Noveller

"Du kan inte rösta på fler inlägg idag..."
Tack så otroligt mycket! Jag skriver jätteofta, och tycker att det är jättekul, och vill bli författare, så det där betydde mycket!

Aa annars skulle jag röstat på alla dina noveller!
Hur gammal är du? :o
Ärligt, satsa på författare!

Jag fyller snart 11 och jag vill VERKLIGEN bli författare!

För att vara yngre än min lillebror är du awesome. Lägg upp något snart som jag kan läsa,okej? Du är fantastisk

Den här är speciellt skriven för PPP

Alma och jag irl

”Vad ska vi göra först?” frågar jag och ser på henne. Min bästa vän som jag lärde känna via MugglarPortalen, en sida för potterheads som vi.
”Vet inte” svarar hon och suckar. ”Vi kan ju gå hem till mig.”
Jag nickar glatt och vi börjar gå längs Norrtäljes gator. Jag är glad, och jag ler nästan hela tiden. Min ängel Alma, står bredvid mig. Den flicka jag älskar mer än något annat, som vän förstås. Hennes röda hår svänger glatt och mitt egna, mörkbruna hår, är ovanligt lockigt i dag. Jag svänger också på det, och vi skrattar.
En gatumusikant med en hatt med pengar i spelar glatt på sitt dragspel, och jag lägger i 20 kronor. Han nickar men huvudet som tack, och vi kommer till sist hem till Alma.
”Ska jag spela orgel för dig?” frågar Alma.
”Vill du det?” frågar jag hysteriskt.
”Javisst, du vill ju att jag ska göra det” fnittrar Alma och sätter sig vid orgeln.
Och det är musik jag aldrig hört förut. Jag bara njuter, och lyssnar, och njuter ännu mer. Så underbar musik finns inte.
När hon har spelat klart vill hon att jag ska spela fiol. Som tur är har jag tagit med den, och jag börjar spela menuetten jag lärde mig för ett tag sedan. Alma stirrar imponerat på mig.
”Det var… fantastiskt” säger hon och tittar glatt på mig.
”Du spelade bättre” säger jag och ler.
Almas mamma kommer in. Hon ler glatt mot mig, och jag presenterar mig. Hon säger att det snart är lunch, och jag tittar glatt p Alma.
”Lunch… musik… perfekt!” säger jag överdrivet drömskt och vi skrattar.
Alma tar med mig till hennes tvillingbror. Han hälsar och jag hälsar tillbaka. Jag tycker verkligen om det här. Hennes familj är fantastisk, hon spelar underbar musik, en själsfrände…
Lunchen är klar och Alma och jag skuttar glatt till boret. Spagettin är fruktansvärt god och jag äter tre portioner. Jag kan knappt äta av alla skrattattacker jag får när jag tittar på mjölken, och säger ”vitt, det måste vara Dumbledores skägg…”

Det är eftermiddag, och Alma och jag måste säga adjö.
”Ses vi igen?” frågar jag oroligt.
”Det är klart” säger Alma och ler. ”Men efter lite mer mugglis!”
Vi skrattar och jag tar bilen hem.

Jag älskade verkligen den här dagen. Synd att det aldrig kommer hända…

Det där var så himla fint skrivet♥
Men jag slår vad om att du är mycket bättre på att spela fiol än jag är på att spela orgel!! Jag spelar INTE så fantastiskt! Det skulle ju vara trevligt om jag kunde spela så bra…!!
(Och ja, min familj äger )
Lätt för oss att börja skratta, även fast vi ugglar…xD
(Jag märker att du har fått inspiration från min lilla, men mycket härliga, dröm… Det där med spagettin… Inte mig emot!!)

*flippar ur*
DU ÄR SÅ HIMLA AWESOMEAMAZINGFANTASTISKOCHMYCKETMERABÄST!!!
Nu sitter jag här vid datorn och STORLER, samtidigt som jag tänker "nu MÅSTE jag bara läsa om den här!" Alldeles strax kommer jag nog skrika så alla i huset (dvs min tvillingbror…) hör och undrar varför jag skriker. DÅ SKA DU VETA ATT JAG SKRIKER FÖR ATT DU SKREV DETTA TILLÄGNAT MIG! DU ÄR "JAGVETINTEHURMANSKABESKRIVADETMEDORD"♥

(Ja, nu flödar bara orden från mig till tangentbordet, för jag är överväldigad av feels♥)

DU. ÄR. SÅ. HIMLA. OTROLIG. SÅ. JAG. TROR. ATT. JAG. DÖR. INOM. DE. NÄRMASTE. SEKUNDERNA. MEN. SÅ. KOMMER. JAG. JU. I. DÖDEN. PÅ. ATT. JAG. INTE. KAN. VARE. SIG. UGGLA. ROLLA. ELLER. LÄSA. DINA. BERÄTTELSER. NÄR. JAG. ÄR. DÖD. SÅ. JAG. ÅTERUPPLIVAR. MIG. SJÄLV. IGEN.

