesta, eller visste vilka de var.
”Vet dina vänner om att du är jägare?” frågade han och kliade sig i nacken.

Hon la huvudet aningen på sned då han talade om att han var född 1739, tog en god stund på sig att i huvudet räkna ut hur gammal det gjorde honom. Det var inte det enklaste eftersom hon var långt ifrån bra på matematik.
"Så du är nästan 300 år gammal?" Hon skrattade lite, osäker på vad hon skulle tycka om att leva så länge. Snart funderade hon vidare på städerna han räknat upp: Italien hade alltid varit ett land hon velat besöka och Rom var säkert en fin stad. Men nu var hon egentligen öppen för vilket land och stad som helst eftersom hon bara ville komma bort från Maidstone. Hon hörde inte hemma där.
"Jag är sjutton, blir myndig nästa månad." Meila nickade lite då han undrade om hennes vänner var medvena om att hon var jägare. Nu hade hon inte särskilt många som hon stod nära, det kändes inte som om hon klickade med någon och inte hjälpte det ju att hon hade så lite frihet heller. "Då förväntar sig alla stadens invånare att jag ska svära trohetseden. Jag vet inte om jag är tillräckligt modig att säga nej." Hon ville göra det men samtidigt visste hon inte om hon skulle klara sig på egna ben. Hela Maidstone skulle vända henne ryggen och hon skulle inte vara välkommen där längre. I slutändan var hon bara en ung, vilsekommen kvinna.

Killian nickade, nästan 300 var ändå ganska ungt, även om han hade lyckats hinna med en hel del under de åren.
Han höjde på ögonbrynet.
”Du vill inte bli jägare?” frågade han och kastade en blick på henne. Han hade aldrig hört om en jägare som inte tackat ja till sitt öde, men han var glad att höra att det kanske resulterade i en mindre jägare i världen, även om han visste att det skulle betyda att hon blev utfryst ur jägarsamhället. Han såg sig omkring i parken och gestikulerade.
”Maidstone är inget att ha om man inte är vampyr, så du förlorar inte så mycket av att inte vara här” sa han och flinade lite. Maidstone var full av magi, och var en plats för vampyrer och andra väsen att kunna samla kraft och bli starkare. Han drog handen genom håret.
”Du kan ju alltid dra någon annanstans, världen är stor” sa han med ett leende. Han funderade faktiskt själv på att dra bort från Maidstone, men han hade lite affärer att stå i innan han kunde ge sig av. Han hade länge funderat på att åka till Prag igen, trots att det var där han nästan hade dött. Det var ju trots allt tvåhundra år sedan, man kunde ju inte vara långsint. England var ju också alltid trevligt.
”Fast du kanske måste vänta tills du är 18” sa han och log.

”Nej, jag har aldrig velat bli det heller. Men min åsikt har aldrig spelat någon roll.” Meila ryckte lite på axlarna. Visst var det något hon grubblade över alltid nu och då men hon var också van vid det. Under hela hennes uppväxt så hade hon blivit försäkrad om att hennes drömmar inte spelade någon roll, hon hade endast en uppgift i livet och det var att bli en duktig jägare. Hon stannade upp efter en stund, antog att han inte ville följa med henne hela vägen hem.
”Det är säkert konstigt för dig att höra det, av en jägare dessutom, men jag är glad över att du har klarat dig med livet i behåll. Jag önskar att jag kunde ha räddat alla men jag gjorde ändå en sak rätt.” Hon log svagt.

”Du har rätt, det låter väldigt konstigt att höra från en jägare, men jag är tacksam för din hjälp. Jag vill inte veta vad som hade hänt om du inte hade kommit ner” sa han och log. Han tittade bortom parken mot stadskärnan, och sträckte på sig.
”Jag kanske kan tacka dig nu, sju år senare? Jag tänkte gå och ta en drink” sa han och nickade mot hållet där hans favoritbar låg. Killian brukade alltid ta en drink innan han gick ut på jakt, eftersom höjde adrenalinet och spänningen. Det var alltid jakten som var det roliga, inte själva bytet. Alla känslor som vällde ur en människa under jakt var överväldigande, nästan berusande.

Killian väntade inte på svar, utan började långsamt gå ut från parken. Det var en stor park och den var centrerad i Maidstone, och användes till mycket olika evenemang och annat. Den låg inte heller så långt bort från Killians hus, vilket var skönt, för det var många människor i parken under kvällarna, de trodde att parken gav dem skydd på något sätt. De flesta människor var inte så pålästa om vampyrer, de förlitade sig på att jägarna skulle rädda dem om de någonsin hamnade i en farlig situation. Idiotiskt, men bra för vampyrerna.