Spring innan de tar dig (PRS)

"Åh, tackar", svarar Dakota med en lätt bugning vilket kunde ha blivit en djup bugning om han inte hade kommit på sig själv. Han är något osäker på vad han ska göra nu vilket han visar genom att nervöst skifta sin vikt samt att han rullar sina tummar över varandra. Han hade inte varit i kontakt med speciellt många flyende genmanipulerade eller människor som inte ville attackera honom på en gång. Han drog en djup suck och fick därmed ett andetag fullt av doften av regn vilket vanligtvis skulle lugna honom om det inte var för faktorn att han för tillfället stod öga mot öga, ungefär, med en potentiellt fientlig person. Hela situationen fick honom att vilja fortsätta röra sig bortåt och inte stanna förrän han hade hittat något sorts paradis.
"Jag kan inte säga att det här är en helt önskad interaktion med tanke på dagens politiska klimat", säger Dakota och skrattar lite nervöst under tiden som det tycks som att ovädret börjar avta helt och hållet.

Tasha stirrade på mannen och tog ett steg tillbaka vid bugningen då hon trodde han skulle göra något. Han var tydligt välutbildad, eller hade rört sig med höga personer i hur han betedde sig och talade. Egentligen borde hon veta vem han var, de verkade vara i något samma ålder och han borde ha tränats, inte sant?
"Ingen ska ha något att frukta försen den andre visar något felande." svarar Tasha fundersamt och försöker fundera ut vem han är.
"Om ingen av oss tänker göra den andre något ont, åtminstone för ikväll föreslår jag att vi går tillbaka till byn och finner tak över huvudet. Gör upp en brasa, äter och kanske sover om vi vågar i den andres sällskap. Vi kan vara överens om att vi båda har hjälpt regeringen men inte längre." sa Tasha slutligen och undrade om han visste vem hon var. Skulle han döda henne då? Hon fick se till att sova lätt och vara beredd på att fly. Inte visste hon vad för specialitet han hade.

"Låter som en utmärkt idé", svarar Dakota och sträcker fram sin hand. "Mitt namn är Dakota Binns från inre divisionen", presenterar han sig med handen fortfarande utsträckt. Den inre divisionen för genmanipulerade som honom menades att man arbetade på insidan, såsom kontor, inom träningsprogrammet eller för militären men inte ute i fältet. Han hade arbetat med det tredje och varit en av de mest effektiva inom förhör och i vissa fall falsk vittnesbörd. Fast även om han och hans förmåga var hyfsat välkänd hade han lärt sig redan dagen efter sin rymning att det var bättre att berätta vem han var på en gång än att riskera att bli utkastad senare. Fast hans första resepartner hade det bara gått en dag innan de avslutade sin gemenskap, fast det hade nog mer med att de blev funna än något annat.

Tasha stirrade på Dakotas utsträckta hand utan att ta den. Hon höjde sedan sin blick och mötte hans ögon med sina nästan lysande gröna.
"Jag och mor skulle skickas till dig. Innan hon dog och jag lyckades fly åter." svarar hon och tar slutligen hans hand.
"Tasha Stone." sade hon slutligen och skakar hans hand, men är på sin vakt och hennes andra hand rör sig mot sina knivar, bara för att vara säker. Hon visste inte vad han skulle göra med henne, men hon tänkte försvara sig.
När allt började gå åt helvete hade hon och hennes mor lyckats rymma för de visste att deras liv och de genmanipulerades var i fara. Hon och hennes mor visste hur man skulle avsluta de genmanipulerades liv, men det ville de inte göra. Regeringen hade varit ute efter dem sedan dess och hade tillslut fått tag på dem. De hade fåt utstått tortyr, men inte avslöjat något, tillslut tog det kol på modern och Tasha lyckades fly.

"Ah, då borde jag dra mig vidare", svarar Dakota kvickt och gör ett försök till att dra åt sig sin hand när de skakat hand. "Om det är till någon som helst tröst så tenderade jag att inte få information om varken de som de ville att jag skulle förhöra eller vad de hade gjort eller inte gjort", fortsatte han kvickt då han inte tagit för vana att berätta det när genmanipulerade fick reda på vem han var. Människor brukade bara försöka gripa honom så fort de såg honom. "Och jag beklagar din förlust, det måste vara slitsamt att behöva hantera den sortens smärta på egen hand", säger han med en udda känsla av att han borde ha dragit för länge sedan vilket är varför han har sakta försökt röra sig bakåt då han är fullt medveten om att Tasha Stone kan vinna över honom i en strid för av vad han kommer ihåg från träningen tyckte de flesta genmanipulerade att hon kämpade tappert. Detta betydde inte bra nyheter för honom eftersom han inte hade tränat ordentligt sen han hade haft den officiella träningen.

Tasha ser på honom då han drar sig bakåt, försöker utläsa om det är något lurt med det hela. Men han verkade inte mena något ont, kanske han inte var vidare på närstrid heller? Vad hon mindes hade hon sällan eller aldrig sett honom vid träningen.
"Vi har båda gjort saker vi inte ville eller hur?" sa hon slutligen i ett försök till lugn ton.
"Jag anklagar dig inte. Du var tränad till att göra de sakerna." sa hon och tystnade, vände bort blicken då han talade om förlusten av hennes mor. Det var något hon försökt tränga undan, hon hade inte tid för sådant. Sedan hon rymde var det att överleva och läka fysiska sår regeringen gett henne istället för de psykiska som förlusten av modern.
Att han visat någon sorg för hennes skull och inte dödat henne på fläcken då han visste vem hon var gjorde honom mer tillitsfull.
Regnet ökade och det var mörkt omkring dem då kvällen började övergå till natt.
"Så jag håller fast vid förslaget att vi finner tak över huvudet, mat, värme så vi kan sova. Jag vet inte hur det är med dig men människor behöver sådant." sa hon och nickade åt den ödelagda byn. Det var sant, hon frös in på bara skinnet och trött och hungrig var hon med. Skulle det dessutom börja åska igen ville hon helst vara inomhus.

