Gatans barn

Mort tackar. Jag eftersträvade att skapa en galen karaktärer, och hoppas kunna spela honom bra.

Tack för alla mallar ♥

Tänkte att det räcker med folk nu eller vad tycker ni?
Kan bli för mycket liksom

Det räcker väl? jag kan starta om det går bra?

Gör så

Grace sjöng den sista tonen på sången och tystnade. De två personerna som tittade på henne log lite och lade några mynt på tygstycket som låg framför henne. Totalt sett var det inte många mynt, men det skulle räcka till lite mat för kvällen. Hon satte sig ner på huk och samlade ihop mynten. Hon lade dem i fickan på hennes smutsiga, mörkblåa, lite kantstötta klänning. Hennes trassliga, blonda fläta hängde fram över bröstet och ner till midjan. Hon rätade upp sig och de klarblåa ögonen letade sig runt på torget. Ögonen hade ett mål; den rödhåriga pojken som oftast stod på torget med sina trolleritrick. Grace brukade titta på honom och hans trick på håll, när hon var färdigsjungen för stunden. Hon tog några steg med sina bara fötter mer mot torgets mitt, hon hade en välbärgad man i sikte. Hon gick mot honom och ”snubblade” framför honom. Hon gick in i honom och han svor.
”Se dig för, patrask!” fräste han och riktade en örfil mot hennes håll. Grace duckade och försvann in i folkmassan. I hennes hand fanns några mynt hon hade tagit med sig från mannens ficka. Hon stannade upp och lät mynten umgås med de som redan fanns i hennes ficka. Nu skulle hon nog ha råd med lite soppa också. Grace tittade sig runt igen, var han inte här idag? Han brukade ju vara på torget under samma tider som hon var där.

Hon bet sig i läppen och ryckte till lite när något blött snuddade vid hennes ben. Hon tittade ner och log. Det var ”hennes” hund, Miko. Det var en gatuhund som hade varit mycket vid hennes sovplats på sistone. Hon hade börjat dela sin mat med honom, och efter det så brukade han vara med henne ibland. Hon klappade den lurviga men smutsiga pälsen. Hon rätade på sig och lade fram flätan som hade hamnat på hennes rygg efter krocken med mannen. Hon kände doften av mat och kände hur magen kurrade. Hon lade en hand på magen och bet sig i läppen. Hon övervägde att köpa mat nu, men då skulle hon inte få något till ikväll, i alla fall inte utan att stjäla eller sjunga lite till. Hon suckade och bestämde sig för att försöka få tag på lite mer pengar.

Hon siktade sig in på en kvinna denna gången, men när hon bara var en meter från henne, var det någon som fattade Graces ärrklädda handled. Hon vände sig om och mötte de mörkbruna ögonen som tillhörde mannen hon hade stulit från innan. Hon kände en isande känsla i magen.
”Du stal från mig, ditt lilla kryp” fräste han och Grace skakade på huvudet.
”Nej, herrn, jag har aldrig stulit från någon” viskade hon och försökte dra loss sin handled. Hon började få panik, hon avskydde att sitta fast. Hon krånglade med armen och föll bakåt mot kullerstenen. Hon landade på rygg och mannen stod över henne. Han skakade på huvudet och gick därifrån, de mynt som hon hade tagit var antagligen inte värt all uppståndelse det skulle bli om han skulle gett henne stryk. Grace hostade till och satte sig upp. Hon kände att hon hade skrapat upp underarmen när hon landade. Hon såg sig omkring, men vem brydde sig om att en gatuflicka föll?