Det här var:

1. Amazing
2. Awesome
3. Helt otroligt
4. Och allt annat bra!!

Slutligen får du nu ett STORT hjärta av mig:


♥

Här kommer en väldigt, väldigt, VÄLDIGT lång novell utan namn, kom gärna på ett namn åt den!

Den är inspirerad av en bok jag har läst, Kära Ängel, av Sid Hite.

Här är den!

Ängeln Nora strövade runt i himlen. Hon hade långtråkigt, och ingen hade bett till henne på länge. Hon hade ju förstås Kasper, den lata lilla sömntutan, men det behövdes lite arbete. Hon var så uttråkad att hon skulle ha kunnat sova, såsom Kasper. Men en ängel behöver inte sova. De har evigt liv.
Men hon fick väl acceptera att barn nuförtiden inte behövde be. De hade sina mobiltelefoner, TV-apparater och annat elektroniskt, så de trodde inte ens på Gud. Nora fnyste. Vad de än tror, så har de fel. Vem vet inte att Gud finns?
Hon mindes det så klart. Dagen då hon själv kommit till himmelriket, och fick sin gloria av självaste Gud. Det var en härlig känsla. Nora rös vid tanken på när Gud lade hans hand på hennes axel, och sade att hon hade den rätta känslan. Den känslan är det inte alla som har. Den känslan som vill hjälpa andra, bryr sig om och älskar. Men det krävs mer för att bli ängel. Man måste ha offrat sitt liv för någon annans skull.
Nora offrade för hennes lillasyster. Hon hade en svår sjukdom, och Nora räddade henne från att drunkna. Tyvärr drunknade hon själv istället, men då kom hon till himlen. Det var nog bättre än att leva.
”Kasper!” vrålade Nora i Kaspers öra. ”Du måste vakna!”
”Varere?” mumlade Kasper och tittade på henne. ”Du behöver inte skrika!”
”Nej, kom!” viskade Nora.
Hon hade fått syn på något. En pojke, under en björk, bad. Hon såg honom framför sig, och det gjorde man sällan när man hörde böner, man hörde dem bara. Hon beslöt sig för att titta närmare, och till ljudet av Kaspers snarkningar kunde hon tyda bönen:

Ängel, om du nu finns, hjälp mig.
Jag är så ensam.
Min mamma och pappa bara jobbar.
Min lillasyster vill inte prata med mig.
Men det värsta av allt: De mår dåligt.
Mamma är sjuk, men måste jobba för att få mat.
Pappa tar hand om alltig hemma, och det överanstränger honom.
Min lillasyster Frida har leukemi, och vi har inte råd med medicin.
Hjälp mig. Jag vill inte att de ska dö.

Nora bara stirrade framför sig. En så klar bön hade hon aldrig hört tidigare, och ännu mindre av ett barn. Ett litet barn, som bad för sin familj! Hon måste göra något. Nu.
”Kasper, jag såg något!” viskade hon.
Men Kasper sov. Hon bestämde sig för att vända sig till en annan ängel. Gud skulle inte gå. Han var det bara de högsta änglarna som fick träffa. De änglarna var de närmast Gud, och de kunde man sällan träffa. Nora ville gå till Vera, en ängel som Nora umgicks ganska mycket med. Vera var klok, förstod sig på böner och var en grad över Nora.
Gud delade upp änglarna i olika grader. Det fanns nio grader, och det var ärofyllt att bara hamna längst ner. Nora var längst ner, och hon var väldigt stolt över det.
Hon började gå på de vita molnen. Hon tittade ner på Jorden ett slag, och där var det mulet och grått. Hon log för sig själv, och tänkte att det faktiskt var väldigt fint uppe i himmelriket. Men så kom hon att tänka på bönen igen, och att hon måste skynda sig till Vera.
”Hallå?” sade Nora ängsligt när hon kom in i Veras hus. ”Är det någon där?”
”Vad är det, Nora?” hördes Veras kloka röst.
Noras humör lyftes upp och hon vandrade stolt in i vardagsrummet, där Vera satt.
”Jo…” började Nora. ”Jag har hört en bön. En mycket stark bön. Som om han som bad den hade… den rätta känslan.”
”Kan det vara möjligt…?” viskade Vera, och gick närmare Nora. ”Är du säker på att den var så klar?”
”Ja, det är jag!” nästan skrek Nora av iver. ”Han bad för andra, inte sig själv. Och bara jag hörde den!”
”Du har ett uppdrag” svarade Vera. ”Du måste besvara bönen.”

---

Tommy grät högljutt i sin lilla glänta. Kunde han få det värre? Hans syster var närapå att dö, och han visste inget botemedel. Det enda hopp han hade var ängeln, eller Gud, om det så gick. Men han visste ju inte ens om någon av dem fanns. Han reste sig sakta upp från marken och gick hem för att hjälpa till.
”Hallå?” viskade han när han kom in i stugan. ”Mamma? Frida? Pappa?”
Men ingen svarade. Huset var tomt. Tommy var säker på att mamma sade att de skulle vara hemma i dag. Vad hade hänt?

