Den som väntar måste även kämpa...

Du är gryym, Selma! Undrar verkligen vad det där var o.o Spännande story, jag vill ha meer!

Förlåt för ett lite försenat kapitel ^^'

◘◘◘

Kapitel 2

Jag har slutat gråta och försöker med blodiga händer få fram hemnyckeln som vilar i min bakficka. Tårarna slutade rinna när jag väl kände hur jag bleknade av blodförlusten och mina krafter började rinna bort.
Jag är överlycklig att mitt hus ligger i närheten av både början och slutet av rundan jag brukar springa.
Jag lyckas få upp nycklarna och försöker få in dem i nyckelhålet, det går oväntat dåligt på grund av att jag fortfarande skakar av antingen chock eller rädsla. Men, till slut, mot all förmodan så lyckas jag få in nyckeln och vrider sedan om. När jag väl vrider om så känns det som om jag får tillbaka all min energi i fem sekunder. Fem sekunder som jag förbrukar på att snabbt slita upp dörren, gå in snabbare än ögat och sedan stänga dörren efter mig och låsa. Jag pustar ut och lite av rädslan släpper. Jag trodde hela tiden att den där varelsen hade följt efter mig och tänkte attackera mig igen när den väl visste vart jag bodde.
Sedan, efter dem där fem sekunderna kollapsar jag på golvet, sjunker mot golvet med ryggen mot dörren. Jag orkar inte mer. Vad den där varelsens naglar än var gjorda av så skar de djupt in i köttet, utan att träffa en blodådra – ett mirakel kanske vissa skulle säga, jag skulle mer säga att det var otur för varelsen och gudomligt stor tur för mig.
Jag väntar mig nästan att pappa eller mamma ska komma rusandes när de hör dunsen jag ger ifrån mig när jag ramlar ihop – ingen kommer. En fasa griper tag i mig – tänk om varelsen attackerade dem medan jag var borde och sedan anföll mig? – tills jag minns att de skulle gå och handla. Jag tackade som vanligt nej och var glad över lite ensamtid, men, just nu önskar jag att jag hade tackat ja, eller att de åtminstone var hemma. De kommer vara borta i några dagar, kanske hälsa på en av våra kusiner eller något. Shoppa i en annan stad, sova över på hotell och åter igen shoppa nästa dag låter finfint för mig just nu… Varför sade jag nej? Varför? Idiotiska Al… tänker jag för mig själv. När jag var yngre brukade jag älska den här tiden på året då vi en gång per år åker och shoppade tills vi nästan var panka, men numera stannar jag hemma och vet att mamma ändå kommer köpa en drös med saker och ting till mig ändå. Fast, just nu längtar jag dit.
”Herregud, vad du väsnas!” hör jag en irriterad röst säga uppifrån trappan och sedan hör jag även steg i trappan. Jag slår snabbt händerna för halsen igen och grimaserar till vid smärtan.
Tankarna på min familj hade lugnt ner mitt hårt slående hjärta men nu börjar det slå hårt igen, av rädsla. Han får inte se mig så här… nej, nej… tänker jag skräckslaget.
Jag tvingar fram ett skratt trots att det gör ont i kroppen av det. ”Råkade snubbla på mattan”, svarar jag Adrian. Adrian är den äldsta av oss. Han är arton, Miley är sexton och själv är jag femton. Och, vår lillasyster Lily är endast elva år, så om någon skulle stanna hemma så är jag glad att det var Adrian och inte Lily, för jag vet att Miley för allt i världen inte skulle missa shoppingturen.
”Du? Snubbla? Vem försöker du lura? Och varför… herrejävlar”, säger han när han har kommit så pass långt i trappan att han ser mig. Hans blick smalnar misstänksamt. ”Är det där fejk? Typ ett tidigt halloween skämt eller något?”
Jag försöker nicka, eller komma på ett smart och snabbt svar men blodet börjar rinna kraftigt igen och svarta prickar dansar framför ögonen medan hjärnan snurrar. Inte världen, det känns verkligen som om det är hjärnan som snurrar.
”Jävlar, det är på allvar”, hör jag Adrian svära och sedan rusar han nerför trappan på ett sådant snabbt vis som endast han kan och är vid min sida på tre sekunder. Jag sjunker ihop ännu mer, tappar greppet om min hals och känner hur mitt huvud nästan slår i golvet, men Adrian tar emot mig i sista sekund.
”Alicia… Vad är det där svarta?” frågar han med en darrande röst och jag slår upp ögonen, försöker fokusera på världen igen. Han är helt blek i ansiktet och hans blåa ögon lyser av oro och fasa.
”Svarta?” undrar jag.
”Det där... svarta… som… herre min gud, det rör sig, Al! Vad fan har du råkat ut för?” frågar han allvarligt och sedan känner jag hur han lägger armarna under mig och lyfter upp mig. Jag känner mer än ser hur han går upp för trappan, sakta, steg för steg för att inte göra illa mig.
