[rs] Lumos :3 & tippest

Abigail slog sig ner vid den ena änden av Gryffindorbordet. Även kallat sidan där Cole Johnstone inte brukade sitta. Ruby föll genast i en konversation med hennes flickvän Julie. Fast en konversation var det väl ändå inte. Nittio procent av allt bestod av en massa kyssar, och Abigail vred förläget bort blicken. Hon lät den vandra över de andra borden. Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Hon hade nästan hamnat i Hufflepuff. "En hårt arbetande själ. Hårt arbetande minsann", hade sorteringshatten muttrat sju år sedan. Sju år sedan... det lät nästan som ett skämt. Vart hade tiden ens försvunnit? Hon kunde inte tro att det här var hennes sista år på skolan. Hennes plan hade varit att göra det till det bästa året någonsin, men sedan hade den där ugglan flugit in med brevet fäst runt benet. Brevet med den brutala sanningen. Abigail fingrade lite på det glansiga försteprefektmärket som var fäst över bröstet. Det kalla materialet värmdes upp under hennes fingrar. Hon slog upp blicken när Julies röst plötsligt höjdes bredvid henne.
"vi kanske borde prata lite med Abbie, också."
"Jo, jag antar det", fnittrade Ruby.
Hon gav Julie en sista kyss på läpparna.
Abigail log sarkastiskt.
"Vad snällt av er, verkligen."

Han slog sig ner vid sin vanliga plats. Elever brukade undvika att sitta där då det, helt enkelt, sågs som Coles plats.
"Väldigt få Gryffindors hittills", konstaterade Ben efter att ungefär en fjärdedel av elvaåringarna blivit sorterade. Just då utropade Sorteringshatten "GRYFFINDOR!" och folket runt bordet jublade och började klappa. Den lille, blonda pojkens ansikte sprack upp i ett enda stort leende och sprang nästan till bordet och slog sig ner.
Cole började att fundera på om hans sysslor som försteprefekt skulle börja efter middagen, eller om det skulle vänta till den kommande dagen. Han hoppades att det skulle vänta. Visst var det en stor ära att bli vald till försteprefekt (även om han förmodligen inte förtjänade det) men det var en förolämpning att bli vald till försteprefekt tillsammans med någon som Manning.

Abigail applåderade tillsammans med hennes elevhemskamrater varje gång sorteringshatten ropade ut Gryffindor, och innan hon visste ordet av det så var alla nya elever sorterade, och rektorn hade hållit i sitt årliga tal. Det fanns inga nya uppmaningar till eleverna. Allt var som vanligt. Samma gamla regler, och samma lärare. Den stora salen exploderade i ivriga röster när rektorn satt sig ner, och de fyra borden hade dukats fram med allt möjligt. Abigail plockade åt sig lite av det mesta. Rostad potatis, grillad stek och grönkål. Allt smakade precis som vanligt, men det var ändå som om hon åt det för första gången. Allt var så gott. Husalferna visste verkligen vad de gjorde. Abigail tog en klunk av sin pumpajuice och landade med blicken på Cole. Hon visste att det oundvikliga skulle börja senast dagen efter. Förmodligen redan den kvällen när de skulle visa de nya eleverna vägen. Hon suckade för sig själv och vek undan blicken. Varför hatade rektorn henne så mycket? Hon kunde inte minnas att hon hade gjort någonting för att förtjäna det där.

Cole fortsatte att applådera varje gång sorteringshatten utbrast "GRYFFINDOR!" Han dunkade även ett par nykomlingar i ryggen och välkomnade de till "Hogwarts bästa elevhem", som han hade sagt. När sorteringen var över höll rektorn sitt tal och hela Stora Salen blev knäpptyst. Inga nya uppmaningar - inga nyheter överhuvudtaget. Efter talet var det dags att börja äta och eleverna började prata igen. Ett oehört surrande av olika konversationer skapades i salen.
"Skål för ett nytt skolår!" utbrast Cole plötsligt och höll upp sitt glas med pumpajuice. En del elever härmade honom och de klinkade sina glas i varandra. Det var då han fick syn på Abigail Manning. Hon tittade på honom också. Han gav henne en mörk blick innan han tittade ner i tallriken igen. Han önskade att middagen aldrig skulle ta slut, för då skulle han vara tvungen att prata med henne.

