Dafina och jag

( Tack girls för era kommentarer ♥ )

Kapitel 4

Torsdagen gick riktigt fort - tills Josefine kom till extralektionen i bild. Hon gick lite osäkert fram till sitt staffli, och Dafina stod redan vid sitt. Olle sa glatt:
- Ni kan fortsätta med era höstbilder! Om ni är klara, så tänkte jag att ni kunde lära er att skugga med färg...
Josefine tittade på sin målning som inte var någon målning. Den var tom, och hon ville fortfarande inte måla. Dafina målande för fullt, och när Josefine tittade på Dafinas målning så flämtade hon till. Dafina var förmodligen en naturbegåvning, med tanke på hur vackert hon målade. Hon hade målat ett enormt träd, som fällde gula och röda löv. I bakgrunden såg man en sol gå ner, och en sjö som glittrade magiskt. Josefine tittade på målningen och sa andlöst:
- Så fin den är.
Dafina log och sade:
- Jag målar som sagt ifrån min fantasi. Du borde också försöka.
- Det går inte, envisades Josefine.
- Jodå.
- Nej.
Dafina tittade in i Josefines ögon. Då kunde Josefine tydligt se att Dafina hade gröna ögon. Josefine harklade sig lite, och Dafina fortsatte med sitt måleri.

I slutet av bildlektionen så kom Olle fram till Josefine och sa artigt:
- Jag tror att, hm, du måste skynda på lite... Hm, vecka är sista chansen att måla klart.
- Okej, sa Josefine kort.
Olle log och gick därifrån.

Utanför skolbyggnaden stod Dafina och väntade på Josefine. Det var väldigt svårt att hålla sig för skratt när Dafina var så lustigt klädd; hon bar en mössa som satt väldigt högt upp på huvudet, en rutig halsduk, ljusblåa fingervantar och mörkbruna skor. Det var nog först och främst halsduken som såg väldigt lustig ut. Josefine suckade och sa:
- Nå, vart ska vi?
- Du får se, sa Dafina och log.
- Jag lovar, du tänker bara driva med mig.
- Gallimatias.
- Säger du det så.
Josefine tyckte det lät lustigt att Dafina använde just '' gallimatias '' när hon kunde använt massvis med andra ord istället. Innan de ens hunnit börja gå, så hördes en pipig röst som sa hånfullt:
- ÅÅåh, fjanten har hittat en vän! Hoppas hon är frisör!
Några få skrattade. Josefine förstod inte först vem personen med pipig röst hade ropat åt, men insåg snart att det var till Dafina. Trots att hon hade blivit förolämpad så log hon bara och sa:
- Jag tror minsann att någon har blivit lite avundsjuk.
Josefine gjorde en grimas.

Det var kyligt, och Josefine förstod inte vitsen med att räfsa löv. Hon och Dafina stod i en park, och räfsade löv. De hade kanske hållit på i en timme, innan Dafina sa:
- Det får duga.
Josefine kunde skymta ett belåtet leende på Dafinas läppar. Hon frågade pustande:
- Vad ska vi göra med alla löven?
Dafina svarade inte, hon började istället lägga in löv i sin skolväska. Josefine sa surt:
- Varför skulle vi räfsa ihop dem?
- Skojs skull, sa Dafina.
Josefine såg inget roligt alls med räfsa löv.

Bara en kvart senare befann sig Josefine i det besynnerligaste hus hon någonsin varit i. Man kom direkt in i ett vardagsrum, ( som hade lila och gula väggar, en nersutten soffa, en eldstad och några mönstade mattor ). I köket var den gröna och blåa väggar, och alla köksskåp var i en violett nyans. Det stod en trästol ( som var gul ) en plaststol och en pall runt ett ganska litet cirkelformat bord. Josefine frågade:
- Bor du verkligen i det här huset?
- Ja, med mormor, sa Dafina och började rota i en låda.
- Varför inte med dina föräldrar?
- De är döda.
- Åh.
Josefine frågade inte varför. I och för sig verkade inte Dafina på något sätt förolämpad av frågan, men Josefine ville inte göra henne upprörd. Josefine bytte ämne:
- Vad ska vi göra med löven?
- Vi ska skapa ett konstverk, sa Dafina och log.