Mitt hjärta saktar sakta ner och skräcken försvinner, men istället börjar tårarna rinna igen. Det var länge sedan Adrian verkligen oroade sig för mig, för någon. Jag… Jag har saknat tiden då vi var nära varandra, mer än jag trodde.
”Alice? Alice? Du skulle bara våga svimma nu och lämna mig ensam utan att veta vad i helvete du har råkat ut för!” säger han och skakar lätt om mig där jag ligger i hans famn. Jag ler svagt, känner jag. Alla i familjen vet att jag föredrar antingen ”Al” eller ”Alice” då Alicia känns som ett främmande namn för mig. Jag brukar till och med presentera mig som Alice och inte Alicia.
”Jag… en… Jag vet inte. Ett ting attackerade mig och rev mig med dess naglar”, får jag fram mellan sammanpressade tänder medan jag försöker hålla mig vid medvetande. Jag har förlorat mycket blod och det värker mer än någonsin. Chocken och adrenalinet måste ha mildrat smärtan, men nu när båda är borta så gör det så ont att om jag inte svimmar av blodförlust så kommer det bli av smärta.
”’Ett ting’?” ekar Adrian. ”Skämtar du med mig? Naglar också? Vad fan råkade du ut för egentligen? En våldtäktsman? Mördare?” undrar han.
Jag ler svagt medan jag verkligen känner hur ett mörker kallar på mig och vill linda in mig i ett täckte där jag inte känner smärtan. ”En svart varelse”, säger jag. ”Jag är allvarlig, Adrian. Det är inte som förr när jag försökte lura dig… Saken hoppade på mig efter att jag hade snubblat på en rot.”
”Är du säker på att det inte var en hund som bet dig?”
”Då skulle det vara värre än såhär. Men, jag tänkte undermedvetet samma sak när den började sniffa på mig.”
”Al, hör du hur sjukt det här låter?” undrar han medan han öppnar dörren till något rum. Jag öppnar ögonen och ser att det är hans rum, otroligt nog, han som aldrig brukar släppa in någon. ”Al?”
”Mm? Ja, jag vet…” mumlar jag och rycker sedan till när jag ser något i ögonvrån. De röda ögonen, men den här gången är det något mer. Röda tänder, som om den hade bitit min hals och fått blod på tänderna istället för att ha rivit mig. Varelsen flinar mot mig och sätter sedan ett finger vid tänderna, eller läpparna om den har några, som för att säga att det här är vår hemlighet och ingen ska få veta något.
Adrian vänder sig om när jag tycker men när han vänder sig så försvinner varelsen som fanns bakom hans rygg.
”Al?” säger han oroligt igen.
”Det var smärtan”, ljuger jag. Han nickar och går med mig till sin säng som ligger vid fönstret där han har en gigantisk avsats där han kan sitta ifall han vill. Det plötsliga ljuset från solen bränner sig in i ögonen och får mig att hårt knipa ihop ögonen. Men, i mörkret som kommer tillsammans med att jag blinkar finns endast varelsen.
”Vänta här”, säger Adrian som snabbt försvinner ifrån mig sedan. Som om jag skulle kunna göra något annat, tänker jag bistert.
Minnen flimrar förbi, som ett gammalt filmband. Varelsen i skuggan. Varelsen som anfaller mig. Dess röda ögon. Och nu dess röda tänder också. Varelsen som är skuggan.
”Den är skuggan”, viskar jag. Sedan minns jag stunden för en minut sedan. Den stod i Adrians skugga. Adrians skugga som tog plats bakom hans rygg då hans stora fönster var rakt framför honom. Och det svarta i mitt sår… Det måste vara fragment av skuggan. Miniskuggor.
Ett ljus… Jag behöver ett ljus, och en spegel. Jag ställer mig upp och ignorerar blodet, smärtan, yrseln och allt, vacklar bara bort till mitt rum. På något vis vet jag att endast en eld kan rädda mig nu. Inte en ficklampa, inte solljus, det måste vara ljus från en eld.
Mitt rum är inte lika rent som Adrians, inte på långa vägar, inte lika prydligt eller ljust heller för den delen. Det är nog på grund av mörkret som smärtan tilltar i styrka och får mig att flämta till och nästan ramla ihop igen.
Jag är glad att jag åtminstone hade dragit upp persiennerna innan jag gick ut för att springa. Mina fönster är inte lika stora som Adrians, men jag har ett någorlunda bra läge som släpper in massvis med ljus, och som jag i vanliga fall bruka klaga på. Jag är sjukt tacksam just nu.