Samantha eller Sam som hon nu kallade sig själv stod på en gammal trälåda mitt på torget med en massa människor runtomkring sig. Hennes rävröda går lyste i solskenet och hatten gick runt bland människorna. Det var marknadsdag och en trevlig sådan, solen sken och människorna var på givmilt humör. Hennes gröna ögon glittrade okynnigt då hon framförde sina trollkonster framför den beundrande publiken, med jubel och applåder efter vart trick.
Hon gick runt bland folket och trollade fram mynt bakom deras öron och trollade ner lite börser och fickur i hennes egna fickor. Hon var en ficktjuv av klass och en ansedd sådan, särskilt som ingen trodde att det var hon.
Hon visst att många ficktjuvar var i farten bland hennes publik och de var de som ofta fick skulden, ingen misstänkte den fräknige glade gossen som kunde trolla så skickligt. Ingen visste vem gossen var, eller var han kom från en dag hade han bara dykt upp och nu var han välkommen till torget var dag såväl marknadsdagar som andra dagar, adeln och annat folk ville roa sig.
Samantha drog upp en herre med plommonstop på huvudet, "Se här gott folk, vad tror ni att denna man har i sina fickor? sa hon och drog fram ett ägg och samtidigt utan att någon märkte det försvann en portmonnä, publiken skrattade och applåderade,
"Nå kvinnor ett riktigt kap inte sant?" sa hon muntert med ett brett flin i det fräkniga ansiktet.
Hon fortsatte så och då hatten åter landat vid henne var den full med mynt och hennes fickor var något fulla av saker hon kunde sälja på den svarta marknaden. Hon tog inte alltför mycket, hon ville inte bli misstänkt och dessutom tjänade hon bra på sitt trolleri.
"Tackar gott folk för er uppmärksamhet." sa Samantha vid numrets slut och bugade graciöst mot den hänförda publiken. Hon log stort och gav ett charmant leende till en av de unga damerna i publiken innan de alla skingrade sig.
Sedan satte hon sig ner på lådan för att räkna igenom sina tjänade slantar. Hon ville både ha mat och såpa, sedan kanske lite tråd för hon hade slagit hål på sin byxa.
Samantha var mycket renlig av sig och även om kläderna var slitna så var de rena och lagade. Det var inte alltid så lätt, men hon försökte. Ju renare hon var drog sig publiken hellre till henne. Hon ställde sig upp la pengarna i fickan och hatten på huvudet, hon begav sig sedan mot den svarta marknaden glatt visslandes. Hon ville inte bli tagen med de sakerna i fickorna.

Grace reste sig upp och flinade. I handen hade hon mannens fickur som hon hade fiskat upp från hans ficka i tumultet. Hon lade snabbt ner den i klänningfickan. Den kunde hon få en del pengar för. Hon vände sig mot det håll som hon visste att svarta marknaden låg. På vägen såg hon den rödhåriga trollkarlen! Hon studerade honom på håll och insåg att han också var påväg åt samma håll. Hon sköt undan tankarna på honom och knöt hanen hårt runt uret i fickan. Hon behövde köpa bandage till underarmen, det hade börjat rinna lite blod längst med armen. Hon undrade också hur många bitar bröd hon skulle kunna få tag på. Hon tittade bakåt på alla människor som fanns på torget. Grace kände igen väldigt många av dem, hon stod ju trots allt och sjöng varje dag. Hon hade tillochmed några stammisar som brukade stå och lyssna på henne, och oftast fick hon några mynt för sin röst. Det var speciellt en äldre dam som brukade stanna, och hennes breda leende värmde alltid Grace lite.

Hon försvann in i sina tankar och märkte inte att hon hade ökat takten på stegen, och nu hade hon kommit upp precis bredvid den rödhåriga trollkarlen. Hon bet sig i läppen och låtsades som ingenting, han visste ju antagligen inte vem hon var. Hon tittade snett nedåt och såg att Miko hade sprungit upp bredvid henne, med svansen viftandes. Hon log lite och drog i sin fläta.
”Du får också mat ikväll” sa hon till Miko som tittade på henne med sina stora, bruna ögon. Grace hade inte hjärta att sitta och äta utan att dela med sig, trots att det var en hund. Grace hade alltid älskat djur, speciellt hundar. På barnhemmet som hon hade bott på var det ett barn som hade haft en råtta, fast utan en bur för den att bo i. De hade hållt råttan hemlig och lärt den att hoppa genom en liten ring. Det hade slutat med att föreståndaren upptäckte vad som pågick och hade slagit ihjäl råttan. Det var första och sista gången som några av barnen hade skaffat ett husdjur. Grace trivdes trots dessa minnen bra när Miko var i närheten, som en vän att prata med och någon att sova nära när det blev kallare.