MEEER!!♥
Du skriver verkligen super bra. Verkligen. Super. Bra. ♥

Kapitel 5

Josefine kunde inte neka till att hösten hade sina goda sidor. Hon och Dafina klistrade fast löven de hittat på en målarduk och gjorde den lite extra snygg; med kursiv text skrev de '' höst ♥ '' högst upp på duken, och de hade strött lite glitter. Deras konstverk var riktigt fint, och Dafina sa belåtet:
- Vi har gjort ett underbart jobb.
- Ja, sa Josefine och log.
Dafina tog fram muggar och frågade:
- Nå, vad tycker du om hösten?
- Den är väl helt okej. Men jag gillar den fortfarande minst av alla årstider.
Det verkade duga för Dafina, för hon kom inte med några protester över Josefines åsikter. Dafina värmde vatten, och lade i två tepåsar i muggarna. Bara tio minuter senare hade de druckit upp sitt te. Josefine tittade på klockan, hoppade upp ur stolen och sa:
- Jag måste hem!
Hon sprang ut i hallen till sina skor, och Dafina gick långsamt efter. Josefine hade satt på sig sina ytterkläder och sa ett hastigt '' hejdå ''. Dafina svarade inte. Josefine öppnade ytterdörren, och började springa. Hon skulle ha varit hemma för flera timmar sedan! Plötsligt hörde hon Dafina ropa:
- Hejdå min vän!
Josefine vände sig om, log, och sprang vidare.

Där hemma hade maten blivit kall. Josefines pappa skällde ut sin dotter:
- ... Och du måste RINGA när du inte kommer hem! Förstår du inte att jag blir OROLIG!
Han var högröd i ansiktet, och Josefine tittade ner på sina fötter. Hon mumlade:
- Men jag var bara...
- TIG! vrålade hennes pappa.
Inifrån vardagsrummet kom Josefines mamma, som sa upprört:
- Men herregud, lugna ner dig!
Josefines pappa höjde på blicken, tittade med en iskall blick på Josefine en sista gång, och gick. Josefines mamma suckade och frågade så vänligt hon kunde:
- Vart var du?
- Hos en kompis, sa Josefine tyst.
- Vem då?
- Dafina.
- Vem är det?
- En tjej i skolan.
- Vad bra.
- Mm.
Josefine hade ingen lust med kallprat. Hon gick upp till sitt rum, och somnade nästan direkt.

Dafina och Josefine träffades på lunchrasten. De gick iväg till en liten kiosk, och köpte godis. Josefine berättade om hur arg hennes pappa hade blivit, men Dafina log bara besynnerligt. Hon sa stillsamt:
- Det där händer alla någon gång.
- Hur vet du det? frågade Josefine lite trotsigt.
- Jag vet allt.
- Jovisst.
- Ja? Visste du att det är krig i Syrien just nu?
- Det vet alla.
Dafina stönade och sade:
- Men har du gjort någonting för alla där då?
- Va? sa Josefine och åt lite godis.
- Precis. Det finns familjer just nu, som splittras! Tänk på alla som blir sprängda i luften! BAM!
Josefine ryckte till vid Dafinas sista ord. Dafina fortsatte:
- Och det finns dem som dör på grund av AIDS, för att de har blivit våldtagna! Tänk dig att ingen mat eller vatten finns, du kan inte lita på någon och du ska vara lycklig om du överlever med bara ett ben kvar på kroppen!
- Jaja, jag fattar! sa Josefine irriterat.
- Jag brukar skänka pengar till alla stackars barn där nere. Fattar du hur dem mår?
- Ja, ljög Josefine lätt.
- Äsch, det gör du inte.
- Jo!
Det blev en irriterande tystnad. Sedan fortsatte Dafina lugnt:
- Du kan också skänka lite pengar.
- Hur då? Jag är pank, sa Josefine.
- Du kan börja jobba.
- Som?
- Tja, gå ut med hundar?
Josefine hade aldrig riktigt gillat hundar. Särskilt inte stora hundar. Hon mumlade:
- Jag gillar inte hundar.
- Då får du lära dig att tycka om dem. Hundar är underbara! Lekfulla, livliga, snälla..., sa Dafina.
- Okej!

