Hopp Hästen

Kapitel 2



När vi satt där i kyrkan och man hörde klockorna slå ville man bara springa iväg. Men jag tvingade mig att sitta kvar för Wilmas skull. Wilmas föräldrar grät, det gjorde i o för sig alla hennes släktingar. Men inte jag. För jag visste att Wilma inte ville att jag skulle gråta på hennes begravning. Jag gick fram och la blommorna på kistan, gick sedan tillbaka till min plats och satte mig. Jag tänkte på allt roligt vi gjort tillsammans. Allt allt allt allt var slut nu. Det jag mest av allt ljust nu jag önskade mig förutom att Wilma inte skulle vara död, var en egen häst. En egen som jag kunde springa ut till om mamma eller pappa inte förstod. Jag kunde bara borra ner mitt ansikte i den varma pälsen. Vi har ju ett stall som aldrig har används på säkert tio år, men om det ända jag behövde göra var att städa stallet så skulle jag det. Jag önskade värkligen det. När jag kom hem satte jag mig vid datorn och loggade in på Mugglis. Vad i… Nu har det 300 kommentarer och 367 visningar. En kommentar löd ”Kommer aldrig glömma min Mugglis vän, även om jag inte kände dig saknar jag dig så mycket att jag gråter!” Himmel och pannkaka! Detta skulle hon se! Jag slog igen datorn och hoppade upp i min nys hörna och tog fram min favorit bok. Den heter Bläck hjärta och är skriver av Cornelia Funk. Den har jag läst säkert tio gånger. Ljust nu är jag på kapitlet Pladdrige Pippo, sidan 314. Jag läser i säkert två timmar och då har jag läst klart Bläck Hjärta och håller på med Harry Potter och de vises sten. Den är super. Jag känner att jag börjar bli hungrig. Men jag är hemma själv så jag går ner och värmer tre korvar och lite mackaroner. Jag sätter mig vid bordet, och då kommer Bumbi och sätter sig bredvid mig. När jag ätit klart går jag och sätter mig framför tv. På DC är det Lycka Till Charlie, det är bra. Men jag saknar Wilma. Helt plötsligt vaknar jag med ett ryck. Jag hade visst somnat och drömt lite. Men när jag kollade på klockan såg jag att den var elva. Jag gick upp till mitt rum, men orkade varken borsta tänderna eller byta kläder. Jag somnade så fort jag lagt huvudet på kudden. Nästa morgon vaknade jag tio för det var helg. När mamma märkte att jag var vaken ropade hon att jag skulle skynda mig ner till köket. Jag klädde på mig snabbt och sprang ner. ”Älskling, jag och pappa vet att du alltid velat ha en häst, men nu tänkte vi efter som att Wilma dött att du och jag skulle åka och kolla på en häst, när du ätit om du vill!”, sa mamma och jag trodde inte det var sant. ”JAAA”, ropar jag så högt att Bumbi springer iväg och gömmer sig. Jag tar det som står på diskbänken alltså en macka med leverpastej och ett glas mjölk. Jag äter så snabbt att jag får ont i magen men det bryr jag mig inte om. Sedan springer jag och borstar tänderna och borstar håret, sedan springer jag ner och ropar på mamma. Jag sliter ner min jacka och springer ut till bilen, mamma kommer springandes och hoppar in. När vi kommer fram hoppar jag ut ur bilen och ser en kvinna med ljust hår komma gående längst en grusstig. ”Hej, är det ni som ska kolla på Hoppsan?”, frågar kvinnan. ”Oj förlåt, jag heter Karin och det är jag som äger Hoppsan”, sa Karin. ”Jaa det är vi som ska kolla på Hoppsan”, säger mamma. ”Det är jag som är Maja och det här är min dotter Elin.” ”Hej Elin, är det du som kanske ska köpa Hoppsan?”, frågar Karin. ”Jaa”, säger jag blygt. ”Kom så går vi in och hälsar på honom”, sa Karin. Vi gick mot det lilla stallet. När vi kom in tittade ett nyfiket ansikte fram ur en box. ”Det här är Hoppsan”, säger Karin och klappar hästen på mulen. ”Får jag klappa?”, frågar jag. ”Jaa det är klart att du får.” Jag sträcker fram handen mot den svarta hästen. Mulen är så mjuk, jag har aldrig känt på något så mjukt, aldrig aldrig aldrig. Han är perfekt. Jag gillar honom och han gillar mig känns det som. Det känns som att vi var menade för varandra. ”Han är jätte fin”, säger jag. ”Jaa det är han verkligen”, säger mamma som också börjat klappa honom. ”Hur gammal är han?”, undrar jag. ”Han är bara sex år”, säger Karin. Han är perfekt tänker jag. ”Vill du pröva rida honom?”, undrar Karin. ”Jaa”, säger jag. Karin går och hämtar hjälp och ridkläder och sånt till mig och säger att jag kan gå och hämta sadel och träns. Jag går bort och hittar tränset på en krok och sadeln på en sadel hängare. Sadeln och tränset är i blått och svart, och dem är jätte fina. Jag bär ut dem till Hoppsans box. När jag kommer in i boxen flyttar han sig förstående åt sidan så att jag får plats. Jag puttar upp sadeln på hans lena rygg och sätter den till rätta precis bakom manken. Jag drar över det blåa tränset över öronen på honom. Sedan går jag och byter om på toan. Karin och mamma står och pratar. Och när jag kommer vänder mamma sig mot mig och säger ”Om du gillar honom kan du få honom så kör dem hem honom till oss inom en vecka” Jag nickar och går och hämtar Hoppsan från boxen och leder ut honom till stall backen. Karin hämtar en pall så att jag kan komma upp på Hoppsan.

Jättebra kapitel!

Det du skulle kunna tänka på är styckeindelning, men annars är det tipp topp!

Gud vad duktig du är♥ Men jag hatar lycka till charlie xD

Gudomligt ♥♥ om du blir författare, så vill jag träffa dig

det var superbra är du bra på att läsa högt? för i så fall kan du läsa in din egen bok så skulle jag även som synskadad kunna läsa den om den skulle tryckas som vanlig bok. men jag blev lite förvirrad i kapittel 1 hette hon Emma och i kapittel 2 skrev du elin vad heter hon?

Hon heter Emma Idis ida-maria skrev fel!

Intresant!
*bevakar*

jg skriver fel ibland också som när jag skriver magnus blir det sungam så det gör inget alla skriver fel ibland

Jättebra Bevakar

längtar till nästa kapittel