Guldhjärta

jättebra! bevakar!

Isabelle Granger: Hihi, gör så.
Horrokruxen: SÅ gulligt att du taggade några! Jättesnällt! ♥
Hermione Jane: Kul att du läser!
lumos1: Taack ♥
Lovisa Granger: Aw, du är en ytterst trogen läsare! ♥
Alma123!!: Så skoj att du läser!


Kapitel 2


Humöret blev bättre när jag kom hem.
Det luktade bullar, och jag svävade in till köket.

Ellen, min äldre syster, stod och bakade. Hennes hår var flätat, och hennes ansikte var osminkat.
Hon var den vackraste människa jag någonsin träffat, och jag älskade henne av hela mitt hjärta. Ellen var den enda som någonsin förstått mig ordentligt.
Jag satte mig på diskbänken, och Ellen sa glatt:
- Hej!
- Hej, sa jag stillsamt.
- Hur var det i skolan idag?
Ellen frågade ofta sådant; hur man mår, vad man gör och hur det var i skolan. Vanligtvis brukar jag tycka det bara är jobbigt, för det är ändå ingen som egentligen bryr sig.
Men, trots det, sa jag:
- Bra.
Jag ljög lite, men det spelade ingen roll.
Ellen tog ut några bullar ifrån ugnen, och vände sig sedan mot mig igen.
Hon log och sa:
- Du vet, Olof, som du var kompis med förut?
- Mm, mumlade jag och pillade på mina naglar.
- Jag träffade honom den här morgonen. Han har flyttat tillbaka hit, visste du det?
- Ja.
Ellen gav mig en bulle, och satte sig sedan ner vid köksbordet. Själv satt jag kvar på diskbänken.
Hon frågade:
- Hur är det?
- Bra, ljög jag.
Ellen var tyst en stund, men sade sedan lite ivrigt:
- Smaka!
Jag tog en tugga, och sa grötigt:
- Det var gott.


När jag kom upp till mitt sovrum fann jag Lisa där.
Lisa var ett år yngre än mig, och hade precis börjat sjuan. Hon var min mammas killes dotter ifrån ett tidigare förhållande, och Lisa var Ellens motsats.
Lisa var jobbig och ful, men hade ett överdrivet bra självförtroende.
Jag slängde på sängen, och tittade upp på det vita taket.
Lisa satt själv med en skvallertidning och fnissade då och då.
Jag suckade tungt, och satte mig sedan ordentligt upp. Lisa lade ner sin skvallertidning och sa med sin pipiga röst:
- Jag är jättepopulär i skolan!
- Vad kul, sa jag tonlöst.
- Vet du vad min bästis heter?
Uttrycket '' bästis '' fick mig att förstå att Lisa fortfarande lekte häst, men jag sa ändå:
- Nej.
- Hon heter Yvonne!
Jag glodde på henne, och brast sedan ut i skratt.
Lisa såg en aning förolämpad ut, för hennes ögon sköt blixtar.
Jag sa sedan med skratt i halsen:
- Yvonne?
- Ja, sa Lisa lite förvirrat.
- Hon som alltid skriker?
- Hon skriker inte! Yvonne artikulerar bara högt!
Jag himlade med ögonen.
Yvonne bodde ungefär fem minuter ifrån vårt hem, och hon var minst sagt en lustigkurre. Hon hade grått lockigt hår och ett par stora runda glasögon som gjorde hennes ögon dubbelt så stora. Och, hon kunde inte prata ordentligt. Hon skrek ut sina ord, och spottet yrde. Det var förvånande att hon ens hade en kompis.

På kvällen hade inget särskilt hänt, förutom att Olof hade skickat en vänförfrågan på Facebook.
Jag hade accepterat, och dragit slutsatsen att han bara hade råkat lägga handen på mitt lår. Det var säkert bara av misstag.
Jag roade mig genom att titta på Olofs bilder, och jag hade tydligen haft fel om honom.
När vi var små hade han som vanligt sin prydligt lagda frisyr, och han var väldigt ordentligt och var rädd för baciller.
På hans Facebook sida lyckades jag gräva fram att han hade haft ungefär sju olika flickvänner på ett år.
Jag hittade också en del flummiga inlägg ifrån honom, där han skrivit hur mycket han hatade sina föräldrar.
Dessutom fanns det en del kommentarer från hans ex, såsom:

'' äckel! ''

'' hatar dig!!!!!! ''

Jag stängde av datorn, och somnade med Olof i tankarna.

Jättekul att läsa!

jättebäst!

Läser självklart! Dina berättelser är fantastiska!

Super braaa :3

Underbart, som vanligt potterflicka!!

*Bevakar*♥

TACK FLICKOR. ♥

Kapitel 3


På torsdagen sken solen, men små vattenpölar fanns fortfarande kvar.
Jag och Lisa bestämde oss för att gå till skolan, eftersom det hade regnat på våra cyklar.

