~Norden~ [Privat Fantasy Roll]

Astrid klappade den något nervösa hästen på halsen och såg på medan Sigurd skodde den sista hoven.
"Inget särskilt egentligen." Svarade hon på hans fråga, "Jagat en älg, klättrat i träd, skrämt fegisar."
Hon kunde inte låta bli att flina lite igen.
"Själv då? Vad har fegisen haft för sig mer än att sko hästar?" Frågade hon fortfarande leendes. Men hon lät inte Sigurd svara på hennes fråga, något helt annat hade dykt upp i hennes huvud.
"Har du hört föresten-" Började hon innan Sigurd hann svara, "Det pratas om att Hövding Vigor tänker gifta bort sin son med Silvanernas hövdinga Dottra!"

Sigurd släppte ner hästens hov. Han hade minsann hört hennes markering om att han var en fegis, men det var inget som rörde honom direkt när det kom från Astrid. Han rätade på sig innan han hukade sig för att placera verktygen i deras lilla väska av skinn.
"Jo, jag har hört det." sade han utan att direkt lägga någon vikt vid det. Sigurd var mer uppdaterad kring vad som hände i deras klan än vad man kunde tro, vad som hände runt om i Norden faktiskt.
"Vad då då?" frågade han när han rätade sig med väskan över axeln. Han började knyta loss grimskaftet för att leda ut hästen till hagen igen medan han lyssnade på Astrid.

“...och därför förväntas ni medborgare hjälpa till med förberedelserna inför bröllopet…” Efter varje mening som yttrades av hövdingen steg ursinnet mer och mer inom Tova. Hon hade alltid föraktat hövdingen och hans familj sedan hennes familjs död, och tänkte inte lägga hennes tid och resurser på ett bröllop. Särskilt inte ett sådant onödigt som mellan de två klanerna. Det skulle bara sluta i kaos, det visste hon. Trots att både Silverianerna och Färierna hade lyckats hålla sig någorlunda utanför striderna mellan de större klanerna trodde inte Tova på en allians mellan dem. Magiker och vikingar hade aldrig riktigt gått bra ihop.

Hastigt blickade hon omkring i folkmassan. Det var många som var missnöjda som hon själv och föraktet mot hennes folk ökade för varje nöjd magiker hon såg. Hon var tvungen att göra något, hon tänkte inte låta bröllopet ske.
“Så ni menar att vi medborgare ska lägga vår tid på ett fånigt bröllop som inte kommer gynna oss? Knappast”, ropade Tova högt och tydligt, för att höras i den nu rätt tysta folkmassan. Efter en blick bakom hennes axel såg hon hur några slöt upp bakom henne, men trots det ångrade hon det hon hade sagt. Hon skulle antagligen bli straffad för hennes yttrande, men det kanske var värt det.

Heid slöt ögonen och suckade. Hon hade inte förväntat sig att någon skulle vara tillräckligt uppkäftig för att våga säga något. Det skulle inte sluta bra. Trym hade aldrig haft överseende för sådant, och nu skulle antagligen folket få jobba mer. Heid öppnade ögonen och sneglade på hennes far. Han stod och överlade med en av sina rådgivare. Heid uppfattade något om "höja arbetsbördan", "straffas" och liknande. Heid klev fram två små steg, blickade ned mot den unga kvinnan som talat och sa:
-"Precis vad vi menar. Du kanske skulle kunna... Vara min personliga asistent, hjälpa mig med brudklänningen, hålla ett öga på min packning, se till att jag kommer i tid och sådant"
Heid blängde ned, och försökte via tankar få kvinnan att förstå att hon skulle hålla tyst. Eller acceptera erbjudandet. För om hon gjorde motstånd skulle både hon och Heid drabbas, folket också.

Astrid ryckte på axlarna.
"Inget särskilt egentligen." Sade hon, "men tror du att det kommer att fungera? Jag menar, de är ju magiker och har väl en annan tro än vi? Och var och hur ska bröllopet hållas och se ut?"
Astrid följde med Sigurd när han ledde ut hästen till hagen. Solen hade nästan gått ner helt bakom grantopparna och några ensamma stjärnor lyste på den blå-orangea himlen. Hon ddrog in den friska luften i sina lungor och lät sitt långa, röda hår fläktas ur ansiktet av en lite kallare bris. Bröllop och Silvaner eller inte, Färö var en fantastisk plats att bo på. Den friska luften och täta skogarna kunde inte passa Astrid bättre.

