Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Hon himlade med ögonen.
”Då får du jobba hårt, för det är vi som väljer vilka beskyddare vi vill ha” sa hon drygt och öppnade dörren till sitt rum, om än lite väl våldsamt. Hon gick in och tömde sin ryggsäck på skrivbordet. Hon lade böckerna i en hög och blocket på andra sidan skrivbordet. Hon brukade försöka vara organiserad, mest för att ha koll på var alla saker fanns. Hon öppnade garderoben och tog ut en klänning. Hon gick in i badrummet och tog en kall dusch, för att lugna ner sig. Hon visste inte varför hon var så himla lättirriterad idag. Hon skakade på huvudet och torkade sig. Hon drog på sig klänningen, den gröna fodralklänningen med svarta detaljer. Hon satte upp håret i en snygg uppsättning och sminkade sig lite mer än vad hon hade haft innan. Hon nickade åt sig själv i spegeln, den här kvällen skulle hon inte få några anfall. Hon klev ut genom badrumsdörren och tog sin väska och jacka. Hon nickade mot dörren och gick ut.

Festen hölls i en stor lokal på takvåningen som lärarna inte visste om att eleverna använde som sin festlokal.
”Grace!” hördes det när hon klev in. Eric kom fram till henne och kramade henne. Två meter bakom stod en dhampir som Grace antog var hans beskyddare.
”Detta är Rebecca” sa han och nickade bak mot tjejen. Grace nickade mot henne och nickade bak mot Calvin.
”Calvin” sa hon och Eric knäppte med fingrarna.
”Sa ju att han var blond!” sa han och räckte fram handen mot honom.
”Hej, jag är Eric” sa han och log mot honom. Grace tog ett glas från brickan som swishade förbi dem. Ikväll skulle hon testa sin teori. Hon satte glaset mot läpparna och drack ur det.
”Wow, törstig ikväll?” flinade Eric och Grace nickade.
”Jobbig dag” sa hon och Eric vände sig mot Calvin.
”Du får också ta om du vill ha” sa han och nickade mot brickan.

Calvin himlade med ögonen, visste redan då att hon skulle vara den sista han ville ha som skyddsobjekt. Han satt tyst i hennes rum och drog handen genom håret, det tog några gånger innan det la sig tillräckligt för att kunna se fixat ut. Han sov en liten stund innan hon hunnit bli klar.

Calvin flinade smått när han blev mött av Rebecca direkt, de hade haft ett litet förflutet som hade slutat upp riktigt illa. Han försökte hålla sig från att flina innan han kollade på moroin framför honom. Han rynkade på pannan och log smått innan han skakade hand med honom.
"Calvin." svarade han bara och sneglade mot Grace som tryckte i sig alkohol. Han himlade med ögonen och log smått mot Eric innan han skakade på huvudet. "Nej tack. Känns som att jag kommer få ta hand om henne." log han smått och ryckte lite på axlarna.

Grace rynkade på pannan när hon hörde vad Calvin sa. Han var inte hennes förälder. Hon skakade på huvudet och såg sig omkring i rummet. Eric log och nickade.
”Okej, men om du ångrar dig så är det bara att säga till. Lärarna lär inte komma hit som Strigoi” sa han och gick tillbaka in bland folkmassan.

Grace var faktiskt inte den som brukade dricka speciellt mycket. Ett glas kanske, men sen var det nog. Men ikväll hade hon ju faktiskt en teori att bekräfta, och tyvärr behövde hon empirisk data för att kunna testa den. Hon stod med sitt andra glas, men smuttade på den då och då istället för att ta allt direkt. Hon pratade med sina vänner och skrattade, men i huvudet snurrade tankar om att hon kanske hade hittat lösningen på sitt problem. Men om detta var lösningen, hur skulle det gå till i vardagen? Hon kunde ju inte dricka alkohol på dagarna. Hon sköt undan tanken för stunden, problemet var löst för tillfället.

