sweet disaster [prs]

Leo ser sig omkring, som för att försäkra sig om att inga uppenbara hot finns i närheten. Hon tänker knappt på att hon gör det, utan det har blivit en slags rutin varje gång hon bestämmer sig för att slappna av. När den andra tjejen, som tydligen heter Billie, fimpar sin cigarett på sitt eget lår, säger inte Leo något. Hon vet att det borde göra ont, men hon säger inget. Det är liksom none of her business, på samma sätt som Leo inte vill lämna ut för mycket om sig själv så antar hon att andra inte heller vill det. För att vara helt ärlig, så bryr hon sig inte riktigt om varför Billie gjorde som hon gjorde. Hennes liv, hennes val, hennes konsekvenser.
Åt svaret på den andra frågan himlar Leo med ögonen. Såklart att hon är ute för att se soluppgången, varför skulle hon annars vara där?
"Jag är väl här av ungefär samma anledning som du, antar jag. Fast inte för soluppgången, utan snarare för mörkret innan den. Jag har alltid tyckt att soluppgången är något överskattad, om jag ska vara helt ärlig" säger hon, utan att bry sig om att presentera sig. Sitt namn har inget värde för den andra tjejen, om hon inte är från regeringen, och om så är fallet tänker Leo verkligen inte ge ut sitt namn.

Billie skrattar till och nickar enkelt, hon märker att hon inte säger sitt namn men påpekar det inte. Hon kommer antagligen inte komma ihåg det dagen efter hur som helst.
"Är du på dåligt humör eller något?" frågar den mörkhåriga men skakar på huvudet, som att visa att hon inte behöver svara på det. Billie själv bryr sig inte så mycket om mörkret. Ja, det är skönt att gå ut och gå när ingen annan behöver lägga märke till henne, och mörkret får henne att känna sig bekväm mer än något annat. Men soluppgången är något hon inte kan lägga ord på, hon älskar att kolla på hur den röda och gula blandningen av färg tar sin väg upp över den mörka himlen. "Då tror jag inte att du har sett soluppgången förut.." hon låter det vara tyst ett tag medan hon sätter sig i skräddare på det smala trästaketet. "Jag har alltid älskat det, sedan jag var jätteliten. Det ser ut som att mörkröd eld tar över och bränner trädens toppar. Man brukar kunna se hur ängen glittrar om man sitter här uppe, faktiskt. Men själv bryr jag mig inte så mycket om solen, mest färgerna som omringar den. Det är obeskrivligt vackert. Men om man orkar ska man gå till sjön i slutändan av skogen, för där gnistrar det i vattnet och färgerna speglar sig jättebra." Billie låter huvudet vila mot träet som hon gjort förut och låter blicken glida över himlen till tjejen som inte nämner sitt namn. "Du borde stanna och kolla på den, annars får du hoppas på att min beskrivning är bättre än alla andras, vilken den är. Den enda de brukar se är solens gula färg och inget annat. Det kanske är för färgglatt för dig, dock."

Leonore får nästan lust att skratta när hon för allt som Billie säger. Inte det om soluppgången, för det bryr hon sig inte riktigt om; hon har hört det förut. Hennes mamma brukade alltid tala om hur vackert det var, och även hennes syster gjorde det. Nej, det är de små kommentarerna om Leo själv som får henne att bli sugen på att skratta. Hon är mycket väl medveten om vad för uttryck hon sprider, och hon vet mycket väl att hon ofta uppfattas som dryg, men hon har faktiskt aldrig hört någon kommentera något liknande det Billie gjorde. Det är väl ingen som har haft ett tillräckligt stort intresse för att göra det, vilket Leo alltid har uppskattat. Nu tycker hon däremot att kommentarerna är smått uppfriskande.
"Du är bra på att berätta, det ger jag dig cred för. Men jag måste nog fortfarande påstå att jag gillar mörkret mer. Soluppgångar känns så... osäkra, på något sätt. Men det vet jag inte om du kan förstå, little miss sunshine" säger Leo och skrattar till.
Hon får nästan lust att be om en cigarett, men hon hindrar sig själv. Delvis eftersom hon inte ens känner Billie, det enda hon vet om henne är hennes namn och att hon gillar soluppgången, men även delvis eftersom hennes syster skulle märka det så fort hon kom hem. Leo har testat förut, och det har slutat med en utskällning och en lillebror som sett besviken ut, och några dagar senare kommit hem med ett föredrag om varför man inte borde röka.

