Djävulsflickan

Super bra!
Ett nytt awesomeigt kapitel!

Wihoo kapitlet ägde

Asså gud. Jag tycker redan om den här novellen asmycket.... O.O

Du taggade inte mig!

Men den är superbra iallafall!

Aww, förlåååt! ♥

Det gör inget.

*Bevakar*

Kapitel 2


Att två flickor möjligtvis bli adopterade var en stor sak på barnhemmet; det var ganska sällan det kom några barnsökande.

Efter morgongröten försvann de flesta barnen till en skola i närheten, men inte alla. De oförmögna eleverna fick stanna kvar på barnhemmet, och de som var alldeles för små för att gå i skolan.
Caila var en av de få som inte fick gå till skolan. Efter att hon bitit sin lärare, ritat snuskbilder på svarta tavlan och slagit ut en elevs tänder så fick hon stryk och förbud för att gå till skolan. Caila trodde att hon skulle få lugn och ro på barnhemmet, men istället straffades hon.
Hon fick städa eller tvätta kläder, och denna torsdag tvingades hon tvätta stora trappan.
Stora trappan var, som man hör på namnet, en gigantisk trappa som ledde upp till Ofelias och alla andra arbetandes privata rum.

Caila räknade trappsteg, och efter en timme var hon bara på trappsteg fyrtiosex, och det fanns totalt hundrafemtio. Caila hade en hink ( som hon misstänkte läckte ) fylld med vatten och såpa. Det bildades bubblor som hon kunde spegla sig i medan hon tvättade marmortrappstegen med en trasa.
Caila såg sig själv i en ovanligt stor bubbla; hon såg in i sina egna bruna ögon. Hon tittade länge på sina ögon, tills bubblan sprack.
Caila skakade på huvudet, och fortsatte gnugga på en stor fläck som inte ville gå bort.

Caila tyckte att hon var lite som Askungen; hon hade sett den tecknade filmen en gång, och det var när hon hade spionerat på Ofelia som snarkade med filmen på i sitt rum. Askungen tvättade också trappor, och sjöng. Caila hade aldrig funderat över om hon kunde sjunga, hon hade inte ens testat.
Hon såg sig omkring; ingen fanns i närheten. Det skulle inte vara så svårt att sjunga...
Hon började tyst nynna på en låt som hon hört på radion ifrån köket när hon hade haft tjänstgöring, och utan att märka det själv, sjöng hon högre och högre. Caila sjöng inte särskilt bra, men hon brydde sig inte om det.
Hon fortsatte gnugga på fläcken ( som hade försvunnit för längesen ), utan att märka att någon närmade sig.
Plötsligt slet någon tag i Cailas trassliga hår. Caila slutade sjunga, och personen som ryckt tag i hennes hår drog hennes huvud bakåt.
En elak och hånande röst sa:
- Åh, sitter du här och sjunger?
Caila kunde se att det var Ofelia, och hon hörde det också. Cailas ögon blev genast svarta, och hon rörde inte en min.
Ofelia log hånande och fortsatte sedan med en hård röst:
- Vad har vi sagt om att föra oväsen?
När Caila inte svarade slog Ofelia till henne på kinden. Cailas mun bildade ett O, men hon sa inget. Smärtan brände på hennes röda kind, och hon blundade för att tårarna inte skulle rinna bakom hennes brännande ögon.
När Caila öppnade ögonen så sa mumlade Ofelia:
- Jaså, det biter inte på dig...
Ofelia tittade från Caila till marmortrappan, och sedan på hinken med såpavatten.
Caila anade det värsta, och hennes farhåga blev verklighet. Ofelia sa silkeslent:
- Drick.
Hon släppte taget om Cailas hår, och Caila väste:
- Det är giftigt.
- Drick det, sa Ofelia i en mer befallande ton.
Caila tänkte inte springa, det skulle vara fegt. Istället tog hon tag i hinken, och drack en stor klunk.

Oh... gosh, det där är hemskt... ._.
Men, bra skrivet! Verkligen!

DUMMA DUMMA DUMMA OFELIA!!!!
Hatar henne .-.
Men superbra skrivet som vanligt ^^