Hon funderade på om hon skulle säga något till trollkarlen, men det var ju inte ens säkert att han noterade att hon fanns.

"Then the man walked into the room" Seven satt på marken, gömd bakom dockteatern. Ovanför honom utspelade sig en scen, där en ung pojke försökte gömma sig ifrån en man.
"The judge were searching for the boy. But the boy knew that he needed to hid. To be safe" Seven talade med dramatisk röst, och han kunde höra barnen på andra sidan dra efter andan när den onda mannen började genomsöka rummet. Seven log, han älskade att höra barnens reaktioner, och visa dem världen. Oftast var hans sagor mörka, mörkare än vad som var normen för barnsagor. Men Seven ansåg att barnen hade rätt att veta hur verkligheten såg ut. Om det kunde rädda en av dem undan hemskheterna som fanns, så var han nöjd.

Seven önskade att hans föräldrar hade talat om för honom, om de hemskheter som fanns. Om den typen av män som hemsökte hans drömmar. Kanske hade han kunnat rädda sin familj, om han bara vetat vad han skulle leta efter.
"Run!" ropade en av barnen när den onda mannen närmade sig sängen som pojken gömde sig under. Pojken såg sig omkring innan han gjorde sig redo för att springa ifrån mannen. Seven ville tala om för barnen att det var acceptabelt att springa sin väg. Att välja; vad samhället ansåg modigt; slås, inte alltid var rätt alternativ.

"The boy made himself ready" Seven sänkte rösten, för att öka dramatiken, när han plötsligt kände en smärta i huvudet. Han tog ett plötsligt andetag och slöt ögonen. Smärtan var inte obekant för honom. Då han tillfrågat läkare hade denna sagt att smärtan, med största möjlighet skulle bli hanterbar, med tiden. Dock ansåg Seven inte att den var hanterbar. Han försökte skjuta undan tankarna, och koncentrera sig på teatern, om inte annat för att avsluta snabbare än planerat.
"He started to run..." Seven förde dockan med pojken framåt, men just i stunden som han gjorde så blev smärtan värre, för att sedan försvinna.

"But the man caught him" Seven fortsatte, med en mörkare, kallare röst. "He took a grip off the boy, slamed him against the wall, with all his force. Before he smiled a cold smile, and turned the boy around."
Han hörde barnens förvirrade röster på andra sidan, och Seven log.
"At once the man was over him, ripping off the boys clothes, before his own. In that instance he started to play with the boy, for his own pleasure"

Med de orden började Seven, i detalj, förklara vad mannen gjorde med den unga pojken. Han hörde hur något av barnen började gråta.
"The man stood up, with the boys blood on his hands, licking it off, then walking out of the room" Seven avslutade historien med att dra för ridån. Där efter tog han och placerade dockorna i en väska och stod up.

Det tog inte lång tid innan en arg man puttade upp honom mot väggen.
"Vad är det för historier ni berättar för barnen?" sa mannen, uppenbarligen en ilsken förälder.
"Var inte sagan till belåtenhet?" Frågade Seven sarkastiskt, vilket fick mannen att dunka honom i väggen, och hans mask att falla av. Under masken, var hans ansikte dolt av bandage, så när på ögonen, som lyste gula, med en hint av rött i.
"Jag kommer lämna in en ansökan till Scotland Yard" sa mannen och Seven sänkte huvudet, samtidigt som han började skratta. Mannen släppte honom chockat. Seven började skratta mer hysteriskt nu, vilket resulterade i att människor runt dem stannade, och bevittnade scenen.

