Bortglömd

♥

Kapitel 5

Kristin petade på sin lunch. Det var makaronilåda, och hon tyckte hjärtligt illa om den maträtten. Diana blängde på henne, men Kristin låtsades inte om det. Emma åt för fullt, och Hannah försökte muntra upp allihopa:
- Idag så ska vi i alla fall bada!
- Mm, sa Diana.
Ellen hade gått ut i trädgården för att ta hand om sina kära rabatter. Kristin visste inte om hon gillade Ellen eller inte. Ellen var som Diana mycket självgod, men ändå gästvänlig. Kristin suckade tungt, och sa:
- Jag vill inte ha mer.
- Okej, sa Diana oberört.


Sjön var liten, men ändå väldigt mysig. Kristin simmade fram och tillbaka, medans Emma stod i strandkanten. Diana hade inte vågat gå i, och Hannah letade efter sin armbandsklocka som hon sorgligt nog hade tappat. Emma stod med armarna i kors, och det såg ut som om hon försökte dölja sin mage. Kristin flinade, men sa inget. Då skulle hon vara väldigt taskig. Istället frågade hon Diana glatt:
- Ska du inte hoppa i?
- Jo, sa Diana osäkert.
Kristin skvätte upp vatten på Diana, och skrattade. Diana föll, av den kalla chocken, baklänges och sa gällt:
- Det var inte kul!
Men Kristin kunde se att Diana inte ens kunde dölja ett leende. Snart skrattade de för fullt.

När Diana hade kommit vattnet, så var det bara Emma som inte hade doppat sig. Hon verkade inte ha någon större lust att bada, inte för att hon någonsin hade haft det. Kristin undrade vad som var problemet, egentligen. Emma gick till slut upp på bryggan och solade.
Det var ungefär tjugofem plusgrader utomhus, så Kristin kunde inte begripa hur folk kunde klara sig med att bara sitta inne. Diana föreslog glatt:
- Vi kan väl simma bort till andra sidan av sjön!
- Är inte det väldigt långt? undrade Hannah osäkert.
- Jo, men vi kan ju simma.
- Emma då? sa Kristin och pekade på Emma.
Diana verkade inse att de inte skulle kunna lämna Emma helt ensam. Det skulle vara otrevligt. Istället gick de tre tjejerna upp till bryggan, och solade med Emma.

När flickorna hade kommit tillbaka till Ellens stuga, så blev de halvt tvingade att åka och handla åt Ellen. De fick pengar, och Ellens beskriv av var affären låg kunde inte ha varit mer tydlig. Tjejerna gick på stora vägen, förbi Johanssons gård, och sedan svängde de till höger och gick en liten bit. Det fanns en frisörsalong, en pizzeria och en mataffär. En liten park med två gungor fanns också. I affären var flickorna nästan helt ensamma, bortsett ifrån en gammal tant. Kristin och Diana stod och valde chips, medans Emma och Hannah valde läsk. Kristin sa:
- Kan vi inte ta grillchips?
- Men kom igen, dill är mycket godare! sa Diana och pekade på dillchipsen.
- Nej, grillchips är mer aptitligt.
Diana suckade, räkna pengarna, och sken upp. Hon sa:
- Vi har råd med båda!
Kristi log glatt tillbaka, och just då kom Emma och Hannah tillbaka. De hade med sig två Cola flaskor och en Fanta. Tillsammans valde de ut två olika dippsmaker ( vitlök och holiday ). De gick glada till kassan, betalade, och gick därifrån.

På kvällen tittade flickorna på film. Det var en romantiskt film, och Diana hade brustit i gråt tre gånger innan ens halva filmen hade varit. Kristin tittade knappt. Det var någonting som fick henne att känna sig väldigt nedstämd. Och det blev värre och värre.
Snart insåg hon vad det kanske berodde på. Alla andra hade somnat framför filmen, men hon var fortfarande vaken. Klockan var kvart över tre. Kristin viskade med gråten i halsen:
- Vargtimmen...

