Det sagolika uppdraget

Evie rodde iväg med kraftiga tag medans Juliette vinkade adjö till de sina, hennes föräldrar hade redan lämnat stranden. Evie hade inte förväntat sig något annat, men någonstans var hon bra avundsjuk på det som utspelade sig. Hon försökte dock ignorera det hela och rodde åt det hållet den närmaste ön hon visste om låg.
Under tiden hon rodde studerade hon Juliette som satt och fingrade på sin fläta, hon var mycket vacker och Evie hade en känsla av att hon inte borde vara här. Juliette borde vara hemma med de sina, hon hade folk där hemma och tänk om detta skulle leda till deras död?
"Inte så mycket mer än du. Jag ror till den närmsta ön, så vi hinner dit innan mörkrets inbrott. Sedan får vi väl se, kanske vi finner en ledtråd eller annars får vi ut på sjön igen." svarar Evie lugnt. Även om hon inte log verkade hon inte alls vara så stel och känslokall som när hennes föräldrar såg på.
"Så vem är du? Mer än prinsessa då?" frågar Evie något nyfiket. Hon skulle vilja veta föräldrar så hon visste dess fienden. Det var alltid mycket bra att veta så mycket som möjligt om folk.

Juliette satt och tittade ut mot horisonten och pillade omedvetet på sitt hår som hon alltid gjorde när hon funderade. Var det något som hon hade fått lära sig när hon växte upp så var det att inte dra till sig uppmärksamhet till sitt hår. Inte för att det var en lätt uppgift, håret var ju inte speciellt diskret. Hon tittade lite snabbt på Evie, som rodde snabbt och rytmiskt. Juliette undrade hur hon var som person, hon såg väldigt hård ut, men visst måste det finnas en gnutta vänlighet i henne? Juliette hade hört skräckhistorier som barn hur man behandlade sina barn på den Onda ön, men det var ju självklart överdrivna rykten som gick bland barnen på den Goda ön. Hoppades hon i alla fall.

Hon reagerade när Evie talade till henne. Hon vände blicken och de gröna ögonen mötte de lila. När Evie talade så kändes det ändå som om hon inte var lika kall som tidigare, kanske fanns det möjlighet att komma igenom fasaden?
”Jag är inte särskilt annorlunda jämfört med andra” sa Juliette och log, ” Mina föräldrar heter Rapunzel och Eugene, och jag är enda barnet. Jag älskar att klättra, skjuta pilbåge och naturen.” sa hon och lutade sig lite bakåt i båten. Hon hade tagit av sig skorna, barfota var mycket, mycket friare och skönare.
”Du då? Vem är du?” frågade hon tillbaka och lutade sig framåt igen. Hon var väldigt nyfiken på att höra svaret, för att jämföra de två världar som var så nära men ändå så långt borta.

Evie höjde ett ögonbryn åt Juliette, hon hade inte förväntat sig en hel sammanfattning om vem hon var. Hennes öppna sätt gjorde Evie misstänksam, obekväm hon var inte van vid det inte på en gång såhär.
Evie nickar, namnen kände hon inte igen så det gav henne inte mycket (räknar med att Gothel är död så att hon inte finns på ön ). Hennes frimodiga sätt och att hon tog av sig skorna gjorde Evie än mer förvirrad, så skulle hon aldrig få bete sig utan en bestraffning.
"Min mor är Gaston och den onda drottningen." svarar Evie enkelt, hon visste inte vad hon mer skulle avslöja. De skulle umgås mycket, göra ett uppdrag tillsammans, men Evie visste att man aldrig kunde lita på en människa och Juliettes sätt fick henne att känna som om hon ställde sig in.
"Jag brukar träna och kriga med svärd." fortsatte hon efter ett tag för att Juliette skulle få ut något mer. Det var trots allt saker hennes föräldrar ville att hon skulle göra och saker hon gillade.