Efter skolan satt de i biblioteket. De lånade en dator där, och letade en aning desperat efter någon annons där de sökte någon som kunde gå ut med hundar. Josefine stönade:
- Det finns ingen annons...
- Jo, någonstans måste det finnas! sa Dafina och fortsatte söka.
- Det går aldrig!
Det var tyst i några minuter, sedan började Dafina le. Sedan sa hon upprymt:
- Säg aldrig aldrig!
- Har du hittat något? frågade Josefine lyckligt.
- Nej, men det finns ju ett hunddagis bara två kilometer bort!
- Och?
- Vi kan väl gå dit och fråga om vi får gå ut med hundarna!
Josefine suckade, men protesterade inte. Det var orimligt att personalen på hunddagiset skulle låta främlingar låta gå ut med hundarna. Dock lät hon Dafina tro att det var möjligt, mest för att slippa diskutera om saken. Dafina sa:
- Vi kan cykla dit på söndag.
- Varför inte imorgon? frågade Josefine.
- För imorgon ska du och jag gå på bio.

MEEER!♥

Juliett Waterfall du är en mycket trogen läsare, älskar när du kommenterar, haha ♥ ♥

Kapitel 6

Josefine hade ingen aning om vilken film hon och Dafina skulle se. Josefine stod i vilket fall utanför bion, och väntade på Dafina. Hennes pappa hade mycket motvilligt låtit henne gå, och Josefine visste inte om hon var glad över det eller inte. Lördagen var minst lika kylig som alla andra dagar, och det duggregnade. Vinden förde med sin löv, och Josefine kunde inte låta bli att tänka på hennes och Dafinas konstverk.
När Dafina väl kom, så hade hon med sig både det ena och det andra. Hon räckte fram ett paket och sade glatt:
- Varsågod.
- Värst vad du var givmild, mumlade Josefine.
Hon blev lite generad, antagligen för att hon knappt kände Dafina. De hade träffats några dagar tidigare, och nu fick hon helt plötsligt en present! Precis när Josefine skulle öppna den, så sa Dafina hastigt:
- Nej, öppna den inte! Du får bara öppna den när jag är borta.
- Va? Vadå borta? frågade Josefine förbluffat.
- Du vet när det är dags.
Dafina log med ens sitt besynnerliga leende. Josefine fick intrycket över att Dafina var lite vrickad. Borta? Skulle hon någonstans? Josefine visste inte. Det enda hon visste var att hon skulle gå in till biosalongen med Dafina.

Det var lite underligt att titta på en skräckfilm med Dafina. Den handlade om halloween, som inte förvånade Josefine ett dugg - det var bara någon vecka tills det var halloween. Hon blundade och höll för öronen ett flertal gånger av ren reflex, men Dafina höll hela tiden ögonen öppna. Hon hade en slags glasartad blick. Josefine åt lite popcorn, och viskade till Dafina:
- När är den slut?
- Hur så? viskade Dafina tillbaka.
- Jag måste gå på toa.
Det var en ren och skär lögn. Sanningen var att hennes pappa ville att hon skulle vara hemma klockan åtta - och det var bara en kvart kvar. Josefine vred lite nervöst på sig, men fortsatte ändå titta.

