rollspelare & tippest prs

Sophia rynkade på pannan då hon såg tacksamhet i prinsen när hon nekade en rundvandring, hon var inte säker men hon misstänkte att han var lika emot giftermålet som hon själv. Ifall det var fallet så ville hon gärna prata med honom. Hon kollade på drottningen och log stort, det lät som en bra idé.
"Ja, det skulle vi uppskatta." sade hon och kollade på Henri igen. "Ett tillfälle att få hälsa på varandra, som två personer och inte en prins och en drottning." lade hon till och log vänligt mot kungaparet. Hon tackade tyst Gud att de förstått hinten, då de återigen hälsade henne välkommen innan de började gå. Sophia kollade på prinsen igen och började gå.
"När vill du gifta dig?" frågade hon direkt och höll blicken framför sig. Hon hoppades på ett svar i stil med aldrig eller långt in i framtiden iallafall.

Fan. Kunde hon inte ha sagt att... Ja, vad kunde hon egentligen säga? Hon kunde inte direkt neka. Hans mor och far gick in i slottet igen och lämnade Henri, Sophia och hovdamerna bakom sig. Henri vände sig mot Sophia ännu en gång innan de började gå.
Vädret var fint och behagligt - det var sommar, så det var inte så förvånande. Frankrikes somrar var alltid härliga. Han hade inte tänkt på att upprätta någon konversation och när hon gjorde det kändes det som ett slag mot magen. Inte för att hon pratade som så, men för vad hon sa. Giftermålet. Helvete.
"Jag vet inte", började han och lät ärlig. Han ville aldrig gifta sig, men det var ingen möjlighet. Dessutom visste han inte riktigt var Sophia stod i giftermålsfrågan. Tyckte hon om det eller var hon starkt emot det? "Det kommer komma en tid då det passar bra, men om det är långt ifrån nu eller om bara någon vecka vet jag inte." Han vek blicken mot henne och hoppades att hans svar var acceptabelt. Han talade trots allt till en drottning.

Sophia himlade lätt med ögonen åt hans diplomatiska svar men valde att acceptera det. Hon sneglade bak mot sina damer och gav de en blick, ville ha lite avstånd från alla. Hon ville egentligen vara utomhus en stund till då hon sällan hade fått gå ut, i rädsla av att något skulle hända henne.
"Jag skulle pressa på det förstnämnda om jag var i din position. Du har makt som jag inte har, när giftermålet sker är det enda val du har." sade hon mjukt, försökte verkligen att få det att låta neutralt. Ifall han nu ville gifta sig så hade hon inget val men hon hoppades verkligen att han inte ville.

Han rynkade lätt pannan och tittade samtidigt på henne. Hon hade definitivt visat vad hennes åsikt om giftermålet var - och det var ändå en enorm lättnad.
"Jag har inte så mycket makt i den frågan som du verkar tro", sa han lite förläget och vände bort blicken från henne och tittade framåt istället. "Tyvärr." Tjänarna höll fortfarande upp dörrarna och han klev in. Juliette stod fortfarande kvar uppe på trappan; hon hade förmodligen tittat på Sophias och Henris första möte där ute. Henri undvek att titta på henne men det var svårt, med tanke på att sovrummen var på andra våningen och han var tvungen att gå upp för trapporna.
Han kände Juliettes blick på honom; som en brännande stråle. När både han och Sophia gått upp för trappan la Juliette en hand på hans axel.
"Jag måste prata med dig", sa hon tyst, med en svag och sprucken röst. Som att hon gråtit. Skulden byggdes åter upp inom Henri.
"Senare", sa han och gjorde sitt bästa för att hans röst inte skulle spricka eller för att tårar skulle välla upp i hans ögon.

Sophia suckade tyst men nickade lite, tänkte inte prata mer då hon inte riktigt hade något att säga honom. Hon la knappt märke till den hjärtekrossade flickan förrän hon stannat prinsen och därmed Sophia själv. Hon granskade dem och log svagt då hon snabbt förstod vad som hände.
"Jag klarar mig på egen hand nu, tack så mycket för att du följde mig in." sade hon vänligt och neg lätt innan hon fortsatte upp för trapporna. Hon visste inte alls vart hon skulle men hon hade inget emot att gissa sig fram till rätt kammare.

Henri insåg att både Sophia och hovdamerna måste klurat ut hans relation till Juliette. Helvete. Inte för att det skadade honom så mycket; men Juliettes rykte kunde lätt dras i smutsen och då skulle hon inte ha mycket till framtid kvar. Han skakade bort Juliettes hand från sin axel och vände blicken mot Sophia igen.
"Som du vill", svarade han med en nickning. Hans mor skulle fått honom avrättad om hon hade fått veta att han inte följt flickorna till deras kammare; men vafan, så svårt kunde det inte vara.

