Elementens Krafter [SV]

Sååå bra!
Du skriver verkligen så sjukt bra!
Jag längtar tills det kommer ännu ett kapitel

Här kommer ett svar till er alla!
Ni är FÖR gulliga! Jag vet inte vad jag ska skriva, det finns inga ord. Ni vet inte hur mycket jag uppskattar och suger åt mig era ord! Kan ju avslöja att jag börjar hyperventilera, skratta och blir helt rörd...
Tack så sjukt himla mycket!

Fortsättningen kommer senare

Yey!
Det känns som om man taggar inför premiären av världens bästa film eller något O.O

Hihi, nu kommer det mer!
Ganska kort dock...

3.
Hyenne:

När jag vaknar nästa morgon lyser solen starkt genom fönstergluggen, den salta lukten från havet fyller rummet. Jag är mycket trött, men jag stiger upp och klär mig.
Jag äter frukost, saltad fisk kryddad med mormors smakfyllda örter.
”Du ska hjälpa till med fiskrensningen idag, Hyenne. Frei säger att du inte klarade åsnan särskilt bra.”, säger mormor skämtsamt. Jag suckar invändande.
”Kan jag inte hjälpa dig idag?”, frågar jag. Mormor skakar på huvudet så hennes gråvita lockar studsar mot den rynkiga pannan. Än en gång suckar jag.
När jag går ner mot stranden lyser solen starkt, det är stekande hett. Jag och några andra ungdomar står vid ett avlångt bord med kanter, män och kvinnor kommer med hinkar fulla med fisk som vi ska rensa. Renset läggs i stora trätunnor. Lukten är avskyvärd, och hettan gör det bara värre.
Vid lunchtid går jag ner mot stranden för att skölja av händerna. Jag drar ut på tiden, för jag längtar inte direkt tillbaka till rensningen. Plötsligt kommer mormor farande stöttad av sin träkäpp.
”Vad är det mormor?”, utropar jag. Hon ser rädd ut.
”Du måste springa till strandstugan och gömma dig. De är här!”, skriker mormor.
”Vad? Vilka är här?”, frågar jag chockerat.
”Vänta där tills jag kommer och hämtar dig, eller så ger du dig av vid skymningen, förstår du Hyenne?”, frågar mormor. Jag nickar, det sticker i ögonen men jag gråter inte, det hugger i magen av rädsla. Mormor haltar tillbaka mot byn. Jag förstår ingenting.
Men jag börjar springa mot strandstugan. Jag har bara varit vid den stugan några få gånger. När vi väl behöver väktare som kan varna resten av byn mot stormar brukar ett antal byinvånare bo i den undangömda strandstugan i några veckor. Den ligger hopklämd mellan två stora, gråa klippor.
Jag vadar genom tidvattnet och uppför en liten kulle, jag kliver in i stugan och faller ihop på stengolvet. Den kalla stenen får mina tankar att klarna. Jag är törstig, det svider i halsen.
Jag fumlar och hittar en hink under ett träbord i stugan, hinken är fylld med sötvatten. Det fylls på regelbundet. Det är ljummet men drickbart, jag hivar i mig några djupa klunkar. Sedan sätter jag mig på den lilla sängen. Oroligt väntar jag tills mörkret faller.
Det blinkar till framför ögonen, det svider i kroppen. Jag ser eld, som äter upp allt i sin väg.

Jag känner hur kvällsluften slår mot ansiktet. Den är sval, men ändå väldigt kvav från dagens hetta.
Det är långt till byn, men jag överväger om jag ska dit för att se om mormor bara skämtade, fast hon skojar aldrig såhär. Mina fötter sjunker ner i den fuktiga sanden. Motvilligt lunkar jag uppför sluttningen. Här har jag lite uppsikt över byn, men det är för mörkt. Istället väljer jag en liten stig mot skogen.

...

kanelpumpa Du vet vad jag tycker om dig och ditt skrivande. Du uttrycker dig väldigt utförligt när det handlar om den känslomässiga aspekten i berättelsen och man flyger direkt in i personernas huvud när du börjar berätta om dem.
Du håller en röd tråd från början till slut och jag vet inte vad jag ska säga mer...
Otroligt bra berättelse och sjukt fin person!

