Grekland [PRIVAT Zora & Wolfy]

Akil såg på henne när hon granskar rummet, hon verkar gilla det och det glädjer honom smått. Han log til
-Jag hämtar dig när det e mat om du e intresserad
sa han artigt och såg på henne och stod än i dörren. Han ville inte tränga sig på hos henne.


Alice lyssnar på honom och skakar på huvude
t-Bra för ni krigare brukar vara spciella
sa hon och såg konstigt på honom när han påstår känna igen henne. lite rädd blev hon menar på om han visste vem hon var kunde det var akört.
-Alice, flyttade nyss hit esnam från utkanten
sa hon förklarande bara. men sanningen hon var hit flyttad av Aten.

Celine la huvudet lätt på sned som för att överväga hans förslag. Hon hade ingen större lust att vila på rummet ända fram tills middagen serverades, hon såg sig hellre om i palatset. Antingen på egen hand eller tillsammans med någon.
”Om inte du är upptagen med något nu, kanske du skulle kunna visa mig runt?” frågade hon försiktigt, ville absolut inte vara i vägen för eller störa honom på något sätt.


Darius himlade lite med ögonen åt henens påstående angående krigare men tänkte inte sedan mer på saken.
”Alice.” Han smakade på namnet och funderade sedan på om han skulle tro på det hon sa om att hon flyttat hit från utkanten. Det lät inte så logiskt i hans öron, varför hade hon valt ut just Sparta?
”Varför valde du att komma hit? Vem jobbar du för?”

Akil såg på henne när hon la sitt huvud på sne och sedan fråga om rundturen. Han såg ner i marken lite och sen åter upp på henne genom luggen.
-Jag har tid, tänkte om du var trött efter ritten men vill du kan jag visa
sa han mjukt åt henne och klev ur hnenes rum och väntade utanför.

Alice såg underligt på honom när han började smaka på hnnes nan och sen ställa frågor.
-För här e mer säkerhet än ante osm e i mitt i nytt kungapar och dem har inte lika bra kirgare.
sa hon lugnt till honom och suckar
-en adelsman som just nu har gett mig till er koung för sercive
sa hon nu bara lugnt och hoppades det lät trovärdigt. För hon ville inte bli påkommen som mullvad.

Utmattad efter den långa färden var hon visserligen, men hon ville inte att sova skulle vara det första hon gjorde efter sin ankomst. Hon rättade till sin klänning innan hon stängde dörren efter sig och tittade upp på sin blivande make.
”Jag skulle uppskatta det.” Trots att det nog var lite för tidigt att säga, med tanke på att hon bara pratat med Akil under några minuter, så uppfattade hon honom som trevlig och ville ta den här chansen att bekanta sig närmare med honom.


Darius kunde inte låta bli att skratta till. Helt ute och cyklade var den unga kvinnan inte då hon hade det klart för sig att spartanerna var de bästa krigarna. Jämfört med knasbollarna i Aten i alla fall.
”Jaha,” kommenterade han bara, var fortfarande långt ifrån övertygad och tänkte absolut hålla ett vakande öga på henne. Han var som person misstänksam av sig så det var inte direkt något personligt han hade emot Alice. ”Vad tycker du om ditt nya hem än så länge då?”

Akil såg snabbt på sin blivande fru och nickar tyst
-den här vägen
sa han lugnt och gick genom korridoren, han pekade lite på olika dörrar och förklarade vad som fanns bakom de stängda dörrarna. Han öppnade en söttre bort.
-matsalen det e här vi äter ihop
sa han förklarande och såg på henne


Alice lyssnar på Dairus lugnt och la arman i kors lite grann
-Det är väl okej. Det e fint
sa hon lugnt och suckar
-sedan du sa aldrig ditt namn till mig.
sa hon envist och såg på mannen

Celine hummade med jämna mellanrum för att visa att hon lyssnade på vad han berättade. Palatset var väldigt fint, hon skulle trivas bra här under sin vistelse.
”Vad brukar ni hålla er sysselsatt med under dagarna?” frågade hon då de stannade utanför matsalen.


”Du frågade aldrig,” påpekade Darius med ett litet flin. Han övervägde att avsluta diskussionen där och bara gå därifrån, men något sa honom om att det här inte var sista gången han skulle stöta på Alice. ”Darius,” presenterade han sig tillslut och räckte ut handen mot henne.

(förlåt! glömde svara xD)

Akil såg på henne när hon fråga sitt, ha nfick tänka till och såg tyst runt lite gran och sen på Celinie igen
-Vi gör olika saker, jag e mesta dels och tränar för jag föredrar hålla igång, min mor e ofta i byn och kollar lite saker med min far. Dem anser att man ska vistas bland folket mycket för vinna tillit.
sa han förklarande och såg på henne nu och fick ett leende nu..

Alice lyssnar påhonom nu lugnt.
-Ett fint namn måste jag säga
sa hon lugnt bara och tvekade lite på ta handen men tog den snart men drog bort dne när naman kom
-flicka där e du ju! kom nu du har syslor
sa den äldre mannen kort och Alice så på hoonm
--kommre
sa hon tyst och suckar
-tack för du presetnerade dig
mumlde hon och gick snart förbi mannen för återgå

(Sorry för sent svar ♥)

"Träna?" upprepade Celine och såg tankfull ut innan ett leende långsamt växte sig fram på hennes läppar. "Jag vill följa med nästa gång." Att få komma ut och göra saker var något hon alltid velat göra, men alltid hade hon fått höra att det inte lämpade sig för en prinsessa. Enligt hennes föräldrar dög hon med andra ord inte till något annat än att sitta och se söt ut samt att föda och uppfostra en arvinge åt sin man. Hon kunde inte annat än hoppas på att Akil hade ett annat tankesätt.


Innan Darius hunnit komma med något klokt svar hade en äldre man dykt upp som gav Alice order om att fortsätta med sina sysslor. Han nickade som hälsning men gav gubben ingen mer uppmärksamhet, utan hade sin fulla uppmärksamhet riktad mot Alice.
"Möt mig här utanför vid solnedgången." Med de orden vände han på klacken och försvann iväg.

Akil såg på henne direkt när hon påpekar träningne ohc ville följa med. Han ville smatidigt inte men på något sätt kan det vara nyttigt för henne se hur allt gick till här.
-Ja visst men inte träna bara kolla
sa han lugnt och såg på henen

Alice hade hört och bara kollat lite efter ohonm innan hon tyst gick vidare, hon kollade neri marken och återgick till sina sysslor

Hans svar lät inte särskilt lovande. Men någon lösning skulle hon säkert hitta till problemet. Fick hon inte hans välsignelse till att träna själv så fick hon helt enkelt försöka på det i smyg.
"Varför inte?" ifrågasatte hon honom nyfiket, ville väldigt gärna veta varför han tyckte att hon bara skulle se på.


"Hallå!" ropade en gäll röst flera gånger. Darius brydde sig inte om att vända sig om, han visste vem rösten tillhörde och han orkade inte prata med grannfrun. Hon hade alltid något att gnälla över och eftersom hon bodde i huset bredvid och inte var alltför förtjust i krigare, så tyckte hon mycket om att klaga just på honom.