GAH, DU SKRIVER SÅ HIMLA BRA♥33
Guh vad spännande, jag dör. Vem kommer dö? O.O
Tror det kan vara Diana... Vet ej...
Vad var det där i slutet av förra delen? O.O
MEEEEER♥33

Du är ju typ bäst som kommenterar så fiiint ♥
Jo, det i slutet av förra delen skulle man kunna kalla en flashback för en av flickorna. Man får själv gissa eller räkna ut, vem av flickorna det var som hatade sitt förflutna, nutiden och framtiden. Någon gissning?
Det kommer komma flera sådana!
Sen, medans jag kommer ihåg, så ska jag påminna dig och alla andra som läser om att jag åker till Turkiet imorgon. Jag kommer inte skriva något på en vecka alltså, så ni vet det.

Kapitel 6


Emma skrattade. Diana tittade på henne, nej, stirrade på henne. Emma slutade skratta, och sa:
- Okej, vi fortsätter då.
Hannah sköt iväg bollen, och Emma slog tillbaks den. Kristin stod mest still. De körde badminton, och det gick inte så bra för Hannah och Kristin som var i ett lag. Hannah slog till bollen med sitt racket, och Diana slog hårdhänt tillbaka den. Hon ropade:
- Kristin, gör lite motstånd!
- Orka, sa Kristin halvhögt.
Diana himlade med ögonen och gick fram till Kristin. Hon sa med en lätt retsam ton:
- Bara för att du inte kan spela.
- Så är det inte alls, sa Kristin.
- Okej, då har du dålig kondis.
- Nej, jag har bättre än dig i alla fall.
Diana tittade med en iskall blick på Kristin, och sa ilsket:
- Jag vill i alla fall inte bli ett fetto.
- Men du krymper inte om du bara spelar badminton en gång om året, sa Kristin retsamt.
- Bevisa att du kan spela då.
Kristin blängde på Diana, och sa kort:
- Visst.
- Bra. Imorgon ska vi ha badmintonturné, sa Diana belåtet.
- Visst.
Emma tittade osäkert på Diana och Kristin. Hon kände på sig att badmintonturnén betydde väldigt mycket för Diana. Kristin brydde sig säkert inte alls. Emma tittade på Kristin, och log för sig själv. Hon var fin. Inte som Diana, men fin. Emma kände plötsligt att hon rodnade. Hon skulle väl inte tänka på sina vänner sådär? Det blev bara fel. Japp, det skulle bara bli så fel... Hennes tankar avbröts:
- Vad tittar du på?
Hannah hade kommit fram till henne, och Emma sa hest:
- Inget.
- Okej, sa Hannah glatt.
- Tror du att Diana tar det här allvarligt?
- Med vad?
- Badmintonturnén.
- Diana tar det på liv och död.
Emma log glädjelöst. Hannah verkade inte märka det, hennes leende strålade tillbaka.

På kvällen så grillade de korv. De satt på verandan, och Emma blev inte mätt på tre korvar, men vågade inte be om en till. Ellen frågade vänligt:
- Vad ska ni göra imorgon då?
- Vi ska spela badminton igen. En turné, sa Diana stolt.
Ellen log, och sa stolt:
- När jag var ung så var jag ett proffs på badminton.
Kristin viskade till Emma:
- Hon var tydligen proffs på allt förut.
Emma försökte dölja sitt skratt, men några fnissningar hördes tydligt. Hon lutade sig bakåt, och hörde sin egna mage kurra. Ellen verkade märka detta och frågade:
- Vill du ha en till korv?
- Äääh... Ja tack, sa Emma.
Ellen log och hämtade en till korv med bröd och lade på ketchup och senap. Hon gav korven till Emma, och sa:
- Här.
- Tack, sa Emma och glufsade i sig korven.