Han tittade på dem medan de gick iväg mot kamrarna innan han vände sig till Juliette igen.
"Ska vi prata i min kammare?" frågade han tyst och fick en nickning som svar. De begav sig mot hans kammare som låg på motsatt håll från Sophias.

Sophia hittade rätt efter ett tag och la sig utmattat ner på sängen med slutna ögon. Hon suckade högt och kollade på sina damer som satte sig utspritt i rummet. Ingen av de var pigg nog för att orka prata.
"Vi kan nog sova en stund." sade hon och la sig på sängen, sängen var tillräckligt stor för att alla skulle få plats och Sophia såg de alla som tillräckligt bra vänner för att kunna dela säng. De la sig utspritt i sängen och efter ett tag så somnade tjejerna.

Det tog ett tag innan Sophia vaknade och hon klev försiktigt upp från sängen och bytte klänning så tyst hon kunde. Hon tog en enkel svart klänning med några utsmyckningar innan hon smög ut från rummet. Hon ville gärna utforska slottet och veta hur hon skulle gå ifall det skulle bli en attack, det var ju inte helt otroligt att det skulle hända och ifall det hände ville hon veta säkert att hon kunde ta sig därifrån.

"Pratet" blev mindre prat och mer kyssande istället. Tankarna på Sophie och det förjävliga giftermålet försvann. Livet skulle varit så mycket enklare om hans far inte fått för sig att en allians mellan Skottland och Frankrike skulle varit nödvändig. De somnade i hans säng, han med armen runt henne och hennes huvud på hans bröstkorg.

De vaknade av att hans mor slagit upp dörren och börjat skrika. Henri hade inte ens registrerat vad hon skrek; men han kunde tänka sig att det var saker som att "Du ska gifta dig med Sophie", och "Juliette är en skandalös flicka." Juliette blev utschasad ur rummet och Henri gjorde ingen vidare ansats för att försöka få henne att stanna kvar. När hans mor var arg så var hon arg; det var knappt så att hans far vågade gå emot henne då.
Hans mor babblade på om vilken hemsk situation hon nyss fått vittna om och så vidare. Henri blev så trött på pratet så han gick ut ur kammaren, men hans mor kom kort efter honom.
"Du förstår väl att vi måste kasta ut Juliette från hovet?" frågade hans mor när hon efter en bit hunnit ikapp honom. Han vände sig mot henne och spände käkarna. Skulle hans mor och far verkligen förstöra hela hans liv?
"Juliette stannar på hovet", väste han sammanbitet och ville egentligen smälla till henne. Men inte ens Henri, som då och då led av smärre aggressionsproblem, kunde slå sin egen mor. Han tittade bort från sin mor och åt sidan. Han fick syn på Sophie som nu hade tagit på sig en simpel, svart klänning. Helvete, om hon hade hört något...

Sophia stelnade till då hon råkat gå in i ett bråk mellan drottningen och Henri, hon behövde inte ens höra vad de sa för att förstå att det handlade om hans relation till flickan de hade stött på i trappen. Hon svor tyst till när hon mötte Henris blick, hon blev mer eller mindre tvungen att gå fram och hälsa ifall hon ville bibehålla sin oskyldiga akt hos drottningen. Hon la på ett stort leende på läpparna och gick fram till dem, lade direkt märke till drottningens örhängen.
"Åh, vad fina." sade hon direkt och log stort mot drottningen. "Jag har en fråga... Det fanns inget papper eller bläck i mitt rum, jag vill gärna skicka brev till min mor och meddela att jag mår bra och trivs här." log hon vänligt och höll blicken på drottningen. Henris kärleksliv var inget hon tänkte lägga sig i, hon ville bara ha sina brev och sen fortsätta sin egna lilla rundvandring.

Det bildades en ofrivillig ögonkontakt mellan Sophie och Henri. Och hon gick fram till dem. Fan, varför gjorde hon det? Som tur var kommenterade hon ingenting om deras bråk. Och varför skulle hon egentligen göra det? Det var inte hennes ensak. Dessutom var ju hon emot deras giftermål - så då kunde hon lika väl stötta hans kärleksliv.
"Jag ser till så att en tjänare kommer dit med både papper och bläck", svarade hans mor och log som ett tack för komplimangen. "Har du sett slottets stora gård? Den är väldigt vacker så här års." Henri visste vad detta skulle leda till. Sophie skulle förmodligen säga nej och då skulle hans mor så artigt säga att Henri kunde visa henne den. Under den tiden skulle hon ha gott om tid med att kasta ut Juliette. Helvete.