Juliette nickade. Hon kände igen Gastons namn, för hennes mamma umgicks med Belle, som hade berättat om honom i väldigt korta drag. Hon reagerade när Evie sa att hon brukade använda svärd. Det var något Juliette aldrig hade lärt sig, men hon tyckte det var kul att titta på när Eric och de andra vakterna övade. Hon öppnade munnen för att fråga om Evie kunde lära henne, men slöt den sedan igen. Hon insåg att hon kanske inte skulle vara för närgången, hon kände ju trots allt inte denna kvinna, som dessutom var från den Onda Ön. Istället tittade hon bort mot horisonten där solen började gå ner. Båten rörde sig närmare och närmare land och hon ställde sig ivrigt upp. Hon tyckte detta var fantastiskt spännande.
”Land!” tjöt hon och skrattade; hon hade aldrig varit särskilt långt utanför Coronas gränser innan. Hennes föräldrar hade försökt att inte vara överbeskyddande av henne, men hon var trots allt deras enda dotter. De hade inte alltid lyckades vara oöverbeskyddande (är det ens ett ord??) de gånger Juliette hade velat ge sig iväg någonstans längre bort. Ibland hade Juliette tillochmed övervägt att klippa av sig sitt hår för att minska risken att bli skadad på grund av dess krafter. Hon skakade på huvudet och kastade sig ner med fötterna i vattnet när båten kom närmare land. Hon tog tag i repet och sprang in med båten till land och satte fast repet runt ett träd nära stranden. Hon vände sig mot båten igen och kunde inte sluta le. Det här var så spännande! Hon gick tillbaka till båten och tog sin packning. Ön var liten, med mycket träd och gräs. Juliette vickade på fötterna i sanden och tog ett djupt andetag. Hennes mamma hade lärt henne att alltid uppskatta sin omgivning; gräset, luften, vattnet, stenarna. Man visste aldrig om det kunde tas ifrån en någon gång. Hon tittade på Evie.
”Kan du något om den här ön? Vilka djur som finns här och liknande?”. Hon såg sig omkring och såg en liten ekorre springa över sanden mot ett träd.

Tystnaden spred sig åter mellan dem och båten började närma sig land. Juliette verkade få något spel då de närmade sig land. Hon skrattade och hoppade av, men drog i alla fall in båten så att Evie torrskodd kunde hoppa av. Hon fann Juliette som ett litet barn som inte kunde kontrollera sina känslor. Men kanske de alla var så på andra sidan? De gick trots allt historier om vilka veklingar de var hela bunten, men vem visste vad som var sant?
Hon tog sin packning och tog den till skogsbrynet, de hade ett tält, men vädret var fint och det regnade inte så det var inte nödvändigt. Istället började hon samla pinnar och ved i en hög där gräset ännu var uppbränt på en plats med stenar runt.
"Vi brukar ro hit, när vi vill vara själva, festa och sådant. Jag och mina vänner alltså." förklarade Evie och släppte ner veden i en hög.
"Det finns inte så många olika djur, ekorrar och diverse smådjur och fisk självfallet. Är du hungrig?" frågar Evie medans hon börjar stapla ved i en hög och mumlar ett par ord, snart lyser en eld med ett grönaktigt sken. I mörkret som föll om dem blev det ganska effektfullt. Evie log, för henne var svartkonst en del av vardagen även om inte alla klarade av det och hon ännu inte var en fullfjädrad magiker.

Juliette gick med Evie till lägerplatsen, där hon hjälpte till att samla ihop virke till ved. Hon skulle precis ta fram sitt elddon ur sin väska när hon såg i ögonvrån hur Evie sa någonting och plötsligt brann en grön eld bland veden. Hon stelnade till lite och visste inte riktigt hur hon skulle reagera, det var ju mörk magi som användes. Hon beslöt sig för att ignorera den obekväma känslan i magen, Evie hade ju lika mycket rätt till sina krafter som Juliette själv, och hon använde den ju bara för att tända en eld. Hon blev förundrad när Evie berättade om hur ofta hon var på den här ön med sina vänner, det måste vara roligt att kunna ta sig iväg så mycket.
”Är det långt härifrån från där du bor?” frågade Juliette. Hon harklade sig.
”Lite” sa hon som svar på Evies matfråga. Hon pillade i sitt hår och fick loss hårsnodden. Hon började veckla ut det långa, blonda håret och var tillslut fri från flätans grepp. Hon tyckte alltid det spände så mycket när hon flätade det, det var mycket skönare när det fick hänga fritt. Hon samlade ihop håret och lade det bredvid sig och satte sig på marken och lutade sig mot en stock. Hon tittade på ett av träden som stod i närheten, det såg perfekt ut att klättra i. Hon beslöt sig för att kolla omgivningarna under morgonen, för att se hur det faktiskt såg ut där de var.
”Har du varit iväg mycket i världen?” frågade hon och hoppades på att Evie skulle säga ja, hon älskade berättelser om andras äventyr.