På kvällen spelade flickorna Fia med Knuff. Kristin vann och Diana blev väldigt sur. Men Hannah muntrade upp hennes humör med att de kunde göra något spännande. Hannah bad till och med om idéer. Diana funderade, och sedan sa hon, darrande av glädje:
- Vi kan gå ut!
- Som om vi inte har gjort det, sa Kristin torrt.
- Äsch, jag menar på natten din idiot. Vi kan göra något otroligt spännande!
- Woho, så kul det låter...
Kristin lät ironisk. Diana blängde på henne, och ryggade plötsligt tillbaks lite. Emma visste att Kristin då hade fått tillbaka den lite hotfulla och svarta blicken. Emma suckade, och sa:
- Blir inte Ellen sur då?
- Vi gör det i hemlighet fattar du väl? sa Diana med ett tonfall som om Emma var dum i huvudet.
- Ja, men om hon skulle komma på oss.
- Det gör hon inte.
- Vi kanske inte borde gå ut på natten, sa Hannah plötsligt.
Emma tittade med ett höjt ögonbryn på Hannah. Hon fick en svag känsla av att Hannah inte hade sagt nej för att hon inte ville. Det var något annat...


Kapitel 7


Badmintonturnén betydde verkligen mycket för Diana. Hannah tyckte nästan att det var överdrivet av hur mycket hon ville vinna. Det var jobbigt att välja vem man skulle heja på. Men när Emma sa att hon skulle heja på Kristin så gjorde Hannah samma. Den här dagen var det inte regn, men ingen sol heller. Det var helt enkelt mulet. Hannah och Emma satt på en vitmålad bänk, och tittade på när Diana och Kristin skakade hand, och valde vilken sida de ville stå på. Det var egentligen en perfekt dag för badminton, eftersom det inte var någon sol så kunde ingen bli bländad. Diana var klädd i ett tajt linne, korta shorts och ballerinaskor. Kristin hade valt bättre kläder; en T-shirt, vristlånga tajts och idrottsskor. Hannah tittade inte på när de spelade, istället sa hon till Emma:
- Tror du att Kristin mår bra?
- Såklart hon gör, sa Emma.
- Men hon har blivit så tyst.
- Det har hon alltid varit.
- Men hon har varit ovanligt tyst hela året.
- Och det drar du upp nu?
Emma skrattade, och tog inte Hannah riktigt på allvar. Hannah förstod vad Emma skrattade åt. Såklart Kristin mådde bra! Vad tänkte Hannah på? Hon fnös fram en fnissning, och sa sedan:
- Kolla, Kristin leder!
Kristin hade lyckats få ett poäng. Diana lät sig dock inte tappa gnistan. Hannah hörde henne mumla:
- Nybörjartur...
Men turnén fortsatte och det var jämnt. Dock slutade det hela ganska olyckligt. Ellen kom med fika, Kristin glömde helt bort spelet. Hon tittade på Ellen, och Diana passade på att ge sig själv ett poäng. Diana hade vunnit.

Hannah satte kudden över huvudet. Diana hade aldrig varit så jobbig förut. Hon tjatade om att hon hade vunnit, men Kristin sa ingenting. Hon var inte glad eller ledsen. Emma satt och läste en bok, utan att bry sig om Dianas glädjerop:
- JAG VANN, JAG VANN, JAG VANN!
Hannah stönade, och mumlade:
- Kan du vara tyst?
Diana brydde sig inte. Hon fortsatte hela dagen att hurra.


Kapitel 8


Dagen därpå gick flickorna till glasskiosken. Diana var fortfarande på bra humör, vilket stärkte hela gruppen. Väl vid glasskiosken så åt de sina glassar i en rasande fart, och Diana sa muntert:
- Vi borde göra något.
- Som? undrade Hannah.
- Typ gå ut på natten.
- Herregud! utbrast Kristin.
- Vad? undrade Diana lite trotsigt.
- Måste vi gå ut på natten!?
- Du törs inte.
Dianas tre sista ord kom fram utan hennes befallning. Kristin var tuff, och det visste hon. Kristin sa surt:
- Visst, stick ut! Jag följer i alla fall inte med, men jag törs!
- Jag följer inte heller med, sa Hannah plötsligt.
Diana stirrade på Hannah och frågade så vänligt hon kunde:
- Varför inte?
- För Kristin borde ju ha sällskap, sa Hannah artigt.
- Men du, erkänn, du törs inte!
- Jo!
Diana kunde dock se på Hannahs ängsliga ögon att hon var för feg. Diana njöt av effekten hon hade skapat. Kristin muttrade:
- Jag följer väl med då.
- Bra! Och Hannah? lade Diana till.
Hannah skakade på huvudet. Diana tittade på Nora, som försiktigt nickade på huvudet och sa:
- Okej.
- Bra. Klockan ett inatt. Okej?
De nickade.