Jag kunde känna att sensommaren snart skulle vara som bortblåst, och att hösten skulle komma vilken dag som helst. Vissa blad hade till och med börjat gulna.
Jag var inte på mitt tråkiga humör, jag var snarare nervös.
Olof var snäll, visst, men jag kunde inte riktigt släppa att han hade rört vid mig. Det kanske låter patetiskt, men det var obehagligt.

Lisa skuttade oberört omkring, och denna dag hade hon satt upp sitt hår i några löjliga hästsvansar. Hon hade dessutom kletat ner hela ansiktet med mascara; det såg ut som om hon hade rymt från en ungdomsanstalt.
Lisa sa muntert:
- Åååh, vilket fint väder!
- Mhm, mumlade jag.
Jag spejade runt, och hoppades på att någon skulle rädda mig ifrån Lisa.
Det visade sig att jag hade tur, för någon tog tag i mina axlar. Jag skulle inte kunna påstå att det gick helt fel, förutom att jag gav den här person en käftsmäll.
Jag hade självfallet trott att det var Olof och hade reflexmässigt slagit till honom.
Men, det visade sig vara Filip, min själsfrände.
Han såg chockad ut, och utbrast sedan:
- Varför skulle det där vara bra för!
- Jag trodde du var Olof! sa jag skrämt.
- Olof? Vem?
- Du vet, han i klassen.
Filip såg ut att tänka efter, men han kom ganska snabbt på vem det var.
Han frågade med ett litet skratt:
- Är han inte schysst?
- Jo, men... Äsch, vi går, sa jag när jag upptäckt att vi hade stannat.
Lisa hade gått i förväg, och dessutom stött på Yvonne. Jag kunde höra Yvonne skrika:
- ... OCH JAG SA ATT DET INTE VAR SMART ATT GÖRA SÅ, MEN DÅ SA MAMMA ATT JAG BORDE GÖRA DET OCH HON SA ATT JAG INTE VAR SÄRSKILT KLIPSK...
Jag mumlade till Filip:
- Lisas '' bästis '' är Yvonne.
- Wow, jag tycker faktiskt synd om dig, sa Filip medlidsamt.
Jag suckade, och tog honom i handen.
Filip bet sig i läppen och sa:
- Den där Olof, är inte kan lite skum?
- Va? Vadå skum? frågade jag lite för hastigt.
- Nej, alltså... Äsch, det var inget.
Jag kunde se i Filips ansikte att något bekymrade honom.

Första lektionen var historia - ett av världens tråkigaste ämnen.
Vår lärarinna hade en entonig röst, men trots det dramatiserade hon ofta.
Jag satte mig längst bak i klassrummet, tillsammans med Alice. Maja tvingades sitta med Johanna, som verkade rent av äcklad.
När vår lärarinna ( som förövrigt heter Linda ) kom in i klassrummet, blev det helt tyst.
Alla väntade på att hon skulle börja med sina plötsliga gester och dramatiseringar, men hon gjorde ingenting. Istället log hon så att varje gul tand syntes, och sa med sin entoniga röst:
- Då vill jag att vi ska välkomna Olof till klassen.
Alla vände sig mot Olof; han satt längst fram, ensam.
Sedan masserade Lina sin ena axel, och började:
- Ni kanske inte visste om det här, men när...
Alice stötte till min axel, och hon viskade:
- Olof är ju skitsnygg.
Jag rynkade pannan och skakade på huvudet.
Visst, han såg bra ut, men skitsnygg var en överdrift. Han var inte vältränad, snarare slank; han hade en flickkropp.
När en kvart hade gått av lektionen hade jag somnat; Linda hade då börjat spela en sorglig begravningslåt till sitt skådespeleri.

Det visade sig att många tyckte att Olof var snygg; i flickornas omklädningsrum pratade Anne på:
- Ååååh, han är såååå snygg!
- Ja, om man jämför med dig så, mumlade jag.
Maja stötte till mig, och Alice blängde på mig.
Jag ryckte lätt på axlarna, och Maja sa med sin allvarligaste röst:
- Var du tvungen?
- Ja, sa jag enkelt.
Maja var nog den mest allvarliga av vår trio, och dessutom den nyaste medlemmen.
Hon hade under nästan hela mellanstadiet varit kompis med Anne och Johanna, men efter att de dessvärre skämt ut henne inför hela skolan ( genom att berätta hennes inre hemligheter ) så valde hon sina vänner med mer omsorg.
Maja var också den sötaste; hon hade blont axellångt hår och raka tänder ( efter att hon haft tandställning ) och hon var den fagraste jag någonsin lagt mina ögon på; bortsett ifrån Ellen.



( Kanske inte så händelserikt kapitel, men det får duga. )

Bravo! Bravisimo!