Det enda Billie gör är att höja på ögonbrynen åt henne för att sedan vända blicken mot himlen igen. Hon orkar inte förklara mer om tjejen ändå vägrar se det vackra med världen istället för att fokusera på allt mörker. Om man stänger in sig i en tanke och bestämmer sig för att aldrig lämna stället som man känner säkerhet i, så är livet bara värdelöst. Billie tycker inte om hennes attityd, inte alls.
"Nej, det förstår jag inte," svarar hon ärligt medan hennes huvud rycker till ännu en gång, på grund av hennes andra dels osäkerhet. "Jag bryr mig inte ett skit om att du gillar mörker mer, om du inte vill se det så är det ditt problem, gå om du vill." hon vänder blicken mot tjejen och borrar in sina ögon i hennes. "Men ja, jag har fått många komplimanger över mina beskrivningar, poesi har jag hållit på mycket med." vinden börjar dra hårdare i hennes mörka hår, så att det glider lite över hennes ansikte innan det mjukt faller ner över hennes axel. Billie drar ut sin tändare och halar upp en cigarett ur asken, för att sedan kasta de två föremålen till tjejen längre bort.

Till en början tvekar Leo. Hon är osäker på om hon ska ta cigaretten eller inte, men hon bestämmer sig för att hon redan har varit otrevlig nog. Dessutom var det flera veckor sedan hon rökte sist, och om hon är helt ärlig mot sig själv så saknar hon det. Visst, hon saknar inte att behöva smyga runt mer än vanligt, och hon saknar definitivt inte att förlora så mycket pengar, men nu fick hon ju faktiskt en gratis. Inte många sekunder senare sitter hon alltså där med en nytänd cigarett i handen och blåser ut röken från det första blosset, och helvete vad gott det smakar.
"Tack. Jag ber om ursäkt ifall jag varit otrevlig, jag är inte så van vid att träffa folk när jag är ute här. Dessutom är jag trött. Inte för att det är någon vidare ursäkt, men det är sanningen." säger Leo med en tacksam nickning. Hon tar ett nytt bloss och nästan njuter av den brännande känslan.
"Berätta något om dig själv" säger hon plötsligt, och hon svär tyst åt sig själv för att hon gjorde det. Bryr hon sig över huvud taget om något Billie har att säga? Antagligen inte. Men någon del av henne vill ju uppenbarligen veta, och som sagt, hon vill inte vara otrevlig längre. Varför vet hon inte.

Det glädjer faktiskt Billie en hel del att hon försöker vara lite mindre otrevlig, eftersom att hon inte har någon lust att spendera natten med någon som hon bara vill sätta silvertejp runt munnen på. Och hon tänker inte lämna sitt favoritställe i hela byn för det, nu uh.
"Det är lugnt," säger hon och tar tillbaka sin tändare för att sedan lägga den i en ut av fickorna på hennes tjocktröja. Hon funderar en del på vad hon ska svara på det, det finns inte så mycket att veta egentligen.. förutom hennes dubbel personligheter, vilket skrämmer skiten ur de flesta. Hon börjar sakta bita sönder sin underläpp, så att lite blod dalar ner i hennes mun. "Det bror på vad du vill veta, jag suger på att presentera mig själv," nämner hon och drar händerna över ansiktet, för att inte låta tröttheten ta över henne.

