Superheroes [PRS]

Jag skissade, muttrade, drog mig i håret, skruvade, hamrade och skissade, muttrade, drog mig i håret, skruvade, hamrade och svor. Det höll på så i ungefär två timmar tills jag tappade hammaren på tån med en rejäl svordom och med ett brak föll grejen jag höll på med inför köket ner på golvetoch det krasade till.

”FUCKING ASHÅÅÅÅL!” skrek jag och alla i bunker nio vände sig mot mig med häpna miner.
”Inte alltid du förlorar kontrollen sådär Prinsessan”, retades Leo och hade det varit någon annan hade jag huggit huvudet av den personen. Eller grejen, monstret, guden eller… well, you name it.
Jag skrattade under andan och skakade på huvudet så att det vitblonda håret rufsades i ansktet och böjde mig ner för att lyfta upp hammaren med bronshuvud och vackert smidet handtag.
”Vacker på utsidan men rutten inåti”, muttrade jag ilsket och kom att tänka på Luke, som egentligen inte var så rutten inuti alls.
Hah, han såg ju ut som en gud och hade egentligen ett hjärta av guld (om vi bortser det att han mördat många oskyldiga inklusive några av mina vänner).
”Du beter dig som om du var sju”, flinade Annabeth innan hon fortsatte pilla med någon slags elektronisk sak jag aldrig lagt ögonen på förut (mamma och Keiron hade förbjudit mig från att gå in alla slags affärer som säljde sådant men jag antog att den var á la Leo). Jag fnös och räckte ut tungan mot Annabeth (lika barnslig som vanligt) för hon hade i och för sig rätt; jag hade varit så som sjuåring.
”Du borde nog ändå gå till Apollonbarnen”, påpekade Leo matter-of-factly och jag himlade med ögonen och gav motvilligt med mig - det var nog smart om de kollade min svällande stortå och jag klampade ut i mina Timberlands (som jag iprincip levde i).
Stämningen i resten av lägret var spänd (som den egentligen var i Bunker nio också, men tack vare Leo var den lite mer avspänd trots att vi arbetade ihjäl oss 24/7) och i princip alla tränade förutom satyrerna, som pillade med de vissnande jordgubbarna och jagade efter skogsnymfarna - precis som när jag kommit hit.
Med ett litet, sorgset leende smög sig upp på mina läppar och jag tassade in i sjukstugan och försökte att inte damma ner golvet de försökte hålla sterilt.
När jag stannade för att ta av mig skorna sprang någon in i mig och jag tog tag i väggen för att inte faceplanta i golvet.
”Se dig för!” flämtade jag och vände mig om för att möta den som fällt mig.
”Förlåt, lilla fröken perfekt”, snäste den alltföt välkända rösten åt mig och jag fick en kalufs av kopparrött hår uppstucken mig i näsan.

"Ursäkta mig?!" Väste hon tillbaks, förnärmad, precis vad jag förväntat mig.
"Har du problem? Oj, förlåt! Jag borde väl inte ens prata med prinsessan." Spottade jag ut, ville att alla års ilska skulle rinna ut på henne.
Hon fnös högt, och skakade på huvudet som o hon knappt kunde tro det. "Du är mitt problem, Nema."
Fan. Den lilla kaxsmörten hade blivit en kaxig krigare.
Med spelad förvåning rynkade jag näsan och svarade med;
"Så du kommer ihåg mig? Fyfan, jag som trodde du glömde min existens för år sen"
Hoppas det sved, tänkte jag. Hoppas det sved.
Med dem orden lämnade jag henne stående på plats. Försökte tänka på något annat än henne samma stund som jag passerade.
~
Jag stod rakt framför någon jag aldrig skulle föreställa mig. Lockigt rött hår uppsatt i en lös knut på huvudet, bombfylld med fräknar och kläder fulla med småklotter, och färgklickar. Kanske nått år äldre än mig.
Rackel Elizabeth Dare.
Hon lyfte tveklöst ett ögonbryn, och jag drog generat ur transen, sträckte fram handen och nickade kort.
"Nema Willson, femton och för tillfället sjukt arg på en gammal vän. (Nema's angry, ok? ok.) Du är anledningen till att jag dragits hit."
Hon tog tag i min utsträckta hand och skakade den snabbt medans hon drog upp en pressentation av sig själv, som jag inte ens orkade lyssna till hälften av. När hon tillslut var klar, hostade jag kort (tillgjort) och lade huvudet på sned.
"Du, hur proffetian än löd, så tvivlar jag på att den pekade på mig."
En lögn. Jag hade känt på mig att något skulle hända, som om någon ville förberedde mig för det.
"Du, om du har problem så gå till nån annan, ok? Jag förutser, inte bestämmer vem det är som proffetiorna handlar om."

