[Privat] Unicornhorn

"Ja, en hel del! Jag spelar det inte själv, jag är en aning höjdrädd..." erkände hon med ett litet leende, trots att hon skämdes lite grann över det- hon föredrog att inte visa tecken på rädsla av något slag. "Men det ser väldigt kul ut."
Celeste öppnade munnen för att svara på frågan, men avbröts av tre tjejer som av någon anledning ansåg det nödvändigt att titta in i kupén och kalla Tara ett "patrask", för att sedan gå ut igen. Celeste hann inte säga ett ord innan de var borta, så hon vände sig till Tara och såg frågande på henne.
"Vad i-- Vilka var det där...? Och åh- ja. Väldigt. Vanligtvis stressar jag inte upp mig så mycket inför prov, men GET-proven väger ju så tungt." Hon hävde en lätt suck och tittade ut genom fönstret igen. "Men det löser säkert sig. Hur känns det inför ditt sjätte år?"

Tara nickade.
"Det är det! Risken för skador är dock ganska hög" sa hon och skrattade. Hon själv hade haft sin största olycka förra året, där hon hade blivit slungad från sin kvast från flera meters höjd och fallit handlöst ner och slagit i marken. Som tur var så fungerade magisk sjukvård bättre än mugglarsjukvård, så hon hade varit på fötterna igen efter två veckor. Hon ryckte på axlarna och himlade med ögonen.
"Dryga, avundsjuka idioter bara" sa Tara och vilade händerna bakom huvudet.
"Tja, det känns ganska bra, jag slipper ju GET-proven i alla fall" sa hon och skrattade, och blinkade med ena ögat.

"Jo, det med." sa Celeste och nickade instämmande. Hon sneglade på Tara en gång, och lade märke till hur avslappnad hon framstod att vara. Det smittade av sig lite grann, då Celeste andades ut och lutade sig tillbaka i sätet. Hon förstod inte riktigt varför hon blev så spänd där det kom till främmande människor- kanske ville hon bara göra ett gott intryck?
"Sådana finns det ju tyvärr gott om." svarade hon, och skrattade till. Celeste mötte återigen hennes blick och kände sig lite mer självsäker nu.
"Så, Tara. Vad gör du förutom att spela quidditch?"

Tara sträckte på sig.
"Vänner, som alla andra" sa hon och skrattade till. Hon ryckte på avlarna.
"Och konståkning, men det är mugglarsaker, så du kanske inte känner till det" sa hon och flinade lite. Hon visste ingenting om Celestes blodstatus, och brydde sig inte heller, men hon kunde inte prata så mycket om mugglaraktiviteter med sina vänner för de var alla födda i trollkarlsfamiljer. Hon lutade sig bakåt.
"Du själv då? Vad gör du på fritiden?" frågade hon och log lite.

Celeste skrattade till.
"Jo, det förstås. Och konståkning?" Celeste leende vidgades. De flesta hon kände tillhörde också trollkarlsfamiljer så hon blev ganska förvånad när något som var så pass bekant för henne kom på tal, i och med att hon likt Tara, sällan fann tillfällen till att prata om just mugglarsaker.
"Min pappa är mugglare." svarade hon. "Och inte mycket precis... sporter är inte min grej. Jag läser en hel del när jag får tid, och så tycker jag om att måla. Dansar gör jag också, men bara ibland." Hon ryckte på axlarna och flinade. "Mer än så finns det nog inte att säga om mig."

Tara nickade.
"Trevligt att träffa någon som också har koll på mugglarvärlden, alla mina vänner tycker allt jag nämner är konstigt" sa hon och skrattade till. Hon mindes första gången hon pratade om en dator med sin kompis, som tittade på henne som om hon vore en utomjording. När Tara hade förklarat vad det var, så hade kompisen bara stirrat ännu mer, och Tara hade gett upp.
"Är du uppväxt i mugglarvärlden?" frågade hon nyfiket. Hon var intresserad av de som var såkallat halvblod, eftersom de ofta växte upp med båda delar; kunskap om både trollkarls- och mugglarvärlden. Hon själv hade fått en chock när hon fick reda på att det fanns en hel värld som kretsade kring magi, sådant som man bara trodde fanns i sagor. Det hade tagit Tara lång tid att acceptera läget, och hon hade länge trott att det bara var ett spratt som hennes vänner spelade henne, fram tills dagen hon satte sin fot på Hogwarts.

Tåget började rulla långsammare, och tillslut stannade det.
"Verkar som det är dags" sa Tara och reste sig upp. Hon tog sin koffert och kvast. Hon hoppade ner från tåget och gick fram till vagnarna som stod där. Hon tittade förundrat på de smala, beniga, svarta och lite småläskiga hästarna med vingar som drog vagnarna. Trestralerna. Hon klappade en av dem på mulen innan hon hörde en bekant röst.
"Swan! Vart tusan tog du vägen?". Det var Eric, en av Taras närmaste vänner. Hon ryckte på axlarna.
"Hittade en ny kupé, och en tjej som -". Hon avbröt sig och såg sig omkring efter Celeste, som verkade ha försvunnit bland alla människor som försökte ta sig ut från tåget.

