Glöm inte att leva

Mycket bra!

Det här var jättebra.
Det är bra att du delar in kapitlet i stycken, då blir det enklare att läsa, och du skriver så att man verkligen vill läsa mer.

Tack så jättemycket allihop! Min högsta dröm är att bli författare, så ni anar inte hur mycket det betyder för mig att ni tycker om vad ni läser!

Kapitel 2
Du ser ambulansens blinkande ljus försvinna bortom horisonten. Du vet att de inte kan göra något, men du klarade inte av att se på dina föräldrars döda kroppar. Du huttrar till i din morgonrock och går in genom den höga trädörren till huset. Du vet att snart kommer BRIS eller någon sådan nämnd att ringa till dig, säga att du inte kan bo kvar. Att du måste flytta ifrån huset där du bott i hela ditt liv. Att du måste flytta till något barnhem eller...värre.

Du känner tårarna bränna. Du vill inte flytta. Du vill bo kvar. Men mest av allt vill du bara lägga dig ner på golvet och dö. Du har inget värt att leva för längre. Dina föräldrar...är döda. Du vill skrika rakt ut. Få ur dig all smärta som fyller dig. Ditt hjärta dunkar om möjligt ännu snabbare än förut och ångesten är så stark att du sjunker ner på knä. Du skakar i hela kroppen. Andas snabbt och tungt. Det känns som om du är tillbaka i drömmen, att du springer igen.

Du reser dig upp, men det är ändå inte du som gör det. Din kropp liksom går av sig självt. Dina ben rör sig mot köket. Du tänker inte, kämpar inte emot. Du bara följer med. Du går förbi kylskåpet och snubblar lätt på tröskeln. Smärtan i tån är öronbedövande men du skriker inte. Gråter inte. Och allt det onda är plötsligt ingenting. Borta. Tomt. Det är snart över.

Din hand sträcks ut och greppar skaftet på den största kökskniven. Du för kniven mot handleden, du vet att det finns en känslig blodådra där. Ett snabbt snitt bara. Du vet att det är du själv som tänker det, och det känns inte fel. Det finns inget annat sätt. Du kommer att få träffa dina föräldrar igen. Du känner plötsligt hur ditt ansikte spricker upp i ett leende. Det känns som om det var flera år sedan du log, men det känns ändå inte stelt. Din uppmärksamhet riktas åter mot kniven i din hand. Du håller den i ett stadigt grepp, men ändå ser du, med vad som känns som “din inre blick”, hur din hand darrar svagt. Du blir plötsligt medveten om din kropp igen. Du finns. Här och nu. Och det du håller på att göra känns verkligen inte rätt, och plötsligt sköljer rädslan över dig som en flodvåg. Men du släpper inte kniven.

MER NU.

Awesome.

Du skriver otroligt gripande!
Jättebra!

Du kommer helt klart bli en författare!
Du skriver extremtfantastiskt bra!!
Bevakar!

Ahhh!!
Dö inte!!!


Jättebra
Verkligen supermegajättesuperduperbra!

Mycket gripande men helt enkelt awesome! Du kommer nog komma långt med ditt skrivande

Tack så sjukt mycket allihop! Varje kommentar, varje ord ni skriver gör mig jätteglad. Tack så himla mycket!♥

Kapitel 3
Du hör inte dina andetag och det enda du ser är de svarta prickarna som dansar framför ögonen. Ditt huvud värker som om någon släppt en bomb inuti det. Kniven är närmare din handled nu, men du kämpar emot med all din kraft. Den kraft du nyss inte kände finns så självklart där nu. Du känner knivsudden snudda vid din hud och lossar på spärren. All styrka du kan uppbåda väller ut från din kropp. Din hand skjuts bakåt som av ett knytnävsslag och kniven flyger iväg, spetsar rostbrödet och naglar fast det vid diskbänken.

De svarta prickarna växer och vävs ihop. Nu dör jag. tänker du, och tvivlar inte ett ögonblick på sanningen. Du kan nästan se din mammas leende ansikte framför dig. Du är inte redo. Du vill inte lyssna. Du vill inte leva, du vill dö och få träffa din mamma igen, och din pappa. Du sträcker ut armarna och känner nästan din mammas hud. Och sedan är allt borta.

Du ligger på rygg på köksgolvet och stirrar upp i taket. Innertaket ser ut som det alltid har gjort, mjukt träfärgat och små hål här och var. Du sätter dig upp och yrseln får dig nästan att svimma. Du reser dig upp på darriga ben och stapplar ut i hallen och som på en given signal ringer dörrklockan. Du trycker ner handtaget och ser ett vänligt ansikte le mot dig när du öppnar dörren på vid gavel. Leendet dör ut på kvinnans läppar och du inser att du måste se helt förstörd ut. Men det gör väl vem som helst vars föräldrar har… Din värld snurrar.

Kvinnan släpper in sig själv och tränger sig förbi dig in i huset, tätt följd av en man med tunt, grått hår i femtioårsåldern. Du följer efter dem in i vardagsrummet. Kvinnan sätter sig i din pappas favoritfåtölj och du sjunker ner i en stol bredvid henne. Nu kan du läsa namnbrickan som sitter fastnålad på hennes skjorta.
Mikaela Astonsson
Bitr. sekretare
Sociala Myndigheterna
Du får en enorm klump i halsen. Sociala Myndigheterna. De har kommit för att hämta dig. Du griper hårdare om stolens armstöd. Ingen ska få dig att lämna det här huset.

“Jaha”, börjar Mikaela Astonsson, “Det du har gått igenom denna förmiddag är extremt tragiskt.” Förmiddag. Ordet är så fel i ett sådant här sammanhang. Varför hakar du upp dig på det?
“Sociala Myndigheterna har beslutat att ta hand om dig nu med detsamma.” Hennes röst låter så vänlig, men hennes ord ringer i dina öron. Du måste anstränga dig för att inte börja hyperventilera. Du inser att Mikaela väntar sig ett svar från dig.
“N...nu?” är det enda du får fram. Mikaela nickar och lägger huvudet på sned som om du var en liten bebis som just sagt sitt första ord.

Ilskan bubblar upp inom dig och du reser dig upp.
“Nej.”
Mikaela höjer på ett ögonbryn.
“Nej?”
Du nickar, och du vet plötsligt att det här är det enda rätta. Du måste stanna kvar.

Jättebra!!!
Det är helt superduper!