Jag fortsätter vackla, fram mot nattduksbordet där jag har ett stort blockljus i ljuslila och en tändsticksask precis bredvid. Jag griper tag i tändsticksasken som genast blir blodig och försöker lugnt ta upp en tändsticka och antänder den sedan. Jag för lågan mot veken på ljuset och väntar till veken flammar upp och blåser sedan ut elden på tändstickan. Den välbekanta doften från tändstickan når mina näsborrar och lugnar ner mig lite mer.
Bara en spegel nu… Vart sjutton har jag småspeglar? Jag biter mig i kinden medan jag letar igenom nattduksbordets lådor. Om jag har tur, verkligen stor tur, så har Lily glömt en av Mileys många speglar här som vanligt. Hon älskar att ta dem från henne och gömma dem i mitt rum.
”Tack, Lily”, viskar jag, evigt tacksam medan jag tar upp spegeln och försöker verkligen att inte bloda ner den, men ändå så blir den blodig. Blodet som fläckar ned spegeln får mig nästan att börja gråta igen. Hoppas inte blodet gör något... snälla, gör så att blodet inte gör något, ber jag någon högre makt. Kanske gud, kanske min skyddsängel ifall jag har någon, bara någon som kan hjälpa mig. Bara lite mer tur, det är allt jag behöver just nu…
Jag lyfter upp ljuset och spegeln samtidigt, när jag ser mitt sår med allt det svarta i sig har jag lust att spy. Det är avskyvärt, och Adrian hade rätt, de rör verkligen på sig.
Ljusets eld verkar nästan brinna extra starkt just nu. Tack, tänker jag medan jag försöker se min hals i spegeln. Sedan för jag ljuset närmare min hals och känner hur hela min kropp spänns, som om jag skulle bränna mig när som helst.
Jag för ljuset ännu närmare, försöker utplåna alla skuggor elden skapar och hoppas att med spegelns hjälp jag kanske lyckas få något mer ljus. Närmare och närmare. Jag känner hur lågans värme blir allt varmare och varmare mot både halsen och hakan.
Steg hörs utanför mitt rum. ”Vad gör du? Är du inte klok?” skriker Adrian så högt att jag hoppar till. ”Ska du bränna dig själv?” säger han sedan och skyndar fram mot mig.
”Rör mig inte!” säger jag så högt jag kan utan att tappa koncentrationen eller få ont i kroppen.
”Alice, är du helt sjuk i huvudet?” undrar han och försöker ta ljuset ifrån mig.
”Nej!” utbrister jag och i just den sekunden så sker något. Elden blir starkare och det är det extra ljus jag behövde. Skuggorna som elden skapade försvinner och med spegelns hjälp ser jag hur eldens ljus utplånar allt det svarta i mitt sår. Alla fragment av skuggan. Såret läker också lite. Nej, inte lite, mycket – men lite i taget.
”Al…” säger Adrian och darrar lätt på rösten. ”Vad gjorde du just?” säger han oroligt. Jag ser upp mot honom och nu har verkligen smärtan i halsen lättat. Jag ser att hans blick har naglat fast sig på spegeln. Han måste ha sett allt som skedde.
”Det var för ljust för en skugga att överleva”, säger jag och ler svagt mot honom. ”Kan du hjälpa mig?” undrar jag och blåser sedan ut ljuset och lägger spegeln bredvid den.
”Al…” börjar jag men avbryter honom samtidigt som jag reser mig.
”Jag ska, jag ska berätta”, säger jag som känner mig bror alltför väl. Adrian nickar och verkar tro på att jag kommer hålla mitt löfte. Vilket jag förmodligen inte kommer göra. Jag måste komma på en bra lögn.
”Kan du gå till badrummet? Att skölja av din hals och hela din kropp helt och hållet verkar smartast… Har du några andra sår?” undrar han.
”Axeln, vet jag att jag har”, svarar jag frånvarande medan jag tänker. Såret slöt sig när skuggorna försvann… Betyder det att det var de som orsakade de ”riktiga” skadorna? Att naglarna bara skar väldigt lätt? Sedan grävde sig fragmenten av skuggorna in i min hud likt blodiglar och fick det att blöda? Är det verkligen möjligt att det skulle kunna ha gått till så?
”Al? Al? Kom tillbaka”, säger Adrian.
”Jag är här”, säger jag.
”Jag vet. Det var därför jag endast sade ditt namn och inte ruskade på dig”, ler han mot mig. Jag ler tillbaka mot min bror medan han lägger armen om mig för att hjälpa mig till badrummet.
”Tack”, säger jag till honom.
”Inget att tacka för. Jag är bara glad att jag stannade hemma idag”, säger han med ett litet, snett leende på läpparna. Jag ler ännu en gång tillbaka och märker för första gången på väldigt länge att hans mörkt bruna hår har vuxit ganska mycket sedan han sist klippte sig.

◘◘◘

Hoppas ni gillar det! Känns fortfarande lite nervöst med denna nya novell ^^'

Du behöver inte vara nervös, det där var GRYTM! OwO I love it!
Skriv merameramera ♥

Såå bra!! Du SKRIVER JU ALLTID BRA!! HUR???

Bevakar ♥