"Jo, den känner man ju igen... och jag kan definitivt säga detsamma" svarade Celeste och log- hon menade det verkligen. Även om det inte var ett problem att folk inte kände till den så kände hon ändå en viss trygghet i att samtala med någon som var lite som hon.
"Jag bor tillsammans med min familj i utkanten av London. Man kan säga att pappa blev ganska chockad när mamma berättade för honom att hon är en häxa" sa hon och skrattade till. "Jag gick i grundskolan fram till att jag fick brevet och- ja... Egentligen är det inte en större skillnad på mugglarvärlden och den här världen."

När Celeste la märke till att de började närma sig så drog hon på sig uniformen i all hast, men med ett leende. Hon var väldigt exalterad över att vara tillbaka, främst för att få träffa sina vänner igen. Hon nickade åt Tara innan hon tog tag i sin koffert och följde efter henne- men det dröjde inte länge innan Tara försvann in i folkmassan, till Celestes besvikelse. Med en liten suck så gick hon för att leta upp sin lilla grupp av vänner. När hon fann dem så hälsade de glatt på varandra innan de klev på en av vagnarna, och det bar i väg mot slottet.

Tara såg Celeste mellan svärmen av människor och höjde handen, men hon verkade vara upptagen med sina vänner. Hon ryckte på axlarna, klappade om thestralen en sista gång innan hon hoppade upp i vagnen.
"Lika läskigt varje gång du klappar den osynliga hästen" sa Eric och ryste till. Tara ryckte på axlarna. Hon hade blivit väldigt förvånad när hon under sitt andra år på Hogwarts upptäckte hästarna som drog vagnarna, speciellt när hon insåg att hon var en av de få som kunde se dem. Hon hade trott för någon dag att hon var galen, men hade sedan fått reda på mystiken bakom thestralerna.

Vagnen rullade upp mot slottet tills den stannade. Kofferten och kvasten försvann, de blev transporterade till hennes rum. Hon hoppade av vagnen och gick in i entréhallen tillsammans med Eric. De gick in genom dörrarna till Stora Salen, där de skiljes åt. Tara gick bort till Gryffindorbordet, och Eric till Ravenclawbordet. Tara såg sig omkring och stönade, det var fullt överallt. Hon såg bort mot sina kompisar, som vinkade. Bordet hade fyllts på alldeles för fort, så hon hade inte hunnit med att sätta sig bredvid dem.

När de tillslut kommit fram till slottet så gick Celeste och hennes vänner av vagnen innan de styrde stegen mot entrén, medan de ivrigt pratade med varandra om vad de gjort under sommaren. När de klev in i Stora Salen så gick hennes vänner Louise och Matthew och satte sig vid Slytherinbordet, och hennes närmsta vän Alyssa satte sig vid Hufflepuffs bord.
Celeste vinkade när hon gick förbi några klasskamrater, men kände sig lite illa till mods för att hon inte kunde sätta sig tillsammans med dem för att i princip hela bordet var fullt. Men så fick hon syn på Tara som stod nästan längst bort. Kunde hon sätta sig med henne tro, tänkte hon. Någorlunda tveksamt så gick hon fram och gav Tara en lätt knuff.
"Jag undrade vart du tog vägen" Celeste gav henne ett leende. "Ska vi slå oss ned?"

Tara ryckte kraftigt till när hon fick en knuff och vände sig hastigt om. Hon tog ett steg bakåt innan hon såg att det var Celeste, och andades ut.
"Du försvann också" sa hon och skrattade till.
"Visst, det gör vi!" sa Tara och satte sig ner på en tom plats. Hon betraktade de nya eleverna och applåderade när de blev sorterade till Gryffindor. När sorteringen var klar dök maten upp på tallrikarna och Tara kände hur magen kurrade.
"Bästa stunden på den här dagen" sa hon och skrattade. Hon lastade på mat på sin tallrik och började äta. Hon vände sig till Celeste.
"Så, det vi pratade om tåget. Chocken din pappa fick när din mamma berättade att hon var en häxa? Hela min familj gick in i chocktillstånd när vi fick reda på att trollkarlsvärldens fanns. Jag trodde det var ett stort skämt fram tills jag kom hit" sa hon och flinade. Hon tog en klunk av vattnet och satte ner bägaren igen.
"Du skulle ha sett min systers min när hon inte fick sitt brev på sin elvaårsdag, har aldrig sett en mer besviken människa i mitt liv" sa hon och skakade på huvudet.