Otroligt bra berättelse. Gott om inlevelse och mycket med adjektiv vilket gör att du fångar upp läsaren i ett ryck.
Beroendeframkallande, man blir absolut sugen på att få mer och det känns som att man väntar ett besök från kungen - så spännande är det innan ett nytt kapitel släpps!!

så himla bra!
jag vet inte vad jag ska skriva förutom att du skriver såå bra! Man förstår verkligen och lever sig in i berättelsen.

Yes!
Finally äntligen har jag lyckats kunna få tid nog att skriva en kommentar.
Faktiskt så läste jag kapitlet redan igår kväll. Men då var jag så trött att jag i princip vaknade då jag slog huvudet i mobilen x)
Och så blev jag oerhört stressad på morgonen (min bror försov sig och det fick sina konsekvenser.) Så du hann jag inte heller skriva ner en kommentar.
Och i skolan hade vi en massa prov och skit, så det gick ju inte heller ;(

Haha, usch vad långt den där lilla förklaringen blev. Men det där var anledningen till att jag inte skrev något förut.

Iaf, till det nya kapitlet:
F A N T A S T I S K T
Jag har läst det flera gånger och jag kan bara inte fatta hur du lyckas. Allt är helt perfekt.
Det är fängslande, beroendeframkallande, fint språk, awesome karaktärer och en massa andra saker. Som att du använder dig av våra fem sinnen. Det förstärker verkligen berättelsen.
Jag. Orkar. Inte.
Det är liksom så bra att man blir helt stum. Jag hoppas du förstår hur duktig och begåvad du är. Det är så FREAKING GOOOOOOD

JISES. Länge sedan jag skrev, och hemskt ledsen för det. Haft fullt upp! Men nu kommer det mer, om någon fortfarande läser?

4.
Naomi:

Det blir allt dunklare i skogen nu. Jag bestämmer jag mig för att bygga ett läger för natten, jag hittar en glänta med utsikt över en tjärn i fjärran. I min packning hittar jag min välbekanta kniv. Jag skär snaror som jag binder ihop unga aspgrenar med, bildar ett tak och ett vindskydd. Jag hittar torra kvistar och lägger som en bädd. Mossan som klär gläntan är också väldigt mjuk.
Jag gör inte upp någon eld, det har varit en varm dag, och jag vet inte om nemerna är på jakt efter mig, jag har ingen aning om varför de skulle vara det, men jag vill vara på den säkra sidan.
Jag tänker på mor och far, jag gråter mig till sömns. Jag hör kvistar som brister på avstånd. Jag flyger upp ur sömnen, innan jag har hunnit öppna ögonen har kroppen redan dragit fram pilbågen och spänt den. Jag hör steg. Kanske ett djur, tänker jag hoppfullt.
”Hallå? Är det någon där?”, hör jag en röst säga ut i mörkret. En flicka uppenbarar sig mellan trädstammarna, i ungefär samma ålder som mig, gissar jag.
”Det är bara jag.”, viskar jag otroligt lättad.
”Och vem är du?”, frågar flickan lite stöddigt, men jag kan se hennes svullna, rödgråtna ögon i månljuset. Hennes hår är rött, och når till hennes armbågar.
”Jag heter Naomi.”, säger jag medan jag stoppar ner tillbaka mitt vapen i kogret.
”Hyenne.”, svarar flickan. För en liten stund tror jag att flickan ska vända och gå vidare, men hon står kvar och stirrar längtansfullt på min bädd. Jag suckar.
”Vill du sova?”, frågar jag. Hyenne ser osäker ut, sedan nickar hon. Jag sätter mig på vakt under resten av natten. Det känns bra, eftersom jag inte gillar att sova ensam i skogen. Det är bättre att sitta vaken och hålla vapnet framme. Jag funderar över vem Hyenne är, och var hon kommer ifrån.
Jag bestämmer mig för att fråga imorgon bitti. När solen väl lyfter ovanför trädens toppar och ger ifrån sig långa skuggor sitter jag lutad mot en asp och halvsover. Jag knuffar till Hyenne, hon öppnar motvilligt ögonen. De är guldbruna.
”Vem är du, och vart kommer du ifrån?”, är det första jag säger. Hyenne sätter sig upp och gnuggar sömnen ur ögonen.
”Har du någon mat?”, frågar hon och nonchalerar mina ord. Jag tänker på matsäcken som mor gjorde ordning åt mig den sista gången jag såg henne. Jag har ingen större lust att dela halva med Hyenne. Speciellt inte med Hyenne.
”Svara på mina frågor.”, befaller jag barskt. Hyenne suckar.
”Jag heter Hyenne, jag kommer från ett fiskesamhälle. Min mormor sa att jag skulle ge mig av för att någon... något hotade vår by.”, säger Hyenne sakta. ”Du kan ju faktiskt berätta lite mer om dig själv du också.”.
”Nemerna kom till min by och förstörde, nu är det nog bara aska kvar.”, säger jag sorgset.
Det blir tyst. En lång stund sitter vi i mossan och låter solen värma våra ansikten innan det börjar mulna. Jag plockar fram frukost, mors matsäck som hon packat endast för mig, när det bara var tänkt att jag skulle vara borta en förmiddag. Jag måste jaga snart, tänker jag. Hittills har jag inte riktigt varit i skick för det, jag vill tillbaka till byn men någonting hugger i mig när jag bara tänker tillbaka på den heta elden. Jag räcker bröd till Hyenne, hon äter glupskt, jag tar bara små tuggor för jag känner mig illamående och det kanske på grund av hunger.