Ett tomt skal. Bakom den där masken så fanns en annan människa. Flickan som ingen kände egentligen. Ingen visste om att hon levde i ingenting. Flickan var bara äckligt självsäker, och hon hatade det. Hon ville vara som alla andra, helt normal. Inte våga göra saker som man borde låta bli. En gång undrade hon på allvar om hon skulle dö av sina våghalsiga val. Skulle hon, någon gång, faktiskt dö på grund av detta?


Kapitel 9


Kristin viskade:
- Hur ska vi komma ut?
- Fönstret. Jag har ställt en stege där, väste Diana.
Hannahs oroliga ögon tittade på Emma. Kristin hörde Hannah säga:
- Är det okej, Emma?
- Ja, sa Emma lite osäkert.
Kristin himlade med ögonen i mörkret. Diana viskade:
- Kom nu.
Diana klättrade ut genom fönstret och nerför stegen. Kristin följde efter, Emma likaså. Hannah väste:
- Var försiktiga.
De andra nickade.
I gräset var det blött, dagg. Det var en stjärnklar natt, och Kristin ångrade inte sitt beslut. De tre flickorna vandrade ett bra tag, och sedan frågade Emma:
- Vart ska vi?
- Till sjön, svarade Diana kort.
Kristin höll på att halka när hon sade det. Diana skrattade tyst och frågade:
- Rädd eller?
- Jag vill inte gå hela vägen bara, sa Kristin.
- Vi ska åka båt.
Kristin suckade. Det var så typiskt Diana!

Vid sjön fanns ett fåtal båtar där. Diana, dum som hon var, satte sig direkt i en. Emma sköt iväg båten, och skyndade upp på den. Kristin kom sedan efter. Diana hade börjat ro med åror, och Emma sa osäkert:
- Tänk om vi ramlar i!
- Vi kan ju simma, sa Diana självsäkert.
- Men... Det är kallt.
Diana stönade, och frågade:
- Har du ångrat dig?
- Nej, svarade Emma hastigt.
- Då så.
Diana fortsatte ro. Kristin somnade nästan flera gånger. Hon hade en svag känsla av att någonting inte stod rätt till, och snart blev hon mer och mer ledsen.

WOOHOOO LÅÅÅNGT!!
Asså på vissa andra noveller som jag läst så har jag tröttnat när det varit så långa inlägg, men du skriver så spännande att jag bara vill ha mer och mer och meeeer.
Om jag hade hela novellen som en bok skulle jag läsa ut den på några timmar♥
Gah, älskar denna novell♥

OCH JAG TROR JAG VET VEM DET ÄR.
Man kan tro att det är Kristin eftersom hon är så tyst, men tror faktiskt det är Diana....

MEEEEER!!!♥33

Guud, jag blir jätteglad! Älskar dina kommentarer, de lyser upp min dag. ♥ ♥ ♥

Kapitel 10


Emma gillade inte vatten särskilt mycket. Och hon rentav hatade vattnet när det var mörkt. De åkte över sjön, och båten guppade till lite då och då. Diana insisterade på att det var hon som skulle ro, så Emma satt och tittade på ingenting. Hon frös, och ångrade att hon inte hade stannat kvar med Hannah i stugan. Men nu kunde hon inte fega ur, så skulle Diana reta henne tio år framöver.

Båten slog i strandkanten. Diana sa:
- Schh...
- Va? sa Kristin.
- Tysta, viskade Diana.
- Varför?
- Tyst!
Kristin tystnade. Emma förstod inte riktigt varför de skulle vara tysta. Men snart hörde hon också det. Det var som om något droppade. Det lät som vatten. Diana viskade uppspelt:
- Kom, vi kan kolla vad det är!
- Varför? undrade Emma.
- Fegis.
Emma suckade, och följde efter Diana, som förföljde ljudet. Kristin gick långt bakom Emma.