Jag blängde på Nemas rygg och var tvungen att bita mig hårt i tungan, så hårt att det sipprade ut blod och fyllde min mun med en järnsmak jag blivit obehagligt bekant med genom de senaste åren på lägret och under uppdragen.
Varför var Nema så sur på mig? Hen hade inte direkt försökt kontakta mig och hen hade liksom försvunnit från jordens yta för mig och jag hade aldrig sett henom i någon skolkatalog eller i något register. Visst, jag hade inte letat efter henom specifikt men jag hade hållt utkik när vi letat efter halvblod som inte hittat till lägret.
Jag skakade på huvudet för att rensa det på tankar tills jag ropade på Will.
”Will!” tjöt jag när ingen ens vände blicken mot mig. ”WILLIAM SOLACE!”
Det sista vrålade jag och en sekund senare dök en kille med blont, lockigt hår dök upp framför mig.
”Vad är det med dig nudå, prinsessan?” (Varför kallade alla mig för prinsessan?) frågade han uttråkat. Uttråkad, för well - jag lyckades för det mesta undvika skador men när jag väl kom var det mer allvarliga, men eftersom att ingen bar på mig eller jag inte kröp på alla fyra ansåg han att han var rätt okej och troligtvis bara kommit för att reta skiten ur honom.
”Min stortå känns mosad så..?”
Will hummade till och ryckte bort min känga (”aj!”) innan han började vrida, vända, dra och skruva på min stortå och jag morrade till när han vred om och drog till samtidigt (”oh FUCK!”) ryckte jag honom i näsan vilket fick honom att dra ännu hårdare (ja, vi var som syster och bror, dude =)) ). Jag gav honom fingret innan jag ryckte åt mig Ambrosia och drog på mig skorna för att jogga tillbaka till Bunker nio och fortsätta projekt Rädda-Percy-och-sedan-förstöra-Gaia genom att bygga klart Argo II.
—-
Med fotogenlampor på väggarna, som kastade spöklika skuggor på golven, fortsatte jag, Leo och Annabeth bygga och diskutera om skeppet medan resten av Hefaistos stuga låg och sov hade vi kommit ganska långt jämfört med hur långt det gått dagen innan.
Dels tack vare den underliga energin vi fick när vi var uppe under natten och dels tack vare något starkt kaffe som Grover bryggt åt oss och som vi i princip levde på.
När morgonen började gry och klockan slog tre somnade jag tillsist med svetsaren i handen, hörselskydden på och skyddsglasögonen på näsryggen.
---
Jorden slukade mina ben och trädrötter drog ner mig längre ner i marken. Ju mer jag sparkade, slog och klöste i dem, desto hårdare drog dem och när jag öppnade munnen för att skrika efter hjälp nästa gång fylldes lungorna med jord och jag rev efter något att förhindra det.
”Du kan inte kämpa emot”, sade en sömning, illvillig röst och ett ansikte med slutna ögon och ett roat leende stod framför mitt.
En del av mig ville ge efter, låta henne dra ner mig, låta henne dränka mig, medan den andra skrek åt mig att kämpa emot vad jag än gjorde.
När jag vaknade, kallsvettig och darrande, var klockan kvart över fyra på morgonen.