Hon fortsatte att dricka genom kvällen och insåg inte förrän det var för sent att drinkarna blev starkare och starkaren, någon hade säkert spetsat tillbringarna desto mer timmarna gick. Rummet blev plötsligt rörligt och började snurra lite lätt. Grace trängde sig genom folkmassan och stapplade ner för trappan i de höga klackarna, vilket inte var det lättaste. Hon slängde sig ner på en bänk som fanns utanför byggnaden och satte händerna vid huvudet. Hon kände att kvällens dricka var påväg att återvända. Hon gick fram till en buske som fick ta emot det. Hon var absolut inte vad vid att dricka mer än ett glas, och hon hade säkert druckit en sex, sju stycken under kvällen. Så fort alkoholen lämnade kroppen återvände hennes problem.
”Nej, sluta, inte nu” mumlade hon och morrade till när rösterna långsamt ökade i hennes huvud. Hon satte sig ner på huk och stirrade på ett grässtrå. Det hjälpte lite. Hon fokuserade på allt om detta grässtrå; nyansen, formen, storleken. Långsamt, långsamt insåg hon att det hjälpte, fokuseringen på annat rensade hennes huvud.

Calvin nickade lite och hade det kul med några av sina egna vänner som befann sig på festen. Han drack lite då han inte alls gillade känslan av att bli full när han hade annat på tankarna, i stil med Grace. Han log smått åt något Penelope sa och nickade instämmande. Det dröjde inte länge förrän han stod med nån moroitjej och strulade runt lite. Han hade aldrig varit bra på att hålla sina händer i styr och det hade varit förväntat att han så småningom skulle sluta upp med nån tjej. Han drog sig undan när han märkte att Grace inte längre var i rummet. Han visste att han inte behövde ta hand om henne exakt hela tiden men han gillade inte att hon traskade iväg på fyllan. Han släppte tjejen och gick ut, han såg sig omkring en stund innan han hittade henne. Han satte sig på huk framför henne och la händerna på hennes axlar.
"Är du okej?"

Grace rycktes ur sin grässtudie när Calvin plötsligt satt framför henne. Förvåningen fick henne att ställa sig upp, backa ett steg och falla bakåt. Hon lyckades få tag på ett räcke innan hon föll ner till marken. Hon tittade på honom med uppspärrade ögon. Calvin hade ett rödaktigt skimmer runt sig, något hon inte hade sett innan. Hennes teori hade varit rätt, men så fort alkoholen lämnade kroppen var det ett problem igen. Hon öppnade munnen och stängde den igen.
”Jag ska hem, vi ses imorgon bitti” sa hon tyst och vände sig och gick iväg mot sitt rum. Hon höll händerna på huvudet och stormade in i sitt rum. Hon stängde dörren och slängde sig på sitt rum. Var det okej att bara vara inne på sitt rum resten av beskyddar-perioden? Hon begravde huvudet i en kudde och skrek så högt hon bara kunde. Varför skulle hon vara så konstig?

Hon somnade och vaknade, hon hade sovit drömlöst. Hon gick upp och såg sig själv i spegeln. Hon såg fruktansvärd ut. Hon kände sig inte dålig dock. Hon duschade, tvättade håret och sminkade sig. Hon satte på sig kläder och gick ut genom dörren och väntade utanför. Man skulle vänta utanför dörren varje morgon vid en bestämd tid på sin beskyddare. Det var skönt att det var lördag i alla fall. Hon bet sig i läppen och hoppades att Calvin skulle komma snart, hon ville verkligen till kapellet. Lärarna hade sagt att trots att Strigoi inte kunde attackera på heliga platser, så skulle lärarna ändå kunna göra det för att se hur dhampirerna använde olika rum och deras arkitektur till sin fördel. Grace lutade sig bakåt mot dörren och tittade upp i taket.

Calvin funderade nästan på att sjukanmäla sig då han inte orkade med Grace en hel dag. Han avskydde när folk sprang iväg utan anledningar. Han suckade högt och reste sig motvilligt upp innan han började fixa sig. Han tog på sig en tjocktröja, lik den från dagen innan men en annan färg. Han gick mot hennes rum och granskade henne när han såg henne.
"Kom igen." sade han och kollade tomt på henne. Han visste inte alls vad som hade hänt kvällen innan och det störde honom enormt mycket. Han gillade inte bristande kommunikation alls och kunde vara bitter över det ganska länge.

