Divergent roll [PRS WeasleyHufflepuff och Piggelino]

( weeee, du är tillbaka! )

" Vad blev det?" pappa dök upp framför mig så fort jag öppnade dörren.
" Ehm... De lärda..." mumlade jag osäkert.
" Jag visste väl att det fanns lite vett i den där hjärnan ändå"
Var det de ända han tänkte säga? Jag slokade med axlarna och kom att tänka på vad den snaggade tjejen sagt. Divergent...?

" Pappa...?" frågade jag senare vid middagen.
Han kollade upp utan att svara.
" Vad... Är Divergent?"
Hans blick gick från blå till svart på en sekund.
" Var har du hört det?"
" Ehm.. Ingenstans jag bara..."
" Divergens finns inte!" röt han.
Slaget kom utan förvarning, trots att det var väntat. Han drog upp mig från stolen.
" Nej! Pappa snälla!" utan att tänka mig för lyfte jag benet och gjorde en stöt med knäet. Pappa stelnade till och såg mig vilt i ögonen.
" Nu jävlar Daniella. UT!"
Jag backade skrämt mot hallen.
" Visa dig aldrig här igen! Dra dit pepparn växer! Dra till de " tappra ". Du verkar lika våldsam och hjärndöd som dem! UT! "
Med ett sista avskeds slag mer eller mindre astade han ut mig genom dörren.

(haha tack)


Jag gick snabbare och snabbare mot utgången. En av mammas kollegor från De lärda drog i min jacka.
''Hur gick det Alexandra?'' Jag tvekade.
''Eh..De lärda så klart..'' Jag skyndade mig ut genom dörren så att hon inte skulle hinna fråga fler frågor. Divergent. Jag har aldrig hört det ordet förut. Min nyfikenhet sa mig att ta reda på det så snabbt som möjligt men jag kommer ihåg vad killen från De tappra hade sagt. Jag fick inte berätta för någon.
När jag kom hem skyndade sig mamma och Kelly till mig.
''Vad blev resultaten Alexandra?'' Morrade mamma när jag inte sa någonting.
''Eh De Lärda'' Sa jag och försökte låta nonchalant och försökte slingra mig till mitt rum men mamma blockerade vägen. Hon tittade forskande på mig.
''Det är mat'' sa hon till slut och puttade in mig i köket.

Långsamt och omtumlad gick jag utan mål genom stan. Jag kom fram till järnvägen och satte mig ner i gräset. Jag drog lite i ärmarna på den blåa tunikan. Blått är fult. Jag hatar blått. Jag fick lust att slita av mig tunikan. Jag var ändå så himla osmart. Vad gjorde jag bland de lärda?
Jag såg ner mot skolan där eleverna i samma stund började gå hemåt. De tappra kom som vanligt springande uppför backen mot järnvägen. Jag backade krypandes bakåt i gräset och betraktade på håll när de kastade sig upp i tågvagnarna. Jag fick syn på den snaggade tjejen som gav mig ett varnande ögonkast. Jag ville fråga henne vad Divergent betydde men tåget var redan försvunnet.

Under hela middagen hade Kenny och mamma tittat på mig som om jag hade varit ett missfoster. Jag brydde mig inte om dem, eller vad de tyckte om mig. Jag hade insisterat på att gå till mitt rum efter maten.
Jag drog av mig mina blå kläder. Jag passade inte alls i dem. Blått stod verkligen inte högst upp på listan med favoritfärger. Inte för att jag hade någon. Jag satte mig på min säng och tittade ut genom fönstret. Jag hade önskat
att fönstret var vänt mot skolan och tågrälsen, men när jag tittade ut såg jag bara fabriker.
Killen från de Tappra hade sagt att jag var divergent. Jag rynkade pannan när nån knackade på dörren.
''Kan jag komma in'' Kelly väntade inte på svar.
''Visst'' muttrade jag när hon satte sig på min skrivbordsstol. ''Vad vill det Kelly?''
''Berätta vad som hände på testet. I detalj''

D>et började bli kallare ute men jag satt kvar, jag hade ju ingen annanstans att ta vägen... Inget hem... Verkligheten kastade sig över mig. En snyftning skar i bröstet på mig. Jag gröt, utan tårar. Falska slitande rivningar i bröstet. Iskallt regn började falla och piskade i ansiktet.
Jag kurade ihop mig till en boll i gräset.
" Jävla värld..." snyftade jag samtidigt som regnet tilltog och kylde ner mig till en isbit.