Läderrustningen satt tätt intill min svettiga tunika, och jag ville helst spy över hur obekvämt det var, men fokuserade istället på att hålla fokuset på pricktavlan. Trettio jäkla meter bort. Jag drog en pil ur kogret på axeln, och satte den mot strängen. Spände-
Ställde mig bredbent och spände armarna, siktade in den mörkröda cirkeln.
Spände ännu mer-
Och släppte.
Det hade varit en ren chansning att välja en båge. Men eftersom att jag ville anstränga mig till max för att lyckas med något, valde jag det svåraste jag kom ihåg.
En flämtning lämnade min mun, i samma ögonblick som pilen nådde sitt mål.
"Aldrig"
Den borrade ljudlöst in sig i den yttersta ringen.
All ilska var som bortblåst för en sekund, och jag tillät mig själv att beundra skottet. Jag hade träffat tavlan?
Jag drog en till pil, satte det på strängen, rätade på ryggen och spände, siktade, spände, siktade, och sen stod jag bara där. Ensam på skyttbanan medans dem andra antagligen hängde vid lägerelden. Så släppte jag taget om pilskaftet, och den singlade iväg i en vid båge mot samma tavla. Den träffade tre ringar ifrån den röda punkten.
Var det ett skämt? Drev någon gud med mig? Lånade deras kraft, och sen när jag skulle visa någon vad jag kunde, ta tillbaks den? '
Jag sköt flera gånger, och inte en enda pil hamnade utanför piltavlan. Tillslut gick jag på auto. Det bara hände om och om igen, utan att jag tänkte mycket mer på det. Tills jag sträckte bak armen för att ladda med en ny pil, men inte fann någon.
Jag drog av mig pilkogret, släppte det på marken och lade pilbågen bredvid.
Den var minst lika lång som jag, inte för tjock, och hade ett perfekt grepp, lindat med ett mjukt läderband. Trädslaget kunde jag inte lista ut, men det var lent, och kolsvart.
Jag hängde bågen på axeln och drog upp kogret för att hämta in pilarna. Tjugo, kolsvarta pilar, prydda med kritvita fjädrar i slutet.

Det första jag märkte när jag vaknade var att någon tagit bort mina hörselskydd och skyddsglasögonen.
”Goodmorning sleeping beauty.” 
Leos trötta, raspiga röst studsade ensamt i bunkern och den skvalpade till i hans termos när han drack ur den. Sedan tryckte han den i min hand och innan jag hann protestera skakade han på huvudet.
”Det är det sista vi har kvar”, förklarade han med en axelryckning och jag förde försiktigt termosen mot munnen. ”Grover vaknar vid fem och lovade att koka nytt.”
Jag hatade egentligen kaffe, men eftersom att det innehöll koffein fick det mig att vakna till något rejält.
”Vart är Annabeth?” frågade jag när den ljumna drycken letat sig nerför min strupe.
”Vet inte”, svarade Leo med en till axelryckning (jag lät bli att kommentera att axlarna skulle gå ur led om han fortsatte på samma sätt). ”Hon somnade en halvtimme efter dig men när hon sovit i typ en kvart satte hon sig upp och började skrika om Percy. Sen sprang hon ut.”
Jag nickade förstående och ställde ner på golvet bredvid mina kängor och en grusig filt.
”Taack Leo!” flinade jag innan jag borstade av mig filten och reste mig upp.
Han log besvärat när jag klappade hans vilda lockar och muttrade något om ”ingen orsak”.
Jag flinade ännu större innan jag drog min smutsiga hand igenom min morgonfrisyr (det var ett mirakel att mitt hår aldrig såg flottigt ut, eller rättare sagt - mammas gener var ett mirakel). En gäspning letade sig igenom mina läppar och jag gnuggade mig i ögonen.
Nu var det Leos tur att flina åt mig. Han hade blivit lite smalare sen vi börjat med Argo II - men man kan inte döma honom, han åt eller sov knappt. Dock hade han inga påsar under ögonen men efter extra tuffa nätter var det lite mörkt där under.
”Har du varit uppe hela natten eller?”
—-
I been up all night, no sleep
'Cause I feel like I’m always dreaming
All night, no sleep
'Cause I feel like I’m always dreaming
Wide awake, that’s okay, as long as I’m with you
I’ll be up all night, no sleep
'Cause I feel like I’m always dreaming
'Cause I feel like I’m always dreaming
—-
Leo flinade och klappade mig på axeln.
”Hur förväntar du dig annars att något blir gjort prinsessan?” retades han och jag boxade honom löst i magen.
Leo skrattade.