En mörk blick. Han hade gett henne en mörk blick. Hon var ju inte ens särskild förvånad. Hon kunde tänka sig vilket skitsnack som cirkulerade om hennes familj i hans. Det var ju inte så att deras föräldrar kom överens. Helt perfekt. Om Abigail skulle vara helt ärlig så visste hon inte till hundra procent vad det var hennes föräldrar hatade med hans. Någonting om att de trodde sig vara andra överlägsna, och någonting om jobb. Hans mamma arbetade tydligen på ministeriet, och eftersom hennes pappa arbetade på gringotts så hörde de mycket av varandra. Ingenting positivt. Självklart inte. Varför skulle dem det? Abigail gungade långsamt glaset med fingertopparna. Hon hade ätit klart och kunde inte få ner en bit till. Hon tänkte inte ens försöka. Abigail slog upp blicken mot rektorn när han reste sig upp efter ytterligare en kvart. Rektorn berättade att det var dags att gå och lägga sig, för imorgon var tydligen en dag full av roliga lektioner. Så sade rektorn varje år, och hon hade redan accepterat faktumet att det var en stor, fet lögn. Abigail svalde hårt när elever började resa sig runt omkring henne. Det var dags. Vad skulle hon annars göra? Sticka svansen mellan benen och fly genom de stora ekportarna? Fast hon var tvungen att erkänna för sig själv att den idén lät alltmer lockande för varje sekund som tickade förbi.

De olika tankarna om Abigail försvann nästan lika snabbt som de hade kommit. En förstaårselev satt bredvid Cole och han berättade diverse saker om det stora slottet. Saker som han upptäckt under sina år. Han skulle precis ta en till bit kaka när rektorn reste sig upp och sa att det var dags att dra sig tillbaka till sovsalarna. Cole drog snopet tillbaka fingrarna och reste sig.
Utav vana började han gå tillsammans med klungan av Gryffindorelever innan elevhemsföreståndaren klappade honom på axeln.
"Mr Johnstone, du och ms Manning ska leda eleverna till uppehållsrummet", sa hon och han blev genast otaggad på allting igen. Sablar, hur kunde han glömma? Han nickade som svar och föreståndaren ledde honom därefter till Manning.

Abigail märkte hur elevhemsföreståndaren kom gåendes med Cole bakom sig, och hon tog ett djupt andetag. Det fanns ingen anledning till oro. Försökte hon övertala sig själv iallafall. Hon visste mycket väl att det fanns tusen anledningar oro. Ändå klistrade hon på sig ett mjukt leende. Hon kanske avskydde hennes nya kollega, (det kändes fel att tänka på honom som en kollega), men hon var sjutton år gammal vid det laget. Hon tänkte inte bete sig som om hon vore elva genom att vara odräglig. Så ett starkt hat eller inte, så nickade hon mot elevhemsföreståndaren och sedan mot Cole. Hon harklade sig en aning.
"Hej."

Abigail försökte leka trevlig. Det fanns inte en enda tanke som gick runt i Coles huvud som sa att hon kanske bara var trevlig för att... Hon var trevlig? Han nickade barskt till henne som hälsning och vände snabbt blicken mot elevhemsföreståndaren igen.
"Nu ska ni leda eleverna till uppehållsrummet", sa hon och började gå därifrån innan hon snabbt vände på sig igen. "Självfallet. Lösenordet är Kroksvans."
När hon var borta var han tvungen att vända tillbaka blicken mot Abigail.
"Ska vi... börja?"

Abigail mötte hans blick. Han hade förändrats mycket i utseendet sedan hon såg honom på nära håll senast. Han såg mycket manligare ut nu. Fast det var han ju också. De hade ju trots allt varit tolv år när de pratade senast. Hon hade inte hatat honom då. I själva verket hade hon tyckt att han hade varit ganska cool. De dagarna var ju över nu. Hon nickade medhållande.
"jag antar det.. ja."
Abigail harklade sig och slog energiskt ihop händerna för att framkalla gryffindorelevernas fulla uppmärksamhet.
"så där. hej allihop. jag heter Abigail." Hon nickade svagt mot Cole för att visa att han kunde presentera sig.

Cole fortsatte att titta på henne när hon tillkallade allas uppmärksamhet och presenterade sig. Han insåg att han hade tittat för länge, men han kunde inte hjälpa det. Mycket hade förändrats med henne sedan hon var tolv, och hon såg faktiskt bra ut. Inget som han någonsin skulle erkänna för någon. Det fick vara hans egna lilla hemlighet. När hon var klar tittade han ut över eleverna med ett stort leende.
"Japp, jag är då Cole Johnstone", sa han och slog ihop händerna. "Jag och Abigail är försteprefekter vilket innebär att vi ska göra skolan ett rent helvete för er." Han såg till en början allvarlig ut men mjuknade sedan upp och skrattade till.
"Nej, såklart inte. Vi är här för att hjälpa er med vad ni nu kan behöva få hjälp med", sa han sedan då han fortfarande såg ett par oroliga förstaårselever.