Pestens tid!

Hanna möter mannens blick och försöker tänka. Ja, hur gammal var hon? Det kunde stod inte i en kyrkobok för vad hon visste var hon inte döpt. Eller det var inget hon visste i alla fall. Om hon var runt fem när hon började följa med luffaren William på vägarna så borde hon nu vara.....
Hon var tyst en lång stund och det syntes att hon räknade på fingrarna. Herr William hon hade gått luffen med tills hon var omkring tio år gammal hade lärt henne både läsa och räkna vilket var mycket ovanligt att fattigt folk ens kunde. Det gick inte snabbt, men hon kunde.
"Möjligen runt 17- 19 år, jag vet inte precis." svarade hon något ursäktande och undrade vad all denne utfrågning skulle vara bra för.

"Nå?" Säger han surt när hon tar sådan tid på sig att svara, han grymtar till åter igen ganska irriterat när hon inte kan ge honom ett säkert svar, han vänder sig om för att sitta i sidled på stolen och prata med henne.
"Jag antar att du är föräldralös då?" Säger han och lutar sig tillbaka mot stolens armstöd, pennan doppar han åter i bläcket och hans fria hand drar han genom sitt korta, tovig och mörka hår.

Hanna nickar snabbt då mannen lätt verkar bli irriterad.
"Ja, det är sant. Jag är föräldralös." svarar hon snabbt. Eller föräldrar hade hon säkert, eller hade haft någon gång. Men inget hon visste och inget som spelade någon roll nu. Hon var ändå nästan vuxen och hade klarat sig själv länge. Dessutom skulle hon snart dö, det sa alla.
Återigen hostar hon djupt rosslandes till och döljer blodet i tröjärmen. Hon hade börjat tina upp och snön droppade nu från hennes byxor i en liten pöl.
Hon njöt ändå att vara här, att känna värmen trots mannens närvaro. Men om han skulle upptäcka vad hon egentligen var? Kvinna. Han skulle lätt kunna anmäla henne och få henne i fängelse.

Han vänder sig tillbaka och rycker åter upp pennan igen för att fortsätta skriva, pennans metalliska spets rasslar mot pappret när han noterar det hon sagt, han rycker till när hon hostar igen och kastar åter en blick över sin axel för att se till att hon ändå är tillräckligt stark för att i alla fall hålla sig sittande. Efter att ha noterat allt stoppar åter undan pennan bredvid bläckflaskan och reser sig för att vända på både sig och stolen, han lägger ena benet över det andra och sätter sina händer mot varandra, hopbundna av hans fingrar, han höjer sina pekfingrar och håller dom framför sina läppar.
"Så, vet du varför du är här, unge man?"

Hanna betraktar hans skrivande och är inte helt bekväm i att ha något skrivet om sig någonstans. Vad skulle han med dessa uppgifter till ens? Förvisso var de inte så beskrivande, ett påhittat namn och en trolig ålder, men ändå. Han vänder sig sedan mot henne så de kommer ansikte mot ansikte.
Vad hon gjorde här? Nej, det var precis det hon undrade. Hon trodde först att hon skulle bli släpad till arbetsanstalt som hon förr blivit, men detta verkade inte var det.
"Nej, det vet jag inte. Men du kanske skulle vilja vara vänlig att förklara detta?" frågar hon och ler svagt. Försökte se om han kunde le ens. Hon satt fortfarande på stolens yttersta kant, för att kunna fly om så behövdes. Hon hade alltid varit på flykt och inte för ett ögonblick tänkte hon låta sig infångas igen eller tro att detta var ett ställe som ville henne gott. Hon visste väl att sådana ställen inte fanns, så frågan vad var han ville henne?

Han sänker sina sammansvurna händer till sitt lår och höjer ögonen samtidigt som han vidgar sina ögonbryn med ytterligare en suck, han ser iväg från henne under tiden för att sedan se måttligt nyfiket och lagom entusiastiskt mot henne.
"Ja du, så vitt jag har förstått det så är du här för att dom två potatissäckarna som tog hit dig tror att du är sjuk med den svarta döden. Seså bli inte för uppjagad av det, det är många som lider av detta just nu, så alltså ska jag göra en undersökning på dig för att se om deras anor är korrekta. Beroende vad jag får fram ska du få ett medel och skickas hem till ert eget residens eller be er stanna kvar här en tid."
Han gesterar fritt med sina händer medan han pratar och håller en rak rygg trotts att han lutar sig smått bakåt för att utge en känsla av professionalitet och formalitet. Efter att han talat klart spänner han sina ögon och ser noggrannare på henne.
"Säg... Du ser mycket ung ut för att vara av sådan ålder, som om du aldrig ens rakat dig."