Senare på kvällen hade jag gått tillbaks till Stuga tre. Bågen hade utan minsta lilla tvekan följt med, även om jag inte visste om man fick göra så.
Flera timmar senare föll jag in i en sömnlös sömn.
~
Täcke hade ramlat ned från sängen när jag vaknat, medans kudden som vanligt låg under min toviga kalufs. Så lat som jag var, försökte jag nå täcket från sängen, vilket bara resulterade till att jag rullade ned från den.
Jag hade bara slängt kläderna över ryggsäcken innan jag gått och lagt mig, men valde att flytta dem till träkorgen i badrummet nu på morgonen.
Innan jag gick ut drog jag på mig ett par slitna shorts, och en långärmad- dock väldigt tunn - mörkblå tröja.
Jag kund inte undgå att känna mig ensam i stugan. Det var som att väggarna bara väntade på att få sluka mig, och det var ingen annan som kände detsamma.
Hade Poseidon verkligen byggt den här? I så fall var det till Percy och inte mig.
Med en bitter eftersmak av sömn (Fråga mig inte vad jag menar, kom bara på nått..) gick jag ut i folkmassan.

Tack vare kaffet hade jag fått ny energi och som om jag var på autopilot arbetade jag med Argo II.
Jag mäkte knappt hur lång tid vi höllt på innan Piper slank in i plåtbunkern med en bricka i händerna. Det bruna håret var uppsatt i en slarvig tofs och på sig hade hon på sig en sliten bomberjacka och ett par militärbyxor.
Hon hade på sig ett hurtigt men samtidigt stressat leende och jag visste att hon inte skulle hjälpa oss här. Hon höll sig helst borta från maskiner och byggerier.
Trots att jag visste det kunde jag inte låta bli att känna mig smått mulen över att det bara var Annabeth (men hon letade ofta efter tecken på att Percy levde eller något annat), jag och Leo var tvunga att att slita med att få iväg oss på uppdraget. 
De liksom bara fanns där. Om jag kände mig lite bitter över det ville jag helst inte höra vad Leo hade att säga om det.
–––
When you've fighting for it all your life
You've been working every day and night
That's how a superhero learns to fly
(Every day, every hour, turn that pain into power)
–––
På Pipers bricka fanns det fyra stora kaffetermorsar, några toasts med jordgubbsmarmelad och tre croissanter. Även en vattenflaska med kristallklart vatten var placerad där och med en ett glatt ”godmorgon” ställde hon den på arbetsbänken. Jag sträckte fram handen och drog undan mina skisser och Piper nickade tacksamt.
”Ska jag kolla efer Annabeth?” frågade hon mjukt och Leo skakade på huvudet.
”Hon vet vad hon gör”, suckade jag. ”Eller, hon hittar hit sen iallafall. Annars hjälper hon på andra sätt.” Jag gav Piper en menande blick och en lätt sårad blick vände hon sig om och gick ut ur bunkern.
Varför var jag så dryg?

Det vimlade av halvgudar, vissa bärande på vapen, men dem flesta var på väg åt samma håll. Nymfer kladdade runt på Satyrerna, som verkade njuta medans dem spelade glada melodier på sina träflöjtar, som fick blommorna att dansa.
Långsamt beslöt jag mig för att följa med den stora skaran som var på väg i riktning mot lägerelden.

I mina ögon var den stora gatan svart. Regnmolnet hade återupptagit tomrummet bröstet på mig, hade växt större än någonsin förut. Varje steg var smärta, men jag tvingade kroppen att fortsätta röra på sig, trotts att jag bara ville falla genom trottoarens hårda yta.
Ögonlocken hotade att falla nedför mina döda ögon, ge upp, men tillochmed dem visste bättre.
Värmen från dem mörkblåa luvan lämnade mig i samma ögonblick som det blev svart.
Någon tog tag i min arm och drog vördnadsfullt upp mig på benen igen. "Är du ok?" Jag kollade upp i dem mörkbruna, oändligt djupa, ögonen, påminde mig om att jag hade fallit.
"Hm, Visst." Svarade en kraxig röst av mina, och jag drog till mig armen och skyndade iväg.