Leo funderar en stund på vad det egentligen är hon vill veta.
"Berätta något om dig som du inte är stolt över. Något som du inte gärna vill att andra vet om, något du helst skulle vara utan" säger hon efter en stunds betänketid. Egentligen var det inte så svårt att välja fråga; hon tog den som hon själv inte skulle vilja svara på. Inte för att hon ville plåga Billie på något sätt, utan för att det oftast är den mest intressanta aspekten av en människa att känna till. Dessutom, om hon vet om folks svagheter så har hon lättare att lita på dem. Att endast veta om ytliga, bra saker om människor ger inget djup, och då finns det inte heller något att lita på. Leo drar en hand genom det axellånga, gråa håret. Förvånansvärt nog trivs hon här, trots att det börjar bli mer och mer morgon, trots att hon är i sällskap av en person som hon knappt vet något om. Det som underlättar är kanske att Billie vet lika lite om Leo själv, om inte ännu mindre. Det är bra. Hon gillar känslan av att vara anonym.
Nästa bloss av cigaretten tas, och hon märker att det börjar närma sig slutet. Smaken är alltid mycket mer intensiv ju längre ner man röker, och bara två bloss senare fimpar hon den i staketet, inte på sig själv som en viss annan kanske hade gjort.

Frågan var svår, det måste Billie erkänna. Det är en ut av de frågorna hon mest ut av allt inte vill svara på. För en gångs skull måste hon hålla med sin andra halva som säger att de borde hoppa över staketet och förvandla sig till en fågel eller något. Men det skulle bara förstöra ännu mer i alla fall, inte bara skulle hon riskera att visa att hon är något missfoster för en vanlig civilperson, risken är att tjejen jobbar undercover. Och då ligger inte bara hon risigt till, utan den gamla damen nere vid sjön kommer antagligen också behöva säga hejdå till sitt liv.
"Jag har en personlighetsstörning," nämner hon, och det får räcka, hon kommer inte gå in mer på det någonsin. "Du då? Svara på samma fråga." hennes röst är hård, som att killen inne i henne börjar få mer kontroll över hjärnan, men hon kniper igen sin torra mun. Om han tar över och de byter form så är de körda, han förstår det också vilket får honom att lugna ner sig en aning.

Svaret på frågan var intressant, vagt, men intressant. En personlighetsstörning kunde betyda allt från vanligt missfoster till missfoster som Leo själv. Att få samma fråga tillbaka var inte ett dugg oväntat, men ändå rycker hon till. Hon vill inte svara med sanningen, för det är absolut förbjudet enligt henne själv, men hon vet att hon måste svara något för annars är det misstänksamt. Hon skrattar till lite innan hon börjar prata, som för att försöka lätta på stämningen och få svaret att låta mindre allvarligt.
"Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt. Möjligtvis det här med att jag är otrevlig i så fall, men jag vet inte riktigt om det är något jag skäms över. Det är väl som en försvarsmekanism, jag har inte så lätt för att lita på folk" säger hon, vilket i och för sig är sant och vilket i och för sig är mer än hon någonsin brukar erkänna för någon, men är det svaret på frågan? Inte riktigt. En del av det, kanske, men inte hela svaret.
Något med Billies röst har ändrats, och det gör Leo lite illa till mods. Hon har ingen aning om vad det är, men hon låter kyligare på något sätt. Förhoppningsvis är det bara på grund av frågan, och inte att det är en signal för femton personer att hoppa fram och ta Leo tillfånga.

Med en enkel nickning vänder Billie bort blicken och halar upp en till cigarett, eftersom att det är en ut av sakerna som kan lugna ner både henne och hennes andra sida. Hon tänder cigaretten och låter den nudda hennes tjocka läppar innan hon drar. Om att tjejen är otrevlig är det enda hon ogillar med sig själv, så måste hon vara jävligt perfekt.
"Varför har du svårt för att lita på folk?" frågar hon, hon bryr sig inte om att hon kanske går in på något som flickan med det silvriga håret tycker är privat, den linjen har de krossat för länge sedan. Hon låter cigaretten lämna sina läppar och blåser ut röken från hennes mun.Vinden susar och nu är det ungefär en halvtimma kvar innan man brukar kunna se den rödglödande färgen uppe på himlen.