Hanna skrattade till vid hans ordval, potatissäckar. Hon gillade det, då hon verkligen inte gillade vakterna.
Att hon var sjuk och att det var svarta döden förvånade henne egentligen.
”Kan en bli frisk från det?” frågar hon dock utan hopp. Det var inget som hon förväntade sig, men visst kunde det kanske finnas ett litet hopp ändå. Men vad hade hon att leva gör? Ut på gatan igen? Hon kastade en blick genom fönstret, det snöade än och det var kallt.
”Jag har inget hem.” svarar hon som svar på hans förklaring, hon hade inget eget och det var väl inget förvånande? Men det var först vid hans fråga hon blev på spänn.
”Så kanske det kan vara, jag är inte säker på åldern.” svarar hon och håller rösten stadigt samtidigt som Jon möter hans blick. Hellre att han fick tro att hon var ung än att han fick reda på hennes kön.

Han ser ytterst skeptiskt på henne när hon skrattar till, nog för att han valde ett komiskt namn på dom, använde han det mest för att signalera sin brist på kärlek för statsvakten. Han suckar och ser ut genom fönstret på snön som lade sig över staden när hon frågar om hon kommer kunna tillfriskna, han rullar sina tummar smått och funderar på hur han ska formulera sig.
"Som jag sa, beroende på vad det är kommer ni få ett medel, notera då att jag inte säger botemedel. Även om det inte är det statsgardet är rädda för så är jag ingen mirakelman. Har du tur är du förkyld och några örter kan hjälpa dig i botningsprocessen. Har du otur... Kan det mycket väl hända att jag bara kan hjälpa dig lindra smärtan innan du träffar Herren."
Han vänder sig åter mot henne och noterar både hennes svar och hennes reaktioner, med en kylig aura av att han är en sådan som inte vill låta något undkomma honom. Han höjer ett ögonbryn men nickar ändå och fortsätter konversationen.
"Ni skulle nog kunna lura någon att ni är tolv eller så, ja skulle gissa fjorton, ni bör väl snart få mörkare röst också. Men om ni kan få i någon att ni är så pass ung kan ni nog ta er in på ett barnhem, annars får ni väl se om någon vill ta hand om en liten krake som dig. Annars om ni tillfrisknar får ni skaffa er ett jobb snarast och hitta ett hem genom det."

Hanna nickar, hon märker att skratt inte är på sin plats och tystnar genast. Fanns det något botemedel? Kunde det bara vara en förkylning? En grov en? En att man hostar så mycket att man kan få blod? Hosta sönder lungor? Kanske, men hon visste inte, och om så inte var fallet?
Hon mötte hans blick då han talade om gud.
"Det är det som skrämmer mig, jag kommer aldrig att möta honom." sa hon med en röst som knappt höll. Det var det hon var mest rädd för. Hon var inte döpt och hade ingen gud, ingen skulle möta henne på andra sidan. Var skulle hon hamna? Hon var rädd och hon visste att hon skulle dö.
Hon lyssnade på hans ord om barnhem och familj. Hon visste väl att hon inte var så ung som han påstod. Avsaknaden av skägg och mörk röst berodde på något annat. En familj och ett hem? Nej, det behövde hon väl inte för det hade hon aldrig haft och att låta sig ta hand om sig nu? Nej, det ville hon inte.
Ett jobb och någonstans att bo lät bättre.
"Jag har haft jobb, springpojke, dräng på bondgård och hjälpt till på en smedja. En del andra med." svarar hon, för att komma undan från hans letande efter hennes ålder.

Han höjer återigen ett ögonbryn åt hennes uttalande, han sätter sina händer mot varandra i fingertopparna och lyssnar nyfiket.
"Om du har syndat utan att bikta dig finns det en kyrka ett stenkast bort, jag kan ge dig eskort dit om du så önskar, nog skall vi alla möta våran skapare en dag, och förhoppningsvis förlåter han oss då." Säger han med en lugn och mörk röst, nästan lite hes. Han nickar till vid hennes benämning om yrke och vänder sig åter på stolen för att doppa fjäderpennan i bläcket och skriva ned ytterligare vad hon sa, efter detta vänder han sig åter till henne för att fortsätta konversationen.
"Och ni är just nu för sjuk för att arbeta antar jag? Är ni säker på att ni hunnit med allt sådant jobb? Ni har väldigt mjukt utseende för att ha arbetat i en smedja, även som enbart hjälpreda." Han spänner åter ögonen som om han försökte se igenom henne och granska henne hårfint, en mycket underlig liten pojke, tänkte James.