Grace ryckte till när hon hörde Calvins röst. Hon hade stått och övervägt att be om ursäkt innan hon hörde hans tonläge och ord. Ingen ursäkt skulle lämna hennes läppar idag. Hon tittade på honom.
”Kom igen? Det är inget du kan säga till dina framtida arbetsgivare. Det är du som ska gå efter dem, inte dem som ska gå efter dig” sa hon kallt och gick förbi honom. Hon noterade att skimret runt honom hade kommit tillbaka, och det var fortfarande rött. Hon försökte att inte tänka på det, och honkände ett stygn av dåligt samvete. Varför skulle hon ha dåligt samvete? Det var ju han som var dryg. Hon skakade på huvudet och klev in i kapellet. Väl där knäböjde hon framför altaret och slöt ögonen. Hon mumlade för sig själv och avslutade med orden "hjälp mig". Hon reste sig upp och gick bort till ljusbäraren som stod vid sidan. Hon tänkte tre ljus och satte fast dem. Hon gick sedan till ena hörnet av kapellet, där ett bord fanns. Där låg en bok med titeln "En djupare förståelse för Morois historia" som hade en Post-it lapp med hennes namn på. Hon tog upp boken och gick tillbaka mot ingången. Hon nickade mot Calvin.
”Extra läsning” sa hon bara och viftade med boken. ”Är du hungrig? Jag behöver äta i alla fall” sa hon och stoppade ner boken i väskan.

Calvin fnös bara åt hennes svar. Han hade inte tänkt jobba för någon han knappt klarade av. Han gick efter henne och sa inget alls. Han höjde ena ögonbrynet när hon gick mot kapellet. Han suckade lågt och drog frustrerat händerna över ansiktet, religion var inte något som han ägnade särskilt mycket tid till och han hatade att han skulle spendera mer tid än nödvändigt där. Han följde hennes rörelser med blicken och rynkade lite när hon höll i en bok. Han brydde sig inte alls ifall hon hade extra läsning eller inte men han lät bli att ge något drygt svar. Calvin ryckte sedan på axlarna som svar åt hennes fråga, vad han var spelade ingen roll.
"Det är ju jag som ska gå efter dig, inte du som ska gå efter mig. Så vad spelar det för roll om jag är hungrig eller inte?" frågade han och höjde ena ögonbrynet.

Grace ryckte på axlarna och gick förbi honom. Nu hade hon försökt att vara snäll, men det hade han inte varit mottaglig för. Hon gick ut ur kapellet och tittade till vänster där en lärare, utklädd till Strigoi kom springandes. Han tacklade ner henne till marken och hon skrek. Hon landade på marken och såg läraren över henne. Hon började andas häftigt, och visste inte riktigt vad som var verklighet och fantasi, för runt henne var det inte längre skolgården, utan hon var i sitt barndomshem, i sitt rum med en riktig Strigoi över sig. Hon skrek det högsta hon kunde och började fäkta med händerna och sparka så mycket som hon kunde. Plötsligt rycktes hon tillbaka till verkligheten.

Läraren hade stannat upp. Hon tittade sig häftigt omkring och skakade, medan hon mumlade konstiga saker. Grace insåg att hon låg på marken och höll ut sina händer mot henne. Hon lade ner händerna vid sidan och läraren ryckte till. Hon rynkade pannan, men återkom snabbt till sin Strigoi- karaktär. Hon tog ett steg mot Grace som försökte kravla sig bort och tittade mot Calvin.
”Hjälp mig!” tjöt hon och lade armarna över huvudet. Som om det hade hjälpt i en riktig Strigoiattack.

Calvin stelnade till is när han hörde hennes skrik och kollade på henne, han förstod inte vart rädslan kom ifrån då hon borde veta att det bara var en övning. Han tog tag i Graces arm och drog bort henne från läraren. Det tog lite längre tid än förra gången men han lyckades trycka dolken mot lärarens hjärta. Han hade en liten rynka i pannan hela tiden, att han varit distraherad var en av anledningarna till att det tog tid. Han vände läraren ryggen direkt och kollade på Grace.
"Du måste börja prata med mig, seriöst nu." sade han allvarligt och sträckte fram handen för att hjälpa henne upp, då hon fortfarande var på marken.