Jag älskar människor men de får aldrig höra det, i alla fall inte seriöst. Ofta slänger jag in ett skämtsamt "älskar dig, sötnos" när jag skojtjafsar med någon men det är inte på något sätt en spegling av vad jag känner.
Inom familjen skulle vi aldrig någonsin säga något sådant, vi visar i regel inte känslor inför varandra. Kanske har det med att inte visa svaghet att göra, kanske har det med brist på kärlek längre bak att göra. Jag älskar väl mina syskon och mamma men nej, kan inte ens föreställa mig att säga det och jag förväntar mig samma sak tillbaka.
När det gäller romantik så blir jag inte direkt kär, alltså har jag bara sagt och menat det en gång men det beror ju inte på något annat än min brist på känslor.
Mina katter däremot, de får ofta höra att jag älskar dem. Vet inte varför jag ens bryr mig om att säga att jag älskar en katt men jag känner mig bra mycket tryggare med det än att säga så till en människa.
Man skulle verkligen kunna gå på djupet här, rota i varför jag känner som jag känner och gör som jag gör. Har det med svaghet att göra eller kanske rädslan för att bli sårad?
För att komma tillbaka på det mer seriösa spåret, jag tycker att folk får säga det hur de vill så länge det matchat deras känslor. Jag vet ju inte alls hur intensivt någon känner för någon annan och kan därför aldrig säga vad som är läpligt eller inte. Däremot är det otroligt fånigt med alla som verkligen irl-spammar sina polare med kramar, pussar och en massa "älskar dajj bby".
Mugglarportalen