Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

Jag skuttade fram igenom äppelodlingarna och plockade ett äppel. Jag tog en tugga och skuttade vidare. Vi var ungefär halvvägs igenom initsieringen. Vi hade gjort den tekniska delen. Alltså ett prov om man är tillräckligt fridfull. De klarade jag.

Christopher borde ligga på sin enkla säng med de andra som skolades in i De osjälviskas ... osjälviska sätt. Nu var det dock så att hon inte gjorde det. I stället stod han lutad mot fönsterbrädan i salen och studerade natthimlen. Ingen här arbetade sent, så gatlyktorna var släckta.
Hans vänner andades i takt. Det var vackert hur de kunde bli till ett sådär. Men ikväll kunde inte Christopher vara del av enigheten. Han var orolig. Kunde inte sova.

Han tog på sig sina sköna skor igen och gick ut i kvällen.
De hade tagit sig igenom halva initieringen nu och han hade börjat fundera på vad han ville göra. Eller, vad han skulle få göra. Vad han var bäst lämpad som. Nästa morgon skulle de få börja sin praktik inom politiken. Men ingen började som politiker. Han skulle nog gärna arbeta med de falanglösa. Hans barndomsvän Patricia hade blivit falanglös när hon inte tog sig upp på De tappras tåg den första dagen. Det var så hemskt. Om hans falang verkligen var osjälvisk borde de väl kunna ta in alla som inte hade någon annan stans?
Han promenerade osökt runt i staden, och fann sig efter ett tag vid en av tågstationerna precis mellan De falanglösa och det allmänna området.
Där stannade han tvärt. En mörkklädd figur hade slängt sig av tåget och rörde sig nu i skuggorna. Något sa honom att det inte var en falanglös. Det gjorde honom nervös. Han höll sig försiktigt på avstånd.

kan jag joina?

Namn: Linn (tidigare Katelynn) Adams
Ålder: 16
Falang: Dem tappra
Falangbytare från: dem fridfulla
Personlighet: Är en glad och rolig person, vet presis när hon ska skämta eller inte göra det. Hon är väldigt blyg och har svårt att bli arg (då hon kommer från dem fridfulla). Hon är inre så stark men är bra på att veja undan.
Utseende:https:
Svagheter/rädslor: Är rädd för bilar (då hennes pappa blev överkörd), hajar, höjder, mörker och har klaustrofobi (rädsla för trånga utrymmen).
Styrkor: Har bra sikte, är ganska smidig och har bra kondition.
Familj/bakgrund: Linn är uppvuxen bland dem fridfulla, men ändå känner hon sig inte som en av dem. Hennes bror är ett år äldre och bytte till dem ärliga. Hon har alltid avundats dem tappra och deras mod. När hon var liten brukade hon sno med sig knivar ut i skogen för att öva på kast-teknik.Hennes pappa dog när hon var åtta och hennes mamma gifte sig med en ny man. Då bestämde hon sig att hon inte ville vara kvar bland dem fridfulla längre. Hennes bror heter Andrew och hennes mamma Josie.
Övrigt: Kan bli lite galen ibland, men oftast på ett roligt sätt.