Det kändes nästan meningslöst att bara gå, men snart så hittade flickorna stället där ljudet kom ifrån. Emma gapade, och sa:
- Här skulle man ju kunna dö!
Hennes röst ekade. Dö, dö, dö... Kristin viskade:
- Vi går härifrån.
- Nej! Det är ju spännande! väste Diana.
Emma betraktade Diana. Sedan viskade hon:
- Vad sysslar du med?
- Jag tänker klättra ner.
- Nej, din idiot! Du kan ju dö! sa Kristin med darrande röst.
- Vi går tillbaka, vädjade Emma.
Diana lyssnade inte. Emma tittade på när Diana klättrade ner i det stora hålet i marken, och fortsatte lyssna på ljudet av vatten som droppade ner i hålet.

O.O
SPÄNNANDE.
MER.
NU.
♥

Kapitel 11

Hannah kunde inte sova. Hon vred och vände på sig och oroade sig. Tänk om det hade hänt något? Skulle hon leta efter dem? Tankarna bollade fram och tillbaka. Det var hemskt irriterande att ligga där helt själv, utan att veta vad de andra gjorde.


Kapitel 12


Det var väldigt halt. Diana höll på att halka flera gånger. Kristin viskade:
- Diana, kom tillbaka!
- Tyst, jag måste koncentrera mig! väste Diana.
- Nej, Diana, kom tillbaka nu! sa Emma.
- Tysta då!
Diana log i mörkret, och efter en liten stund så sade Emma:
- Du, Diana, vi kan väl göra det här någon annan gång när...
Sedan, utan att riktigt kontrollera sig själv, så började Diana skrika. Skriket skar in i tystnaden, och Kristin ropade:
- Vad hände!?
Diana var ungefär en meter ner i det stora grotthålet, och hon vrålade:
- MITT BEN!
Diana kunde höra Emma säga med desperat röst:
- Vi ska hjälpa dig upp!
Kristin och Emma lade sig på mage och sträckte ner sina händer. Diana kunde inte släppa taget om hennes grepp i grottväggen, då skulle hon ramla. Emma sa:
- Ta tag i min arm!
- Nej, då ramlar jag! skrek Diana desperat.
Kristin tittade fram och tillbaka och sa:
- Jag hämtar Hannah!


( Jag kan nu avslöja att två av våra roller kommer att dö. )

O.O
MER.

Kapitel 13

Kristin klättrade uppför stegen, och stack in huvudet innanför fönstret. Hon hörde Hannahs röst säga:
- Är ni redan...?
- Nej, Hannah, du måste komma, Diana är i fara!
Hannah hoppade upp ifrån sin madrass, och frågade:
- Va?
- Kom bara! väste Kristin.
Kristin klättrade nerför stegen, och Hannah följde efter. Fötterna sattes i det iskalla gräset, och tillsammans sprang dem.
Båten guppade fridfullt. Kristin satte sig i den, och Hannah hoppade rakt i den. Kristin började desperat ro så fort hon kunde, och samtidigt berättade hon om vad som hade hänt. Hannah fick panik, och det märkte Kristin. Hon försökte ro snabbare, men det var otroligt svårt, eftersom det hade börjat komma vågor. När som helst så skulle Diana dö, och det kunde inte ens Kristin förneka.

( Jag avslöjar nu att tre av våra karaktärer kommer dö. )


Kapitel 14


Emma kunde höra någon, eller några, komma närmre. Nästa sekund så stod Kristin och Hannah där, lätt andfådda. Hannah tittade ner i hålet och ropade:
- Vi ska få upp dig!
Diana stönade av smärta. Hannah försökte dra upp henne, men det var meningslöst. Då hörde Emma den sämsta idén Hannah någonsin haft:
- Om Emma klättrar ner och hjälper Diana upp nerifrån så kanske...
- Aldrig i livet! sa Emma.
- Kom igen!
Emma tittade på Diana nere i hålet, och viskade med tjock röst:
- Okej.

Rädslan gnagde i Emmas mage. Varför hade hon gått med på det? Hur dum fick man bli?
Hon halkade nästan på den hala grottväggen. Emma var precis under Diana, och försökte försiktigt och varsamt skjuta upp henne. Då hände det.

En sak som är jätte bra är att du skriver ofta cx