~


Ouch I have lost myself again
Lost myself and I am nowhere to be found
Yeah I think that I might break
I've lost myself again and I feel unsafe

Be my friend, hold me
Wrap me up, enfold me
I am small and needy
Warm me up and breathe me
Be my friend, hold me
Wrap me up, enfold me
I am small and needy
Warm me up and breathe me

Det hade hunnit skymma när Annabeth kom tillbaka. 
Under ögonen hade hon mörka ringar och minen var sammanbiten.
”Det är samling vid lägerelden nu”, sa hon kort och det var orden jag minst förväntat mig. Leo suckade frustrerat och skakade på huvudet åt ingen särskild.
”Vi har inte tid med sånt om vi vill bli klara inom två veckor”, grymtade han och med en oväntade kraft drog han åt en mutter på ett bord.
”Här, min kära publik, har vi bordet Buford”, presenterade han nöjt och fäste skruvmejseln i sitt verktygsbälte. Ena handen rufsade han till håret med och ett snett flin prydde hans läppar.
Ska jag vara ärlig?
Den gesten var nästan sexig.
”Imponerande”, fnyste Annabeth och Leo höjde på ögonbrynen och viftade med fingret framför hennes ansikte.
”Du har ingen aning om vad han kan göra”, försvarade han sig förnärmat. ”Han kan gå och -”
Jag viftade med handen för att avbryta dem.
”Leo, du har missat lägerelden nästan hela året”, påpekade jag. ”Släpp loss för en gångs skull, ha lite kul. Du kommer orka mer i morgon.” 
Med en överygande kramande hand på axeln gav han med sig.
Vi svassade mot lägerelden hand i hand och Annabeth gav mig ett flin och en blinkning med ena ögat och jag räckte ut tungan mot henne.
”Man kan hålla varann i hand utan att va kära, vetu”, försvarade jag mig och Leo nickade medhållande.
Annabeth grimaserade åt mig och vi satte oss runt brasan med de andra lägermedlemmarna.
Luften omkring oss var spänd men när stuga sju påbörjade allsången sköt flammorna upp i himlen och alla skrek för full hals.
Jag kunde inte låta bli att märka hur de lila flammorna speglades i Leos chokladbruna ögon och fick honom att se slug och mysterisk ut.
Det sneda leendet på hans läppar och orden som flög ut ur hans mun var raspiga och påminde mig starkt om Bradley Simpsons röst.
Jag la också märke till att Nema inte sjöng med, utan gav alla som vågade snegla mot henom en mördande blick.

———
Bonfire come back and hold me
It's all dark when you're not around
It's been raining for days now
It feels I am gonna drown
If I could I would hold you
In my arm never let you go
Take me back take me higher
Cause I'm so done with feeling low
Will you be my bonfire
Light me up with sweet desire

Fan vad jag hatade dem. Nästan lika mycket som jag älskade dem. Minnena. Dem var ju knappt minnen heller.
Sången runt omkring mig fick mig bara att känna mig ännu mindre välkommen, vilket var rätt ironiskt om man lyssnade på låttexterna som sjöngs.
Eldens unika dans gjorde att jag stannade kvar. Så varmt, men farligt om man inte handskades väl med den. Jag älskade elden. Men vatten släcker eld. Ärligt talat kändes det som om jag fick alla att slockna i slutet.
Blickar vändes mot mig, osäkra, som om dem funderade på att säga något men ångade sig. Jag glodde bara tillbaks. Funderade inte ett skit på vad dem skulle tycka om mig.
Jag satt där och tänkte länge, slutade lyssna på låtarna och bara var där.
En hög smäll- hermesbarnens trick- tog mig ur trans, fick mig att kolla upp och möta ett par elektriskt blåa ögon över den sprakande elden.
Jag stirrade tillbaks, ryckte upp mig och vägrade släppa blicken först. När vi satt där, kunde jag inte låta bli att tänka tillbaks på mina egna ord. "Såklart jag inte försvinner. Lovar.''
Dem hade känts så verkliga först, men hade förvandlats till lätt, obetydelsefullt, plast genom åren som gått.
Jag skakade kort på på huvudet med rynkad näsa, liksom 'Vad vill du?', och med vad jag tolkade fnysning vände hon bort blicken.

~

First things first
I'mma say all the words inside my head
I'm fired up and tired of the way that things have been, oh ooh
The way that things have been, oh ooh

Second things second
Don't you tell me what you think that I could be
I'm the one at the sail, I'm the master of my sea, oh ooh
The master of my sea, oh ooh