---

Nora var förvirrad. Hon ansträngde sig hårt på bönen, och försökte höra en till.
Se! Den lilla pojkens röst hördes igen, allt klarare.

Kära ängel, vad ska jag göra?
Huset är tomt, och det ska inte vara det.
Vart är mamma?
Vart är pappa?
Och, vart är Frida?

Ett hulkande hördes, och pojkens röst tonade bort. Nora kikade ner på staden intill, och såg en flicka, med ett liknande ansikte som pojken hade. Det måste vara Frida. Hon grät och satt på en sten vid gatan. Hon höll i en burk, där det låg några enstaka mynt. Hon andades med stor koncentration, och Nora fick dåligt samvete. Hon var tvungen att göra det. Hon steg sakta ner mot jorden, och gömde glorian och vingarna.
”Hallå?” sade hon till Frida.
Frida ryckte snabbt till och stirrade på Nora. Nora fick en känsla av att Frida inte ville se henne där, och bestämde sig för att hjälpa henne anonymt.
”God dag, Frida” sade hon och tittade på Frida. ”Jag vill hjälpa dig.”
Frida tittade skrämt på Nora, och nickade.
”Ta mig i handen” sade Nora.
Frida lade sin beniga hand på Noras, och de vandrade nerför gatan.

---

Tommy såg det. Han såg Frida, tillsammans med en främmande kvinna! Han rusade genast till henne.
”Frida” snyftade han. ”Är du okej?”
Den främmande kvinnan backade några steg, och hon gjorde några hastiga rörelser med händerna. Det var tydligen inte menat att Tommy skulle se. Frida vaknade till.
”Tomm..y” sade hon svagt. ”Farväl.”
”Frida!” skrek Tommy, och Frida höll ögonen öppna, med stor möda.
Men det var inte allt som hände. Tommy såg en man smyga upp bakom henne. Hon låg på marken, andades knappt, och den här mannen lyfte upp henne.
”Vad tror ni att ni håller på med!” vrålade Tommy.
Mannen flinade åt Tommy, och höjde en dolk han hade i handen. Han höjde den över Fridas hjärta.
”Neeej!” vrålade Tommy, och han hoppade över Frida, så att han själv fick dolken i hjärtat.

---

Alla änglar var där. Nora också. De såg hur Gud vände sig mot Tommy.
”Du har den rätta känslan” sade han enkelt. ”Du offrade ditt liv för någon du älskar. Är du beredd att ta ansvaret att bli en ängel?”
”Ja” svarade Tommy allvarligt.
Och så fick han glorian. Han tittade ner på jorden, och fann Frida välbehållen. Hans föräldrar hade rest i väg, men deras skepp hade förlist. Frida var hos en rik familj och hade det bra. Allt tack vare att Tommy offrade sitt liv, för henne.

Väldigt bra!! Har ingen idé på någon titel just nu...

Här kommer en novell utan namn jag skrev i dag

Han lutar sig över hennes hår, snuddar vid det, och ler. Hennes bruna flätor är inte uppknutna, och hennes vackra, smala ansikte ler. Hon är så vacker när hon sover. Han ger henne en klapp på kinden, och kysser henne sedan i pannan.

Månen lyser klar på natthimmelen. Avlägset hör han en mås som skriker. Hon vänder sig om, men sover fortfarande. Han sitter kvar, klappar henne på ryggen, och smeker hennes smalben.

Han visste det. Han har vetat det sedan han gick i förskoleklassen. Han är kär i henne. Hans underbara, otroligt fina Miranda. Miranda, hon som stod bakom honom när det var svårt, hon som gav honom stenar på dagis, hon som alltid funnits där, han är kär i henne.

Men hon vill väl inte ha honom. Hon har berättat flera gånger att hon vill hitta något sätt att imponera på Dennis. Även fast han och hon bor tillsammans, längtar hon efter Dennis. Han stryker handen över hennes fläta, och går ut i natten.

Han andas in doften av nattluft, och slår bort en mygga som landat på hans arm. Han ryser av den ljumma luften, och han börjar fundera.

Han måste göra det. Hon älskar någon annan, han kan inte leva utan henne. Han hade hjälpt henne med saker som imponerat på Dennis, och nu ska de gifta sig. Han kan inte leva utan henne, det går inte.

Då kommer Miranda ut. Hon ler, och hennes bruna kattögon gör detsamma. Hon säger åt honom att det är kallt, och att han borde gå in. Men han lyssnar inte. Han går fram till det vita staketet, klättrar upp på det, och hoppar nerför stupet.

Hon skriker. Han är tyst. Såhär får det bli. Han står inte ut med tanken på att hon älskar en annan.

Han slår emot marken, och allt svartnar.