watch me rise [prs]

En av er är ämnad för att dö.
Bilden av när Nike berättar det, nästan högtidligt, som om det vore en jävla ära, spelas upp i min näthinna kontinuerligt. När jag tillslut lyckas smyga ifrån de andras vakande hökblickar (mestadels Leos), finner jag mig själv i duschen. Det iskalla vattnet piskar min hud, men jag finner mig själv nästan njuta av den udda blandningen av smärta. Ett torrt skratt sipprar fram mellan mina spruckna läppar medan jag stänger av kranen och snabbt torkar av mig. Min hud är knottrig av kylan, men den är i alla fall lite renare än förut. Jag stryker händerna över armarna och försöker skapa lite kroppsvärme av friktionen, men försöket är förgäves.
Med en suck drar jag på mig underkläderna, och de får snart sällskap av ett par mjukisshorts och en sliten bandtröja med Led Zeppelins logga. Om jag minns rätt är det mitt stöldgods från när jag och Grover länsade den nämnda fiskpinnens byrålådor.
"Jävlar vad naiva vi var under den tiden", muttrar jag åt min spegelbild. Ibland undrar jag hur Percys vilja att rädda andra fortfarande finns kvar efter allt som hänt. Skamset inser jag att jag nog tappat min flamma för det redan för ett tag sedan. Djävulen på min axel viskar åt mig, viskar åt mig att det kanske är bäst att låta det vara, låta allt vara, låta dem gå. Mitt ansikte i spegeln är ungt, som en vanlig sextonårings ska vara minus de små ärren, har skarpa drag men nästan delikat samtidigt (något jag nog fått från mammas sida). De elektriskt blå ögonen jag möter dagligen från Jasons sida stirrar på mig när jag lägger huvudet på sned. Mitt hår, som blivit något ljusare av all sol, faller ner och är nästan vid midjan. Saxen, som ligger bredvid handfatet, skriker nästan åt mig. Jag plockar upp den, och med skräckblandad förtjusning halverar jag håret så att det är jämnt fördelat vid axlarna, innan jag drar in ett djupt andetag.
När jag andas ut nästa gång ligger tjocka hårtester på det kaklade golvet och mitt hå når nu skulderbladen. Trots den uppfriskade handlingen det slutar inte mina ögon skrika av den ålder jag borde ha nått för att ha hunnit vara med om så mycket förluster.
-----------------
Laying on the bathroom floor, feeling nothing
I'm overwhelmed and insecure, give me something
I could take to ease my mind slowly
Just have a drink and you'll feel better
Just take her home and you'll feel better
Keep telling me that it gets better
Does it ever?

Help me, it's like the walls are caving in
Sometimes I feel like giving up
No medicine is strong enough
Someone help me
I'm crawling in my skin
Sometimes I feel like giving up
But I just can't

It isn't in my blood
It isn't in my blood