Sigurd tog av repgrimman från hästens huvud och skickade iväg den med en klapp på hästens hals. Den galopperade iväg till flocken av hästar en bit bort. Vinden blåste omkring dem, en uppfriskande fläkt. Han stängde grinden till hagen och hängde grimma med skaft på en utav stolparna.
"Antar det." sade han till Astrid med entonig röst, "det får de lista ut. Men här eller där, spelar väl ingen roll?" Han log medan blicken färdades över landskapet. Solen hade sjunkit ner till horisonten och sprakande färger täckte himlen som inom kort skulle vara svart och täckt utav glimmande stjärnor. Han talade med blicken fäst på undret framför dem,
"Färö... Kan inte finnas något bättre hem..." han lutade sig mot det 150 cm höga trästaketet, "förresten, även om de har annan tro kan inget skingra färier från vår tro, våra gudar, våra seder." Han tittade på Astrid med ett mjukt leende. De röda färgerna från spektaklet omkring dem fick hans blonda hår att gnistra och ha kastade en gigantisk skugga bakom sig.

Tova granskade kvinnan med avsmak i blicken medan hon talade riktat till henne. Heid, som var namnet på hövdingens dotter hade troligen allt hon önskade sig och nu skulle Tova så väl som många andra arbeta för hennes lycka och välbehag. När hon mötte de blåa ögonen såg hon hur de blängde mot henne, som att Tova inte fick göra annat än att anta erbjudandet. Hon suckade och himlade irriterat på ögonen men nickade sedan kort. Hon ville inte hamna i mer trubbel än hon redan försatt sig i och hon ville inte låta de andra få jobba mer på grund av hennes ord. Hon var inte dum, hon hade hört vad Trym viskade om med hans rådgivare och hon skulle kanske kunna få dem att inte genomföra det om hon gick med på det Heid sa. Dessutom insåg hon några saker när hon kollade sig omkring och log för sig själv. Det skulle bli lättare att omöjliggöra bröllopet från insidan.

Heid kastade en snabb, värderande blick på kvinnan. Hon såg inte ut att vara perfekt för jobbet, men det hade fungerat. Heids far hade slutat diskutera med hans rådgivare, och hade inte invänt. Hon såg frågande på sin far, och han nickade. Det var slut på "mötet". Heid föste sina småsyskon in i borgen och tog med sig dem till hennes rum. Just nu behövde hon något som distraherade henne, som kunde hålla tankarna borta från kriget, bröllopet och kvinnan, som inte heller tyckt att det var en bra ide, och av hennes blick att döma hatat Heid. Dock hade Heid inte svårt att förstå det, det kanske stämde med "sådana fäder, sådan dotter". De hade trots allt samma gener. Tårarna var riktigt nära nu, även fasar Heid inte hade någon aning om varför, kanske var det bara rädslan över att vara som hennes föräldrar.

Astrid betraktade den galopperande hästen ett litet tag innan hon svarade Sigurd.
"Hmm..." Sade hon först utan att titta på honom, "men du Sigurd, har du aldrig någon gång drömt om att resa bortom Färö?"
Hon sträckte lite på sig och vände sig mot sin vän.
"Jag menar, se mer av vad som finns där ute och kanske utforska nya platser ingen annan människa varit på förut?"
Himlen hade bitvis samma färg som Astrids röda hår. Hennes mor brukade ofta när hon var liten säga att Astrids unika färg hade kommit av att hon födds under kvällen då himlen stod i brand. Därav var hon också en kvällsperson. Tankarna på sin mor fick Astrid att komma ihåg att hon blivit bjuden på middag hos sina föräldrar samma kväll...
"Attans!" Utropade hon och slog sig för pannan, "Jag lovade mor min att komma på middag ikväll!"
Utan att vänta på svar från Sigurd svängde hon snabbt runt och började springa mot sina föräldrars hem.
"Ses när vi ses!" Ropade hon över axeln.

Sigurd skrockade åt Astrids ryggtavla då hon sprang iväg. Han vred blicken åter till det fantastiska spektaklet på himlavalvet. Han log för sig själv,
"Aldrig." sade han ut i luften, till ingen, som svar på Astrids fråga. Han var bekväm på Färö, älskade sitt hem och sitt liv. Det gjorde han verkligen, det fanns inte mycket han längtade efter. möjligtvis någon att dela sitt liv med i framtiden, men utöver det fanns det inget som han längtade efter eller önskade. Han rätade på sig och drog loss läderbandet som höll uppe hälften utav hans hår och lät det falla ner runt sina axlar.

Han hade samlat sina verktyg och städat upp i stallet efter sig innan han begav sig hemåt. Efter att han hade lämnat av verktygen i smedjan spatserade han mot sina föräldrars hem för att hjälpa till med intaget av alla djuren och förhoppningsvis en ljuvlig middag. Hans mor gjorde de mest smakrika grytorna och med tanke på doften han kunde vittra hade han inte fel. Det skulle bli en ljuvlig middag.
"Sigurd!" ropade hans yngre syster Freja då hon fick syn på honom. Sigurd höjde näven och vinkade avslappnat medan Freja ställde ner korgen hon bar och kom för att möta honom.