Gulliga barn. Eller?

Tycker helt ärligt det där var mycket mer logiskt än de egentliga orden. :p

vad är hefli

5- åring när jag visar hen en fin sten.

"OH MY GOD, det var en fantastisk sten!"

Hör en massa på förskolan där jag jobbar, men denna hörde jag idag.
Det var chockerande då jag inte hört någon så liten uttrycka sig så xD

Selfie c;

När jag var liten (minns inte hur gammal jag var) kom jag på något "smart".

Jag: "Jag har kommit på hur man kan vara både snäll och irriterande samtidigt."
Vuxen: "Jaha, hur då?"
Jag: "Jo, när man sitter på bio kan man kasta popcorn på de andra människorna. Då är man ju snäll för att man delar med sig av sina popcorn men samtidigt är man irriterande för människorna gillar ju inte att man kastar sina popcorn på dem."

O_O Ja, väldigt klyftigt Elin lilla.

Hahahaha! Bäst ju

Månstråle Ja, jag var extremt kreativ. Jag gjorde aldrig verklighet av min popcornidé dock, vilket var en himla tur.

Jag kom på en annan. Jag var väl fyra-fem år och hade med mig min fina Pocahontas-barbie till dagis. Jag satt på golvet och lekte med henne, kammade väl hennes hår eller nåt, när plötsligt *PLOPP* ramlade huvudet av. Jag blev chockad. Jag var alltid väldigt rädd om mina leksaker och hade nog aldrig förut varit med om att någon av mina dockor tappat huvudet. Först satt jag och stirrade på Pocahontas huvudlösa kropp och typ flippade ur inombords. Hur skulle Pocahontas någonsin hämta sig från detta? Sen ropade jag: "Anette, Pocahontas är allvarligt skadad!" eller nåt i den stilen. Detta var en stor katastrof; jag blev förmodligen smått traumatiserad. Men som tur var hade dagisfröken specialutbildning för såna nödsituationer. Hon tryckte dit huvudet igen.

Sen minns jag inte mer från detta, men jag antar att jag fortsatte leka med frid i hjärtat. Och för er som undrar: jag har kvar Pocahontas än idag och hon mår fint.

Jag minns en gång när jag var liten och vi var i våran sommar stuga. Där finns det en Liten mini skog, och jag brukade ofta gå dit innan maten. Och en dag såg jag en orm i skogen. Jag har inget minne av själva mötet med ormen jag minns bara det jag sa till mamma och pappa med glad röst när jag kom in:

- Mamma, Pappa! Jag såg randig jätte mask i skogen! Han ville leka för han började komma mot mig! Det var en racer mask! fast sen skrattade jag och Masken försvann!

Mamma och pappa blev förstås livrädda medans jag bara skrattade. Antagligen hade ormen ett bo med ungar i närheten eftersom att den nästinntill gick till attack. jag kunde ju praktiskt taget ha DÖTT om jag blev biten! Jag tror inte att jag var mer än 3-4 år!

Jag vet inte vad jag sagt 0.o

Fast jag vet en sak jag gjorde:
När jag var 1 år och 5 månader flyttade våran familj från den lillalägenheten till radhuset vi bor i nu (bara ett par sekunder ifrån mormor )
Och när vi höll på där med kartongerna så satte jag mig där i...

"Min mamma har så långa stolar att de räcker ända ner till golvet". - Jag, ang dagisets nya stolar.