Filmen slutade halv nio. Eftertexterna rullade, och Josefine hoppade upp. Dafina sa glatt:
- Visst var den bra?
- Ja, sa Josefine.
- Ska du gå på toa nu?
- Öh... Ja.
De gick ut ifrån biosalongen och in till flickornas toaletter. Josefine gick in i ett bås, låste, satt där ett tag, och låtsades sedan spola. Hon gick ut, tvättade sina händer ganska slarvigt. Hon märkte ganska snart att Dafina inte var där. Vart hade hon gått? Hade hon insett att Josefine ljög? Josefine visste i vilket fall att hon inte skulle hinna leta. Istället för att ens se sig omkring mer efter Dafina, så gick hon ut och började springa hem. Det hade då börjat spöregna, och Josefine hade filmens intro i huvudet.

bra

Vit lögn... Juliett Waterfall, Aw, ♥ ♥



Kapitel 7


Josefine hällde upp flingor och mjölk. Vädret hade bättras, och solen lyste in genom alla fönster. Hennes pappa sov fortfarande, men hennes mamma var uppe. Hon läste tidningen och mumlade för sig själv. Josefine börja sleva i sig flingorna och gäspade. Lite oväntat sade hennes mamma:
- Jag tänkte att vi ska åka till mormor idag.
- Visst, sa Josefine.
Hon hade under natten kommit på att hunddagiset säkerligen var stängt på söndagar. Dafina fick helt enkelt acceptera att Josefine hade bättre för sig än att åka till stängda hunddagis.


( Kapitel 7 tar inte slut här, men jag kommer fortsätta skriva imorgon istället ).

JÄTTEBRA SKRIVET!♥
MER

Juliett Waterfall ♥

( fortsättningen på kapitel 7 kommer nu )

Josefines mamma frågade:
- Du har väl inte planerat något med några kompisar då?
- Nej, svarade Josefine medans hon pillade på sina naglar.
Plötsligt fick Josefine lite dåligt samvete. Hon hade ju egentligen inte lovat Dafina något, men ändå. Josefine hörde sig själv sucka, och sa med en plötsligt irriterad röst:
- Jag ska duscha.
- Gör det du! sa Josefines mamma utan att lägga märke till Josefines irriterade stämma.

Josefine hade en speciell kärlek till bilar. Hon hade, redan som väldigt liten, alltid varit intresserad av bilar. Men den hon mest tyckte om av alla, var hennes pappas bil. Den var en silverskimrande Toyota, som han hade köpt för ett halvår sedan. Det luktade parfym i bilen ( vilket berodde på att Josefines mamma sprejat massvis med parfym i bilen ) och den var bekväm. Josefine satt med hörlurar i öronen och njöt av hur skönt det var. Det var också en underbar vibrerande effekt i bilen som fick en att bli lite sömnig så man nästan vaggades till sömns. Josefine blundade, och lyssnade på sången.
- For all the pain, and the sleepless nights,
for all the tears, and all the endless fights,
for all the cheating, and all for all the times you,
Used me, fell through, weren't true, f**k you...
Josefine hoppade upp av ett plingade ljud. Ett sms. Josefine fumlade med telefonen och tittade på sms:et. Konstig nog var det från Dafina - men hur visste hon Josefines nummer? Och det ännu lustigare var att sms:et löd:

Ha det kul hos din mormor! Hunddagiset var öppet, du och jag har fått jobb. Vi får femtio kronor var för en dag!!! / Dafina.

Det var visserligen tur att hunddagiset var öppet, men Josefine blev lite besviken. Hon hade ingen lust att ägna sin fritid åt att plocka upp hundskit. Men det hon blev lite skraj över, var hur Dafina kunde veta att Josefine skulle till sin mormor. Josefine skrev tillbaka:

Tur! Hur fick du mitt nummer?

Hon vågade inte fråga hur Dafina visste att hon skulle till sin mormor. Medans hon väntade på svaret, så somnade Josefine av den vibrerande effekten i bilen.

JÄTTEBRA!♥
MER C8