En berättelse tillsammans!

Bara mamma kvar och var är hon?

Ingen vet. Varför skulle allt bara ta slut? Hur kunde det bara bli så fel, så fort? Jag kunde inte fatta att alla lämnade mig såhär!

Jag försökte sluta gråta, men det gick inte. Tårarna bara fortsatte att rinna och jag svalde hårt. Varför? Varför var allting såhär?

Jag bet ihop käkarna och tvingade mig att stå med rak rygg. Det var dags att gå hem, dags att försöka ta tag i allt som behövdes göras nu när jag var den enda som kunde göra det. Om ingen kunde reda ut mitt liv åt mig behövde jag hitta styrkan att göra det själv.

Men var skulle jag börja? Skulle jag börja med att gå och skälla ut hon som hade mobbat mig? För hennes familj var ju också med på resan.

Alla de där knuffarna jag hade fått av henne, alla blickar som hon gav mig, alla fula ord som hade varit riktade mot mig - min mobbare gav sig aldrig och allt blev bara värre. Jag hade ingen aning om hur jag skulle skälla ut henne, hon var så mycket starkare - både fysiskt och psykiskt - än vad jag var.

Hela mitt liv var verkligen skit, men ändå fortsatte jag att kämpa. Jag tänkte inte ge upp. Jag skulle inte ge upp.

Jag gick med tunga steg upp mot hotellet.

Det var där jag bodde. För nu hade jag blivit vräkt från min lägenhet. Pengarna räckte knappt: kunde det bli värre. Jag undrade om livet var värt att leva längre. Men då, då såg jag något som gjorde tillvaron heeeelt förändrad!

En Clown! Jag älskar clowner!