Evie såg Juliettes reaktion då hon tände elden. Var det att hon var ovan vid magi eller att det var svart magi? Troligen var det sista alternativet, för magiker borde de ha på den andra sidan med. Dessutom var Evie inte fullärd och var mest i testarstadiet. Det hade gått fel ett par gånger så därför var hon säkrare med svärd i strid, svärd och sin styrka.
"Inte så långt, tar några timmar med båt. Sedan ligger slottet i närheten." förklarar hon och studerar Juliette då hon flätar ut det långa håret. Varför klippte hon inte av det? Det verkade vara så opraktiskt. Evie tyckte sitt hår kunde bli opraktiskt, men det var inte så långt som Juliettes.
Istället för att tänka mer på det tar hon fram mat ur sin ränsel, lite kött och många ägg samt grönsaker. Allt stoppade hon ner i en gryta för att låta det koka. Evie likt sin far kunde äta flera dussin ägg per dag och älskade det med.
"Du bör nog inte röra vid elden, jag vet inte hur svart magi kan påverka dig." säger hon sakligt och lägger sig raklång på sin filt och stirrar upp bland stjärnorna. Egentligen gjorde det väl henne detsamma om Juliette dog, de kände varandra inte. Men detta uppdrag borde lyckas om annat för LeFous skull.
"En del, har farit ut med kapten Kroks skepp och slåtts med sjömonster och pirater." svarade hon och ryckte på axlarna medans hon tog fram en glasflaska hon tog djupa klunkar ur.
"Vill du ha?" frågar hon och undrar om fina fröken brukar dricka sig full, vara på fester som sedan ledde någon annan stans.
"Annars har vi varit mycket på ön eller öarna omkring. Du vet vanliga saker som att klättra i vulkaner, hoppa utför stup, slåss mot monster, besöka underjorden och sådant." hon log svagt mot minnena. Hela hennes gäng var väl lika tragisk som hon själv även om hon inte visste det. De alla hade svåra hemförhållanden och drog ut på livsfarliga äventyr eller festade för att få tankarna på annat. En hel generation av unga, höll på så vis gå under för den strikta uppfostran utan kärlek och känslor de hade.
"Du själv då?" undrar Evie och lägger upp mat till dem i varsin skål. Hon skalar ett av äggen och börjar raskt tugga i sig.

Juliette lyssnade ivrigt på Evies berättande. Pirater och monster? Det lät livsfarligt, men ändå som ett fantastiskt äventyr. Hon tog emot skålen med mat och tittade i den. Hon bet sig i läppen när hon såg köttet flyta omkring där i. Hon ville ju inte vara otrevlig nu när Evie hade lagat mat, men hon kanske inte märkte om Juliette petade bort köttet? Hon började äta grönsakerna. Hon skakade på huvudet.
"Inte alls lika mycket som du, jag har inte fått vara ute på så mycket saker, så de äventyr jag har varit på har mina föräldrar inte vetat om och har varit under de nätter jag har klättrat över slottsmurarna" sa hon och ryckte på axlarna. Hon tog emot flaskan från Evie och luktade på innehållet. Det var inget hon kände igen. Hon tog en klunk. Det var starkare än vin och öl, men smakade faktiskt inte så farligt. Hon räckte flaskan till Evie.
"Vad är det i den? Jag har aldrig smakat någonting liknande" sa hon och tittade på sin äventyrskompanjon. Juliette hade aldrig druckit speciellt mycket, mer än på slottets fester och annat liknande. Hon reste sig upp och drog lite i sitt långa hår. Hon satte ner skålen på marken, där allt var uppätet utom köttet. Hon tittade bort mot havet och fick en impuls att kasta sig i vattnet igen. Det såg blankt och fint ut när månen reflekterades i det. Hon sträckte på sig och vände sig mot Evie.
"Behöver vi sätta upp tältet? Eller kan vi sova med stjärnorna som tak? Det hade varit fantastiskt" sa hon och lade sig ner. Hon lade sitt hår över sig och tittade upp mot himlen och dess vita prickar, och försökte räkna dem. Hon älskade naturen och dess fenomen. Det var underbart att vara fri att göra vad man vill. Hon tog ett djupt andetag och andades in den friska luften. Hon reagerade plötsligt när ett knak hördes en bit bort. Hon reste sig upp och höll handen på sin dolkskida. Hon noterade sin omgivning. Fem steg åt höger hade hon sin pil och båge. Hon sneglade mot Evie och såg hur hon reagerade. Det rörde sig i en buske. Juliette drog upp dolken halvvägs och höll ett fast grepp i sitt hår, som var förvånansvärt bra att använda i självförsvar.