Under förmiddagen laddar jag bågen med kogret, och spänner snaror under buskar. Hyenne följer mig i tystnad. I vanliga fall skulle det bara känns genant att känna hennes blick, men under omständigheterna känns det bara tryggare. När solen börjar gå ner så fäller jag en hare.
Daggen tynger på grässtråna, så risken för att en eld ska sprida sig är inte så stor, dessutom är jag inte så sugen på rå hare. Ur min läderpåse tar jag upp mitt eldstål, och en bit fnöske. Jag ber Hyenne att plocka torra kvistar. Tillslut har vi fått igång en liten brasa vid lägerplatsen. Hyenne stirrar på elden, jag blir endast avskräckt. Vi grillar haren, Hyenne visar sig till sist användbar när hon hämtar några örter som man kan rulla in hare i för att det ska hålla sig längre.
”Vi gjorde så i min by ibland, min mormor visade mig...”, säger Hyenne när vi hugger in på maten. Jag nickar bara mellan tuggorna. Smaken av kött har jag saknat, men den påminner så mycket om far att det gör ont.
”Min mors självandrare var en hare.”, säger jag när vi ätit färdig. Hyenne ser sorgset på mig.
”Vad ska vi göra?”, frågar Hyenne sedan. Hon ser nu menande på mig, som om hon redan tagit för givet att jag ska komma på någon plan.
”Inte vet jag. Jag vill tillbaka till min by, i alla fall.”, säger jag bestämt, så bestämt att jag nästan lyckas övertala mig själv att det är en bra idé.
”Visst.”, säger Hyenne trotsigt. Sedan lägger vi oss i vindskyddet. Jag ser hur elden sakta brinner ut. Jag vågar inte blunda för ens en liten stund om det fanns risk för en eldsvåda. Men till sist sluter jag ögonen, men plötsligt hör jag något som knakar bland träden. För en stund tänker jag att det kanske är en till människa som fått sin by hotad eller förstörd. Men jag hör ljud, något som morrar lågt. Jag vågar knappt röra mig. Sedan får jag så ont i huvudet, att jag sjunker ner i sömn. Hyenne vaknar före mig, solen är redan en bit uppe på himlen när hon väcker mig.
”Ska vi gå?”, frågar Hyenne så fort jag öppnar ögonen.
”Vart?”, frågar jag nyvaket.
”Till din by”, suckar Hyenne. Plötsligt minns jag. Jag sväljer hårt, och nickar. Vi plockar ihop lägret. River det, suddar ut alla spår. Sedan ger vi oss av. Jag minns riktningen, jag hittar bra i skogen. Enda sedan jag var liten lärde far mig att spåra, och minnas olika tecken i skogen så man kan hitta tillbaka. Ju närmare min by vi kommer, desto mer tecken ser jag. Grenar som vinklar sig åt olika håll, som ett mönster. Snart är vi vid stubben där jag vanligtvis gömmer mina skor när jag och far var ute och jagade. Av ren automatik söker jag med handen efter hålet vid stubben, jag finner det och handen glider ner. Till min förvåning är det inte tomt. Jag tar upp en bit läder. Den är mjuk och fuktig. Jag betraktar den noggrant och håller upp den mot solen.
