Efter stormen {Novell}

Det här är typ den första bra berättelsen jag har skrivit enligt mig själv iallafall.

Men gillar ni den??

Om vi gillar den?!?
Klart att vi gör!

Tack, blir jätte glad! En tumme till dig!

Tack!

Är förresten säker på att det andra du skrivit också är bra... Ifall du bestämmer dig för att lägga upp något annat, tagga mig!

Kapitel 5



Jag kom tillbaka till verkligheten där regnet fortsatte att ösa ner på vindrutan, Caroline satt brevid mig och gnuggade sömnen ur ögonen. Jag fokuserade blicken på gatan och på bilen framför som jag följt efter. Mannens bil var silvrig och ganska avlång, jag har aldrig varit bra på bilmärken men det som satt bak på den bilen visste jag i samma sekund som jag såg det vilket det var. Det var en Mercedes som han hade, Mercedes var ett enkelt märke som jag kände igen. Jag såg en busshållplats lite längre bort på gatan, vid busshållplatsen satt en gammal man med sin käpp, bussen skulle säkert inte komma längre den dagen pågrund av händelsen och ovädret. Jag hade mycket plats i bilen så jag stannade vid busshållplatsen och frågade om han ville åka med. Den gamle mannen svarade inte utan bara skakade lätt på huvudet och pekade bakom mot gatan som jag redan åkt på, han trodde nog att bussen skulle komma snart och hämta upp honom. Jag tittade bak och såg bara massor med bilar i en lång slinga, några tutade av panik och de ville att jag skulle åka vidare. “Är du säker på att du inte vill följa med?” frågade jag mannen. Han skakade bara på huvudet och satte sig ner på bänken igen.

Det är så bra!
Gillar också att du uppdaterar ofta!

Kapitel 6

Jag vred om bilnyckeln och fortsatte att åka, eftersom att ingen hade kört om mig så var jag nu en smula vilse. Jag hade ingen aning om vart eller hur jag skulle åka så jag bara åkte framåt på vägen, tills jag såg en parkering. Jag stannade där och väntade på att någon skulle åka förbi på vägen så att jag hade någon att följa efter, men när nästa bil kom så körde den bara in på parkeringen, det var en kvinna i bilen. Hon såg lika vilsen ut som jag kände mig. Jag klev ut ur bilen och började gå fram till kvinnan hon öppnade dörren och gick på vingliga ben och mötte mig. Jag frågade henne om hon kunde vägen till tågstationen, “Ja men jag har ingen diesel kvar i tanken så jag kan inte åka längre.” svarade hon och jag sade då att hon kunde åka i min bil. Kvinnan sade att hon gärna åkte med och vi gick tillbaka till bilen. Vi stannade utan för passagerarsätet, jag vände mig om och frågade vad hon hette. Hon sa att hon hette Louise Jag sa till Caroline att hon skulle gå och sätta sig i baksätet för att Louise skulle vara vägvisare till tågstationen och Caroline klev ut ur bilen och tittade upp på Louise. “Mamma” sa Caroline och stirrade på Louise, “Caroline?” svarade Louise

Jättebra!

Kapitel 7

En pinsam tystnad följdes innan Caroline kastades sig i Louise famn, jag hade inte förstått vad som hänt och faktumet att Carolines mamma varit bortrest var falskt. Men vart hade hon då varit, allting var i ett stort virrvarr i mitt huvud och jag kunde inte tänka klart. Jag frågade Caroline “Är hon din mamma?” och Caroline nickade. Jag gick runt bilen, öppnade bildörren och satte mig ner. Jag sa åt dom att de skulle sätta sig ner i bilen så att vi kunde åka iväg, när Louise hade satt sig ner så startade jag bilen och vi började rulla. Tack vare Louise vägförklaring så var vi framme vid tågstationen inom ett par minuter, det var massvis med bilar på parkeringen. Alla platser var fulla, men eftersom att ingen skulle åka därifrån på ett tag så ställde jag mig bara framför ett par bilar mitt på parkeringen. Vi klev ut ur bilen och började gå mot ingången, man behövde inte ha biljett eller någonting för att komma in eftersom att de bara så fort som möjligt ville få alla bort härifrån. Så vi gick bara ut på perrongen och klev på närmsta tåg.

Super!