Eivie nickade långsamt.
"Mina föräldrar bryr sig inte, så länge jag inte gör något som vanärar familjen. Då blir det straff." svarar hon och ryser lätt till åt tanken. Detta var dock inget ovanligt för henne och hon kunde inte tänka på att det skulle vara ovanligt för Juliette heller.
Dock flinar hon till då hon tar tillbaka flaskan och tar ett par extra klunkar. Det blev mycket bättre då och hon blev mer lössläpptare.
"Sprit, äkta piratsprit från Kroks privata lager." flinar hon till och tar Juliettes skål och äter upp hennes kött. Jaså en såndär som inte äter kött? Hon hade hört att de kunde vara så, men Evie kunde inte tro att de skulle vara så idiotiska. Det var ju ändå mat, det var inte alltid man kunde få mat eller äta sig mätt.
"Jag tänkte vi kunde sova utan tält." upplyser hon och går till strandkanten för att diska. Hon sätter sedan disken på tork, i nästa nu ser hon Juliettes rörelser. Snabbt far hon upp på fötter och kommer fram till henne. Det prasslade till i busken, men sedan blev det tyst. Inte ett djur skulle göra så, men en människa? Eller i alla fall en tänkande varelse.
Hon lägger ett finger för läpparna för att visa Juliette att vara tyst. Nästan ljudlöst smyger hon in bakom buskarna med dolken framme. Ett blond huvud syns skymta och snabbt tar Evie tag i håret. Ett skrik av smärta hörs och Evie lägger dolken för mannens hals.
"Ett skrik till och jag skär av dig halsen." väser hon med farligt glimmande ögon.
"Jag älskar blod förstår du." väser hon och knuffar fram mannen så han syns i eldens sken och framför Juliette. Det var en från hennes sida, den goda. Men vad tusan gjorde han här, hur tog han sig en dit?
Hon utbyter ögonkontakt med Juliette, kände hon honom? Skulle hon släppa honom?

Juliette betraktade scenen som utspelade sig. Hon såg Evie grabba tag i någon och släpa fram honom. Hon såg först inte vem det var, förrän eldens sken lös upp hans ansikte. Hon fick en stöt i magen. Det var Michael, en kille från Corona som tyckte om kungafamiljen lite väl mycket. Han såg skräckslagen ut när han stod där, med Evies dolk pressad mot sin hals.
”Vad gör du här? Du får inte lov att komma i närheten av mig” sa hon och tittade på honom. Han skakade lite på rösten när han svarade.
”Det här är ett livsfarligt uppdrag, jag skulle ta din plats” stammade han fram och han nästan darrade där han stod. Juliette skakade på huvudet och tittade på Evie.
”Det är okej, du kan släppa honom, han förstår att han inte kommer hinna göra något.” sa hon och tittade på Michael igen. Han hade varit väldigt närgången de gånger som kungafamiljen hade vistats ute i Corona, och hade försökt fånga Juliettes hjärta på ett nästan våldsamt sätt. Det hade lett till ett besöksförbud, något som han nu bröt. Juliette bet sig i läppen, vad skulle hon göra med honom? Han var såklart tvungen att åka hem, men hon var ju också tvungen att meddela hovet vad som hade hänt. Hon tittade på Michael igen.
”Åk tillbaka till Corona, och gör det nu. Jag vill inte ha dig här” sa hon och Michael öppnade munnen för att säga något.