"He has gone mental" sa mannen och Seven skrattade mer.
"All I did, was telling a story. You want to arrest me for that? I don't know if it's you or me, who are the crazy one" sa Seven, samtidigt som han la huvudet på sned, och gick närmare mannen, vilket resulterade i att mannen backade.
"Let's forget about this" sa mannen och Seven stannade och låtsades vara fundersam.
"Let's forget about this? Let's...Let's...Yes, let's do that" sa Seven innan han vände om, plockade upp masken som fallit till marken och klev in i skuggorna, skrattandes.

Seven stannade plötsligt vid en gatukorsning, blinkade förvånat och såg sig omkring. Han mindes inte hur han hamnat där. Detta var inte första gången det hänt honom. Han hade allt oftare börjat vakna upp på oförklarliga platser, utan ett minne om hur han kom dit. Seven tittade på den ihop packade väskan, hade han berättat färdigt historien?
"Find the clown!" hörde han plötsligt någon ropa, och han tittade förvånat åt det hållet. Rösten hade låtit allt annat än vänligt inställd, och Seven förstod att något måste ha hänt. Antagligen var det inte kopplat till honom, han var trots allt långt ifrån den enda clownen i staden. Men han var ändå inte villig at riskera något, så med bjällrorna i mössan, pinglandes, försvann han in i mörkret.

(Sorry that some of the sentences are on English. I just think they sounded better in English then swedish)

Wendy och Ben gick ut ut en husvagn de hade som hem husvagnen hade de hittat övergiven visst den var sliten men fungerade som hem. Ben såg på Wendy
" Låt oss se om vi kan tjäna några pengar idag " sa Ben han var smått hungrig. Wendy nickade och de båda gick ifrån den övergivna utslitna lekparken som husvagnen stod på. Wendy funderade på sätt de kunde tjäna pengar hon hade tagit med sig lite teckningar hon hade ritat. Hon hade även med sig lite pennor och papper så hon kunde rita av folk mot betalning. De båda höll i en käpp som hade en väldigt krockig format handtag. Käpparna hade hjälpt dom mycket genom åren och var ärvgods. Von Cooper familjen var rik samt även en tjuvfamilj med mästertjuvar sedan generationer tillbaka och nu var det deras tur att göra släktingarna stolta. Ben visste att Wendy inte skulle stjäla så han fick göra det Wendy litade på att folk ville få ett självporträtt ritat i blyrts.

James kunde inte hjälpa, och även om han kunde hade han inte viljan att stoppa, leendet som spred sig över hans läppar. Dagen var hans att fånga och vilken underbar sådan det verkade se ut att vara. Regnet som öst ned de senaste dagarna hade lättat och istället fanns nu inte ett enda moln på himmelen som hindrade solens varma strålar. Det var inte bara en lättnad, eftersom fler människor verkade vilja och njuta av att ta sig ut till torget en sådan dag. Rätt sorts människor.

James uppskattade det fina med att se alla män i sina stiliga kläder och kvinnorna i vackra klänningar. Det var som om torget på en dag fylld av solsken var lite vackrare, lite roligare, lite mer än de andra dagarna
För en stund lyssnade han till en ung kvinnas vackra sångröst. Inte för första gången. Det var någonting med hennes blåa ögon som alltid fick honom att stanna upp. Ibland gav han henne några mynt som han sparat till just de ändamålet. Men några barns snyftande vände hans uppmärksamhet mot dockteatern en bra bit bort och han rörde sig åt det hållet. Innan han hunnit fram genom folkmassan, var hans fingrar fick tag på ett fickur, hade dockteatern redan försvunnit. Flera upprörda barn satt kvar, några föräldrar såg vansinniga ut medan några av ungarna verkade väldigt tillfredsställda och stod och pratade i små grupper. De äldsta verkade vara i hans egna ålder men de var inga han kände till och James slog sig ned emot en vägg på kullerstenen. Han drog upp ett äpple ifrån en av sina djupa fickor och tog ett stort bett för att sedan fortsätta att njuta av dagen och människorna.