[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

Loke log ett snett leende.
"Vad för jobb söker du? Jag kan alltid ha hjälp utav en extra hand i smedjan." Han kunde inte riktigt förklara varför han var just så nyfiken på den unge mannen, men det var något som sade honom att den han var värd att lära känna.
"Jag är Lopt, förresten. Vapensmed", presenterade han sig. Visserligen var han byns magiker likaså, och även om det inte var något han dolde så var det inte heller något man sade första gången man presenterade sig.

Eira såg på Lopt något förvånat. Hur tur hade hon inte? Stötte ihop med första bästa vapensmed och han verkade trevlig till på köpet. Det var verkligen inte alla hon mött på sin färd som varit trevliga. Ofta hade det varit att jobba utan knappt mat eller pengar och sova på golvet. Det hade varit ett långt steg ner, då hon kom från en rätt så välbärgad familj. Hon hade lärt sig mycket om vanliga människors sätt att leva och det hade varit en viktig läxa att lära.
"I många smedjor har jag jobbat under min vandring, så det säger jag verkligen inte nej till. Arbetet har gjort mig stark och jag vet mycket vad som skall göras." log hon lätt.
"Dock har jag inte arbetet i smedjor som specijaliserat sig på vapen, mer bruksföremål. Men jag är inte obekant med vapen." sade hon. Hur skulle hon kunnat vara det? Hennes far hade varit berömd krigare på sin tid liksom hennes bror efter honom. Även om hon inte ens fick röra vapen så visste hon mycket om dem.
"Mitt namn är Eivin, trevligt att träffas." log hon och denna gång mötte hon inte fullt hans blick. Det kändes som att han kunde läsa av henne genom den blicken och i detta avseende ljög hon. Hon var inte man och hennes namn var inte Eivin även om det var ett släktnamn och den maskulina versionen på Eira.

"Då är jobbet ditt. Har du fått någon träning?" frågade han henne, och syftade på vapenträning.
Det var inte alltför stor skillnad på de olika smedjearbetena. Själva arbetet med järnet var ganska lika, förutom skönheten hos vapnen och att de var skarpare.

[förlåt för väldigt kort men hann inte mer]

"Man tackar." sa hon med en bugning som närmast kunde likna vid de rika herrarna, hövdingarna och krigarna hon umgåtts med. Det kunde avslöja något att hon inte var den hon utgav sig för att vara. Men att hon i själva verket var en kvinna, kunde inte synas.
"Vad ingår i jobbet?" frågade hon. Mat, tak över huvudet och några slantar hoppades hon på, kanske en sovplats på golvet framför en brasa. Det var det hon blivit van vid, även om hon hoppades på en säng, ett bad, vara mätt och ha hela och rena kläder.
Vid hans nästa fråga höjde hon frågande på ögonbrynet.
"Träning i vad? Vapenträning? Nej, inte alls." svarade hon sanningsenligt. Hon hade förvisso sett på vapenträningar, men inte fått delta.

(Det är lugnt )

"Logik och en lön. Och du ser ut att behöva lite nya kläder också", sade han, inte retsamt utan bara som ett konstaterande.
"Ingen alls?" De flesta män i högre familjer fick det, men inte alla. "Kanske är det på tiden då?" frågade han med glimten i ögat. Det var utan tvekan nåt han tyckte var roligt. Han var en av de som också ansåg att alla borde lära sig slåss - det fanns inget att förlora på det och inte heller var det oanvändbart.

Eira log snett för att se om han var retfull, hånande eller ej. Men han verkade genuin och det han sa verkade mest vara ett konstanterande.
"Jo, det är sant det behöver jag. Men de flesta brukar inte bry sig om det, dessutom skulle det ta evigheter att betala igen det." sa hon ärligt. De flesta brydde sig knappt att ge henne ordentligt med mat, bad eller sovplats. På så sett hade hon förvandlats ner i graderna att hon inte längre syntes tillhöra de finare familjerna. En fattig yngling såg hon ut att vara, en som sökte jobb för att hemmet inte kunde ge honom mat längre.
"Aldrig" svarade hon ärligt och sant var det med. Förvisso hade hon tillåtits bära kniv där hemma och under resans gång hade hon lärt sig använda den med. Men det var bara högre uppsattas pojkar som lärde sig vapenhantering och hon såg ut att tillhöra de lägre klasserna.
"Jag skulle absolut inte tacka nej till vapenträning, om du vill göra dig besvär för min skull." hon log, detta var bättre än hon någonsin kunde tro. Det enda som hon fick akta sig för var att avslöja vem hon egentligen var. Att som kvinna klä sig och verka som man var på de flesta håll dödstraff eller möjligen hårt straff, att dessutom bruka vapen och arbeta med manligt satta yrken. Hon visste väl att avslöjade hon sig var det förenat med döden.

"Att ordna kläder är ingen stor ansträngning för mig", sade han med en liten axelryckning och log.
"Och det är bara ett nöje", sade han och syftade på vapenträningen. Samtidigt fick han syn på ett välkänt ansikte i mängden. Han fick också syn på Loke, och kom emot de två. Genast då han kom fram till dem presenterade Loke dem.
"Eivin, det här är min bror Tord. Tord, Eivin. Han ska jobba i smedjan." presenterade han dem.

"Om du säger det så tar jag gärna mot dina erbjudanden." log Eira, ett av de där varma, charmerande och intagande leendena som hade fått många kvinnor på fall. Många kvinnor på fall, vilket hade gett henne mat i magen och en pratstund. Även om hon aldrig lät dem komma nära, inte mer än en och en annan kyss. Hade de bara vetet vem hon var.
Snart kom ytterligare en man, men denna var blond och blåögd i skarp kontrast mot Lopt.
"Trevligt att träffas." log Eira och skakade Tords hand.
"Så smedjan? Säg till om han är odräglig mot dig så ska jag allt tala med honom." skrockad han med en blinkning till både henne och Lopt.

Loke skrattade till.
"Varför skulle du tro det?" skämtade han. Han och Tord, eller Tor rättare sagt, var väldigt olika och det var svårt att tro att de var bröder. De hade ju litet rätt i det också - de var trots allt inte biologiska bröder, vilket förklarade deras olikheter. De gnabbades alltid med varandra, ibland skämtsamt och ibland närapå bråk, men som alltid var det bara på skämt.

"Det är lugnt, jag har hanterat odrägliga personer många gånger. Men tack ändå om så skulle behövas." flinade hon roat då hon förstod att allt bara var på skoj, även om hon menade det hon sa.
"För att jag känner dig." skrockade Tor och slog sin bror lätt i ryggen medans han betraktade Eira. Var hade Loke lyckats fått tag i en sådan trashank? Fast det kanske fanns mer än vad man först såg? Så som det gällde han och Loke.