soony sonny love Visst, helst en annan falang än de tappra (om det är okej) då vi redan har två därifrån men skriver upp dig sen!

~~~

När Allison hade stannat kollade hon sig omkring för att se om det var någon i närheten. Hon såg ingen speciell, utan började fundera på ett sätt att ta sig över till anda sidan järnvägen. Hon visste inte hue lång tid det var kvar tills nästa tåg skulle anlända till stationen, och då de alltid kom i rasande fart var hon tvungen att handla snabbt. Hon backade så långt hon kunde på den smala plattformen och tog sedan sats mot gapet där järnvägen tog plats. Kanske var det impulsivt att hoppa över de två järnvägarna, men Allison fann ingen annan effektiv väg. (Kanske en anledning till att hon inte passade bland De Lärda). När hon var i luften började hon dock ångra sitt val, och det var med nöd och näppe som hon tog sig över oll andra sidan, och hon tackade byggarna av järnvägen till att de inte hade gjort den bredare.

Ännu en gång kollade Allison sig omkring och granskade omgivningen. Det var inte ofta hon hann uppfatta hur staden såg ut, hon hadde oftast fokuserat på andra saker, som att ta sig på och av tåg till exempel. Ett ljud fick henne att stanna upp, hon visste inte vart det kom ifrån eller vad det kom ifrån vilket gjorde henne nervös. Det kunde lika väl vara en falangledare som en falanglös.
"Hallå?", ropade hon högt och tydligt, så att den som hon hade hört skulle veta att hon visste att den var där.

Azalena hörde en röst som ropade. Hon började hyperventilera. Någon letade efter henne. Falanglös. Falanglös. Falanglös.
Hon hörde steg i närheten och kröp ihop ännu mer. Hon hade svarta kläder - personen skulle förhoppningsvis missa henne.

Tasha drog upp dragkedjan på den svarta jackan högt upp. Natten var mörk och lätt kylig. Det hon skulle göra nu var självfallet inte tillåtet. Men hon hade gjort otillåtna saker förr. Dessutom saknade hon sin bror något enormt. De hade bestämt att de skulle träffas, men när hade de inte sagt bara var. Detta var innan ceremonin då de blev antagna till de nya falangerna. Hon var enormt avundsjuk på att han var bland de tappra, men mest av allt saknade hon honom av hela sitt hjärta.
Håret hade hon satt upp i en knut på huvudet för att inte avslöja sig alltför mycket, liksom hon dolde den vita tröjan. Hon ville inte bli upptäckt för åkte hon dit kanske hennes bror också gjorde det.
Hon stod på perrongen väntandes på att tåget skulle komma farandes. Hon måste hoppa på det för att komma till den gemensamma stationen. Snart hörde hon det komma i fjärran med en faslig fart, hon var beredd även om hon inte gjort detta alltför ofta. Hon var inte bland de tappra så hon skulle väl aldrig få göra det till vardags heller.
Tåget kommer närmare och hon tar ett hopp, rakt in i en av de öppna vagnarna med en duns och inte en särskild fin landning. Men övning gav väl färdighet och kanske hon skulle kunna hoppa som de tappra som sin bror.
Snart närmar sig tåget stationen hon skulle hoppa av vid och hon gör sig beredd. Det härliga pirret kändes i magen, i hela kroppen. Detta älskade hon farten och det hela att leva lite i det farliga.
Hon tar ett hopp, landar hårt ner på benen så de viker sig under henne innan hon far omkull. Ingen vidare snygg landning, men hon klarade sig i alla fall.
Tasha ställer sig snabbt upp då hon hör någon ropa och ser ett par gestalter. Det var inte hennes bror, skulle dessa anmäla henne, eller?

ok då tar jag dem osjälviska om det är ok

Allison ryckte till när ljudet av ett tåg närmade sig åt samma håll som det hon åkte med åkte. Hon kastade blicken mot tåget och såg en gestalt hoppa ur. Nervöst ryggade hon tillbaka då hon först trodde att det var en av falangledarna som hade kommit för att leta efter henne, men då landningen inte var så värst smidig uteslöt hon medlemmarna ur hennes falang. Tankarna på det tidigare ljuden var som bortblåsta, och hennes fokus låg på att försöka lista ut vem som hoppade av ett tåg mitt i nattem och inte var tapper. Tanken slog henne att det kunde vara en falanglös och då hon inte såg kläderna på personen blev hon fundersam. Efter en blick mot gestalten insåg hon att personen hade upptäckt henne och hon gick därför närmare rälsen.
"Vem där? Är du falanglös?", skrek hon för att överrösta vinden som hade ökat mer och mer.

Tasha såg mot personen som ropade och kom närmare rälsen hon med så de kunde se varandra.
"Nej, jag är inte falanglös men om du tänker fortsätta gasta så kan det hända att vi blir det." svarar hon något muttrande, men med ett litet leende som sa att hon inte var alltför allvarlig med sina ord. Hon synade kvinnan uppifrån och ner, hon såg ut att vara i hennes egen ålder och från den falang hon så gärna ville tillhöra.
Vem var kvinnan och varför var hon här? Hade de tagit Tor och nu skulle få tag på henne med? Fast Tor skulle aldrig i sitt liv skvallra på henne. Nej, mellan henne och Tor var blodet viktigare än falang.
Hennes blick for över perrongen på flickans sida, letande efter en gestalt som var en avbild av henne själv, fast med kortare hår och något mer muskler.
"Vem är du själv?" frågar Tasha lågt.
"Eller snarare vad gör du här? Är du ledare?" Tasha var vaksam, men ett spår skiljde dem åt och kvinnan betedde sig inte som en som skulle fånga in henne.

Allison log snett åt personens kommentar och sparkade sedan till en sten som låg på marken medan hon funderade på vad hon skulle säga. Trots att hon hade sagt att hon inte var falanglös visste Allison bättre än att lita på hennes ord. Efter att ha granskat kvinnan insåg Allison att hon troligen var från de ärliga på grund av de svarta kläderna och hon beslöt sig för att säga sanningen.
"Jag råkade somna på fel plats så att säga, väntar på nästa tåg bara", svarade hon uppriktigt. "Och nej, jag är ingen ledare, även om jag hoppas på att bli det en dag. Måste bara klara mig igenom initieringen först. Varför är du här då?, la hon till och kollade sig omkring. Hon var fortfarande orolig över att någon av ledarna skulle komma, även om det var troligast att de var hemma i högkvarteret och sov.