Att veta ~ berättelsen om lova

Tak för kommentarerna! Jag hade glömt att lägga upp nästa kapitel, fasten det var färdigt... Hehe men här kommer det iallafall

Kapitel fyra

Varför? Hur? Frågorna snurrar i huvudet och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kallsvettas över hela kroppen och skakar.
"Hur är det? Du ser inte ut att må särskilt bra!" Utbrister Ida.
Jag kan inte tänka. Om hon bara visste.
"Kom, så går vi till lärarrummet" säger Sarah oroligt.
Jag drar henne till mig och viskar.
"Håll Ida borta från tågstationen, lova det" säger jag.
Sarah kollar oroligt på mig men nickar. Jag känner hur jag faller och Ida fångar mig.
Senare vaknar jag upp inne hos skolsköterskan, och pappa står bredvid mig.
"Du har lite lågt blodtryck, lilla vännen, så det är nog bäst om du går hem och äter lite och sover en stund." Säger hon.
Hem. Imorse hade jag ingen aning. Ida. Jag känner tårarna pressa bakom ögonlocken. Jag blundar för att de inte ska se. Hoppas Sarah håller det hon sa. Hon måste. Fast... Jag var ju med i synen, jag var ju där! då måste ju jag vara där när det händer. Jag måste hålla mig borta! Jag måste... Jag minns inget mer. Jag vaknar i soffan och är ensam. Pappa har lämnat en lapp och ett glas med vatten.

Jag undrar varför jag ligger här. Jag sätter mig upp och kollar på klockan. Hon är tio i ett. Varför är jag inte i skolan?
Plötsligt minns jag. Jag önskar att jag inte satt mig upp eftersom det vinglar till när jag tänker på det. Nu när jag är ensam kan jag inte undgå. Jag snyftar svagt. Vad är det som händer? Vad är det för fel på mig! Tårarna rinner och jag gråter högt. Det här kan inte vara sant. Det går inte.
Vad ska jag göra nu? Och värst va allt är att ingen kommer tro mig... Om jag inte bevisar det... Och jag vågar inte ta risken. Nej inte igen. Aldrig mer efter jag såg Ida förut i polisens famn.
Jag bestämmer mig för att sätta på en film. Jag väljer mellan twilight och spiderwick. Efter tio minuter sitter jag med en skål popcorn i famnen. Samma ord lyder i huvudet hela tiden." Låtsas som om ingenting har hänt, låtsas som att ingenting har hänt" på något sätt tror jag att det hjälper. Att intala mig själv att allt bara är på låtsas. Fasten jag vet att det inte kan bli mer på riktigt. Jag väcks ur mina tankar. Jag hör hur ett fönster eller något krossas och hur ett dörrhandtag trycks ned.
"Ta allt ni tycker är värt" viskar en mörk kvinnoröst.
Sh*t! Tänker jag och blundar. Jag låtsas sova. Plötsligt känner jag hur någon andas över mig. Jag vill inte, men jag öppnar ögonen. Hon drar fram något ur bakfickan. Det blänker i det svaga ljuset från teven.

AAAAH! Scaaaaryyyy! Bra skrivet som alltid, längtar redan till nästa! (Känn dock ingen press!)