”Är det någon slags kod?”, frågar Hyenne retsamt.
”Nej, det är det inte. Tror jag...”, säger jag fundersamt. Hyenne ser mer allvarlig ut.
”De där tecknen!”, utropar hon. Jag ser det också, små inristade tecken i lädret.
”Känner du igen dem?”, frågar jag hoppfullt. Hyenne rycker läderbiten ur mina händer.
”Ja, min mormor hade böcker med tecken som dessa!”, säger hon glatt.
”Kan du tyda dem?”, frågar jag då. En orolig känsla gnider sig i magen.
”Nja... Inte direkt.”, erkänner Hyenne. Vi tar med oss läderbiten och fortsätter den lilla vägen till byn. Det är spöklikt tyst, inga lekande barn eller pratande föräldrar. Det är bara ett askgrått fält, med rester av stenugnar.
Jag börjar springa mot platsen där mitt hus en gång stod. Jag sjunker ner i den mörka askan och gråter. Hyenne följer efter mig.
”Naomi, jag är så ledsen...”, börjar hon tröstande. Jag lyssnar inte. Jag känner något spetsigt under lite bråte. En spetsig kniv. Fars kniv. Jag för den mot bröstet och kramar om den.
Det börjar skymma. Vi sitter stilla i askan. Jag kramar om Hyenne, tårarna tar inte slut.
Plötsligt känner jag hur det hugger till i huvudet. Jag känner hur någon betraktar mig, nackhåren reser sig. Hyenne märker ingenting. Plötsligt drar hon efter andan. Jag snor runt. En stor, vit varg kliver ut från skogsbrynet. Hyenne håller ett grepp runt om min handled, och stelnar till. Jag känner mig inte rädd, bara fascinerad. Majestätiskt stegar den mot oss. Jag ser att den har silverfärgade mönster i pälsen, mönster som liknar dem på läderbiten. Vargens ögon är ljusblåa, stora och vackra.
Jag känner hur huvudvärken flyter ut i befrielse.
”Döda den!”, skriker Hyenne förskräckt. Jag känner hur allt flyter samman. Hyenne greppar efter fars kniv. Jag hindrar henne.
”Nej!”, vrålar jag. Vargen morrar och reser ragg.
”Den kommer döda oss!”, vrålar Hyenne tillbaka.
”Min... självandrare.”, snyftar jag fram, orden känns overkliga. Hyenne stannar tveksamt till mitt i rörelsen. Sedan sjunker hon ihop och börjar gråta hon med. Vargen stiger närmare, jag sluter ögonen. Jag känner vargens varma andetag fläkta mot ansiktet.
”Jag heter Luisa.”, ekar en röst i mitt huvud. Den klingar vackert. Vargen talar till mig.
”Jag är Naomi...”, säger jag lite osäkert. Jag vet inte om jag säger det högt eller i huvudet, men Luisa verkar förstå. Ögonblicket är magiskt, jag kunde aldrig inbilla mig att det skulle vara såhär att knytas samman till sin självandrare. Jag känner mig tryggare nu, med Luisa vid min sida. Jag, Hyenne och Luisa somnar i askan. Det är lugnt och tyst, men lukten av bränt trä ger mig rysliga mardrömmar.

...

I have one word. WOW!