En Svensk Tiger

Rakel plockade ihop det sista och ställde sig långsamt upp för att möta hans blick hon var fortfarande vred och hans uppenbarelse pyrde på det hela. Hon såg något av osäkerhet i hans ögon eller var det något annat?
"Jag sökte inom det militära och detta var det närmsta jag kom." svarade hon och gjorde en gest mot köket. Hans svordom bekom henne inte, det hade hon hört förr. Då hon bott hemma kanske det var konstigt men inte nu, hon hade kommit ut i världen och var inte fast i prästgården och dess hårda regler längre.
"Jag trodde du studerade, men du blev visst inkallad." fortsatte hon medans hon tände cigaretten och drog in dess rök. Ett sätt att lugna sig inte visa hur upprörd hon blev av hans uppenbarelse , nu mest vrede men också sorg.
Att hon ens var här berodde på att hon blev utkastad hemifrån efter att ha vägrat giftermål. Hur mycket visste han egentligen av vad som hänt henne sedan han gav sig av? Ville han ens veta?
Han hade försvunnit utan henne, till att studera så som hon ville men inte fick. Detta krig hade ändå blivit hennes räddning och fått henne ut i arbetslivet även om det var studera hon ville.
Hon visste att hon såg totalt annorlunda ut, utan tråkiga klänningar och håret i flätor. Nu var håret uppsatt, hon bar byxor och var sminkad, dessutom rökte hon, hon hade gjort allt hon inte fick hemma.

Christian höjde ett ögonbryn och fnös till. Hade han blivit inkallad? Det menade hon inte?
”Du säger det alltså?”, muttrade han bittert och gav henne en betydligt kallare blick. Bara rena rama tanken på att han missade dina studier för att springa runt på någon fånig bas fick honom att bokstavligen vilja kräkas. Men istället för att göra det började han istället att granska henne uppifrån och ner.
”Vad hände med flätorna?”, frågade han tillslut utan att ta ögonen ifrån henne. ”Och ditt ansikte...du råkade möjligen inte dunka ansiktet i en målarburk eller två?”
Han blinkade mot Rakel med ett öga och kunde inte låta bli att flina till. Inte för att han direkt hade något problem med smink, däremot hade han aldrig kunnat föreställa sig att hon någonsin skulle börja måla läpparna röda. Bara faktumet att han redan börjat irritera henne, precis på samma sätt som han gjort innan han stack, retade troligen gallfeber på henne. Det var aldrig på det viset att han haft i åtanke att såra henne, utan det var hemmet - familjen - som fått honom att längta bort. Att han haft hjärna till att blir antagen till ett av läroverken var egentligen bara ren tur. Hade han inte haft det fanns det en stor chans att han fortfarande sprungit från där hemma på gården som en idiot.

Rakel slöt ögonen och drog in rök, hon gick fram till det öppna fönstret där fåglarna hördes sjunga och hon andades ut röken. Hela hennes sinne var i uppror, hon hade inte tänkt att träffa någon från hemtrakten, särskilt inte honom.
"Jag klippte dem när jag blev utkastad hemifrån." sa hon med någon bitterhet och mötte hans blick irriterat för att dölja hur hårt och ont det ännu tog henne.
"Sedan vad mitt ansikte och kläder anbelangar jag gör fan vad jag vill nu. Vill de inte ha mig tänker jag då fan mig inte anpassa mig." svor hon och tog ett nytt bloss. Även svära vad det inget hon vågat göra förr, hon var trots allt född i en extremt kristen familj. Trots hans sätt var han dock en av bland de få vänner hon haft och hon hade saknat honom lika mycket som hon hatade honom då han lämnat henne. Samtidigt visste hon väl att det inte var hans fel att han blivit antagen hon hade fått ett stipendie för att studera vidare men tvingats lämna det åter. Hennes fader ansåg att det inte passade för en kvinna att läsa vidare liksom allt det hon gjorde nu, allt i protest mot fadern och modern.