Dakota stryper ett lättat leende innan de når hans läppar och för att undvika att se ut som han försöker göra något. Han var dock lättad, andra riktade pistoler och gevär mot honom som om det skulle hindra honom. Han hade förstås inte använt sin förmåga på det viset sedan han flydde från regeringen men han är osäker om han kan kalla det att fly. Det hade varit en udda dag, det var som hela anläggningen var under någon sorts tystnadsplikt så fort Dakota hade varit i närheten tills någon hade förbarmat sig över honom och berättat att han skulle bli avrättad inom en vecka och av någon anledning hade Dakota bara accepterat det först, som om han alltid hade vetat om det och att han borde bara lägga sig och dö.
Det var bara av tur han hade flytt alls då flera andra genmanipulerade hade tagit chansen och flytt med dem men efter det hade han ingen aning om vad han borde göra och inom mindre än tre veckor hade han affischer uppsatta som eftersökte honom med ljus och lykta.
”Jag tyckte mig se ett hyfsat intakt hus närmare centrum”, säger Dakota och rättar till ryggsäckens band en aning innan han börjar gå mot det huset han menar. Det är vad han tror kan ha varit byns… ”stadshus” en gång i tiden men under krigets gång hade det antagligen tagit en del skada.

Tasha nickar och kommer upp jämsides med honom då de går, dock med ett betryggande mellanrum mellan dem. Hon hade dolkar hängande längst bältet och knivar gömda i kläderna. Ingen skulle få komma henne nära och hon kunde döda. Skulle någon i regeringen få tag på henne skulle hon kämpa eller så döda sig själv, de skulle inte få ut något av henne.
"Jag såg det när jag gick genom byn tidigare idag, roade mig att dra ner affischer på mig." sa hon och nickade åt en som blåste förbi. Hon visste dock inte hur bra han såg i mörker eller om att han visste att hon kunde det.
De närmade sig så småningom stadshuset och Tasha lossade en av sina dolkar och höll den i handen, med andra knuffade hon upp dörren innan de klev in i husets mörka hall. Huset var ännu intakt och den stora välkomsthallen var torr och det regnade inte in. Tasha såg sig om, men inget som syftade till liv syntes till.

Dakota nickar också när affischen blåser förbi men han såg inte att hon var på den tydligen. Dakota såg affischen, såklart, men han har aldrig varit något vidare på att se detaljer i mörker. Det har dock fungerat för honom hittills då han har kunnat se fiender och dylikt utan större problem även om han mest kan se former i mörkret. Han brukade gå runt med den lykta som hängde och svängde från hans ryggsäck men han hade nyligen fått slut på bränslet till den. Dakota har hittat sådant bränsle förr och därmed oroade han sig inte något förfärligt över detta. De nådde till slut stadshuset och vid en närmare titt kunde Dakota komma på en bra teori till varför det fortfarande stod, det var helt gjort i sten. Bra sten, dessutom. Fönstren på byggnaden har dock blivit förstörda men om de hade gått i bitar på grund av en attack eller på grund av busiga barn var en annan sak.

Tasha öppnar den stora dörren med en, för Dakota, imponerande lätthet. Han är antagligen i underläge i nästan varenda kategori om de nu skulle behöva slåss. Förhoppningsvis är detta något han kunde hålla sig undan. Dakota går in med lätta steg och låter dörren glida igen bakom sig. Det tycks inte vara någon annan livsform i den stora byggnaden förutom dem. Vilket givetvis är en lättnad men Dakota börjar gå mot ett närliggande rum för att vara säker på att ingen annan är där.
"Jag tänker bara försäkra mig om att det inte finns någon som lurar bakom ett hörn för att gripa oss", säger Dakota något skämtsamt innan han öppnar dörren till rummet han gått mot.

Tasha ser efter honom och var på väg att säga något i stil med "Var försiktig, jag kan titta.". Det hade hon gjort med sin mor, det var hon som hade mörkersynen. Dessutom var hon tränad, hon hade som ung gjort allt för att bli som de genmanipulerade, likt han. Bli lika stark, snabb, smart och allt. Det hade krävt enorm kraft av henne, men hon ville inget annat.
Nu hade hon en här, en genmanipulerad och då skulle hon väl inte vara överbeskyddande. Dessutom skulle de bara vara denna natt samman i detta hus.

"Ropa om det är något." säger hon tillslut och tar ett angränsande rum. Som tur var så var inte huset så stort. Det verkade mest vara en stor hall och några ansträngande konferensrum och kontor.
Det rummet hon kom in till var just ett konferensrum, eller hade varit ett. Ett gäng stolar stod huller om buller mitt på golvet och längst ena väggen hängde en stor vit tavla. Tasha gick runt i rummet och fann ett par pennor och block som hon tog med sig, kunde alltid vara bra att kul.