Va? Här satt min syster som aldrig hade accepterat mig och bad mig berätta någonting. Det kunde hon glömma. Ilskan brann i mig. Det var ingenting att bli arg över skulle folk säga, men jag kunde inte hjälpa det. Jag ville vara arg på henne.
''Det kan du glömma Kelly'' Jag försökte att dämpa ilskan men det lät fortfarande som att jag morrade. Om mamma hörde mig skulle det inte bli roligt.
''Vad blev resultatet på testet. Svara ärligt.''
''De lärda ok! Stick!'' Nu skrek jag nästan. Kelly gav mig en örfil. Jag kände smärtan sprida sig i ansiktet, och jag tittade med hat på henne.
Mamma kom in i rummet. Hon tittade från mig till Kenny.
''Vad gör ni?'' frågade hon och spände blicken i mig.
''Bara pratar'' Sa Kenny och döljde ett leende när hon och mamma gick ut ur mitt rum.
Jag skrek av ilska i kudden.
Efter vad som känts som timmar somnade jag.

Mörkret föll snabbt. Jag kunde inte avgöra om jag somnade eller inte. Troligen inte. Det slutade aldrig regna. Om jag kunde lägga märke till det var jag väl vaken? Jag kände inte längre min kropp. Regnet och kylan hade förlamat mig. Imorgon skulle jag välja. Välja mitt liv. En ensam snyftning rev i bröstet.

Jag vaknade på morgonen. Det var ingen härlig morgon. Mamma skakade mig till jag vaknade och det blev ingen frukost.
''Idag är den dag då du väljer framtiden.'' Hon lät hotande. Hon menade Välj De lärda annars blir det synd om dig.
Inte 'Idag är den dag så du väljer framtid'. Hon bort gardinen och gick sedan ut ur mitt rum. Hon smällde igen dörren efter sig. Det skulle bli fantastiskt att lämna De lärda. Det hade jag bestämt mig för länge sedan.
Jag hade klätt på mig ett par byxor och en långärmad tröja. Båda var blåa. Jag suckade. De var de ända kläderna jag kände mig ok i.

När regnet slutligen upphörde var det tidig gryning. Stel, iskall och bortdomnad satte jag mig långsamt upp i gräset. Staden började taktvis vakna till liv.
" Jävla uteliggare!" ropade några ungdomar när de passerade. Alla kollade skumt på mig och framför allt på min blåa tröja. Jävla blått. Långsamt reste jag mig upp på stela ben och gick in i skolan, till toaletterna.

Det var bara en timmar tills vi skulle åka. Jag ville lämna det här stället så fort jag kunde. Jag skulle inte stå ut med att vara kvar här tills jag ruttnade bort. Jag visste inte mycket om cermonin. Inte mer än att det var där jag skulle välja min framtid. Aldrig att jag skulle välja De lärda. Vad som helst, förutom De lärda.
Jag gick in i köket och satte mig på en köksstol. Mamma kom in i köket. Hon hade samma stränga min som hon alltid hade. Jag undrade om jag också skulle se ut så om jag stannade kvar här hela mitt liv. Då kom jag på en sak. Det hade gnagt i mitt huvud sen igår.
''Mamma, kan jag fråga en sak?'' Frågade jag henne försiktigt. Hon lyfte misstänksamt ögonbrynet mot mig.
''Vad gäller det, Alexandra?''
Jag tvekade.
''Eh...Digvergent...'' Hennes ögon mörknade direkt.