Måste vara smal eller?

^ Killar tycker olika. Alltså haha om jag ska vara ärlig, om jag var naturligt smal skulle jag nästan mått lite dåligt av att gå in här...

Jag menar inte alls att killar inte tycker om smala flickor, det jag menar är att ett bmi på typ 15 (vilket jag ansåg att jag nog borde vara minder än) inte är snyggt! Förstå inte fel, det är inget fel på att vara naturligt smal, alla är vackra precis som de är!

Måste nu ännu helt enkelt tillägga att typ alla här som nämnt ätstörningar har pratat om anorexi, trots att det nuförtiden är en väldigt ovanlig ätstörning. Den absolut vanligaste är den som jag också har, ätstörning utan närmare definition, och för det mesta syns det inte ens utåt på en person att den har en ätstörning. Det är bara en felaktig bild som många har som jag vill rätta till Och samma åt andra hållet, att man är jättesmal betyder ju inte heller direkt att man har en ätstörning, endel är smala bara av naturen och kan inget åt det!

Skulle uppskatta om detta INTE diskuterades, när du tar upp att det är fult när revbenen syns. Hur tror du jag känner mig då?

lauren Jag förstår till en viss del vad du menar, men som sagt, det känns lite jobbigt för folk att gå in här antar jag, så det vore mycket bättre att tänka efter två gånger innan man skriver något. Det är känsligt ämne för väldigt många.

Elley Du är fin. ♥

Alltså seriöst, revbenen står ut på många jag känner, det är helt normalt, endel är smala! Har inte förut skrivit om det här på andra forum än såna för ätstörda, så jag antog väl att alla skulle förstå att smal för mig betyder att ligga på sjukhus med en slang i näsan och hålla på att dö av undernärdhet, vilket de flesta människor inte då anser. Jag ber om förlåtelse om jag sårat någon, det är bara så att när jag säger smal, menar jag något helt annat än vad ni tänker på!

(Fattar inte att jag ens skriver här :[) Jag vet inte om man kan kalla det ätstörning, det som jag har haft. Men vissa dagar ser jag mig själv som fet och hemsk. Jag har verkligen uselt självförtroende och är sjukt perfektionistisk. För ca mer än ett halvår sedan började jag tänka att jag inte dög till. Att jag verkligen måste gå ner i vikt. Jag vägde mig varje dag och åt bara mindre och mindre. Men jag tror inte att någon annan än några få av mina vänner märkte det...Visst kommenterade mina släktingar (som jag träffar ganska sällan) att jag hade magrat. Jag blev bara glad när jag hörde det. Men allt var bara så fel. Min kompis har hjälpt mig väldigt mycket. Vändpunkten var nog när hon skickade ett låångt meddelande och berättade hur besviken hon var på mig, att hon inte fattade hur jag kunde göra så mot allihop. Att hon hade sett mig som en smart person, men att hon nu fått ändra sin uppfattning, och att jag skulle tänka på mina kompisar och min pojkvän. Vad skulle de tycka?
Jag vill inte att de ska minnas mig så. Det vill jag inte.
Men nu mår jag bättre. Ibland kan jag t.o.m vara lite stolt över mig själv. Visst kommer tankarna ibland. Men jag ska göra mitt bästa för att inte falla tillbaks.
Det är inte värt det.

Du är FÖR snäll ♥

Jag har en vän som lider av undervikt och får det påpekat hur smal hon är hela tiden. Hon kan dock inte göra något åt det, hon äter helt normalt, men hon har precis som sina föräldrar hade när de var mindre ett litet skelett. Hon skäms ofta över hur hon ser ut, eftersom att folk påpekar det. Jag mår dåligt för hennes skull, för att hon ser ju inte sjukligt smal ut, hon bara tror det. Nu äter hon onyttigt och gör vad som helst för att gå upp.

En annan av mina vänner känner precis tvärtom. Hon tycker att hon är mullig, men det är samma sak där, det ligger i släkten och hon är absolut inte mullig. För ett halvår sedan så fick hon ångest och började småbanta, hon åt knappt något, och ingen märkte det. Hon gick ner klädstorlekar osv. Dock hade hon vett nog i sig att sluta innan det blev för mycket.

Jag känner ofta också som många andra, all denna reklam som får folk att må dåligt. Reklam är ju egentligen ett sätt att säga till folk att de inte duger som de är, att de behöver just den prylen för att bli bra. Det känns verkligen så när man ser alla dessa väldigt och ohälsosamt smala modeller. Jag tycker att sålänge man mår som man ska och det inte kan skada på något sätt är man perfekt som man är.

Tycker bara det är fel att prata om det i huvudtaget, det är en siffra?
Jag må vara kraftigt underviktig och må dåligt av det, men vill jag att folk påpekar det eller ens bryr sig? Nej, det är min ensak. Jag har inget i släkten mer än att mamma åt lika lite, hon vägde 40 kilo som 27åring. Och hon skulle vägt runt 50 då för hon var i början av en graviditet. Men jag vill inte att folk påpekar mina brister, precis som de som inte är duktiga på matte, vill de att alla går och säger, "du är så dålig på matte". Nej, men det är samma sak med undeviktighet.

Som du säger, Elley - vikt är bara en siffra. Så länge man lever ett någorlunda hälsosamt liv så är det inget man ska oroa sig för, om den åker upp, ner eller står helt still - eftersom det beror på massor av olika saker, och vikten har ingen betydelse för den man är. Och vad ett hälsosamt liv innebär får man själv avgöra, bara man mår bra av det!

Alla är fina precis som de är, som flera innan har sagt. Ville bara stärka det. ♥ Kram på alla!