A Little Slice Of Heaven [SV]

nu kommer det mer ♥

Kapitel 1.

Jag slog upp ögonen och fick syn på tre ansikten ovanför mig. Två tejer och en kille. Den ena tjejen hade blont hår i page och blå stora ögon. Den andra tjejen hade för ovanlighetens skull ganska långt blått hår, bruna ögon och en liten uppnäsa. Killen hade en kraftig solbränna som gjorde honom nästan choklad brun och svart rufsigt hår. Alla hade en formell klädsel förutom den blonda tjejen som hade en sliten och smutsig sommarklänning på sig. "Vilka underbara föräldrar som gav sin dotter sin cheerleader uniform in i döden. Mycket skrytsamt", muttrade tjejen med blont hår.
"Den är i alla fall finare än din klänning", fnissade den andra tjejen och tjej nummer ett gav henne en mördande blick. "Sch, hon har vaknat", sade killen oroligt med en brytning som jag inte riktigt kunde placera och tittade ner på mig. Tjejerna vände uppmärksamheten mot mig igen. "Hej?" sade jag och satte mig upp. Jag tittade ner och jag hade verkligen på mig min cheerleader uniform, men jag hade utsläppt hår. Delen om döden förstod jag inte ett dugg av. "Hm, vilka är ni?"
"Jag heter Hanna", sade tjejen med blont hår snabbt. "Och det här är Layla och Daniel", fortsatte hon.
"Claire. Vart är jag?" frågade jag och försökte att inte låta som en rädd liten hare. Alla tre tittade på varandra innan Daniel vände sig mot mig. "I Väntrummet", sade han som om det var världens normalaste sak och på sättet han sa det lät det som ett namn.
Hanna och Layla skruvade oroligt på sig. "Väntrummet till vad?" fräste jag irriterat.
"Ser ut som vi har fått sin surpuppa här", mumlade Layla och jag kastade en mördande blick på henne.
"Väntrummet till himlen", sade Daniel och försökte låta neutral men jag spärrade upp ögonen och kom ihåg allt. Bilkrachen, alla tårar, begravningen och såklart min begravningsklädsel.
"Jag är död", viskade jag. Layla nickade men Daniel och Hanna tittade medlidsamt på mig.
"Jag är död", viskade jag igen. Layla log snett mot mig, men det såg inte så speciellt vänligt ut. . "Hur dog du?" frågade hon nyfiket. Hanna och Daniel tittade strängt på henne.
"Vad? Hon ser inte ut att vara halshuggen som Zoey och hon har inte blivit skjuten någonstans!" sade Layla och jag spejade runt i rummet. Mittemot oss satt det en tjej med huvudet i knät och bredvid henne satt en kille som såg ut att ha brutit alla ben i kroppen och bredvid honom satt den ännu en kille som såg ut att ha blivit skjuten i huvudet flera gånger. Jag rös.
"Jag dog i en bilolycka", sade jag långsamt. Layla nickade. "Hur dog ni? Ni behöver inte säga om ni inte vill" lade jag snabbt till. "Jag skärde mig", sade Layla och visade ett jack i handleden. Jag kastade en blick på henne. "Jag råkade slinta till med kniven när jag skulle göra tacos. Och på något sätt råkade jag träffa pulsen", förklarade Layla snabbt. Jag nickade. "Och jag blev skjuten", sade Daniel och lyfte på tröjan där jag såg ett svart hål där hans hjärta satt. Hanna förblev tyst och jag valde att inte säga något om det.
"Så vad händer nu? Hur länge ska vi sitta här? Och varför är det inga gamla här? Man borde ju tro att det skulle vara mycket av sådana här" frågade jag. Hanna log mot mig.
"Det här är som ett väntrum till doktorn. Man väntar på sin tur till en kille som är som doktorn - men han kallas för Helaren. När man får tillträde till honom så läker han alla våra skador. Han sätter till exempel tillbaks Zoeys huvud, gör så att Joeys alla ben läker. Och man väntar inte en sådan speciellt lång tid. Fast du kommer tyvärr vara sist, eftersom du kom sist. Och efter att Helaren har helat oss kommer vi till himlen.
Alla som är här dog av en ovanlig sak och inte av ålder. Det finns ett annat väntrum för de gamla, men de kommer inte till himlen.
Man vet inte vart de kommer", sade Hanna. Jag nickade långsamt. "Okej..." sade jag långsamt.
"Kan Zoey Forbes komma till Helaren?" hördes en kall känlolös röst i högtalaren och den halshuggna kvinnan reste på sig och snubblade fram till en dörr som automatiskt öppnades.
"Vilken av er kom först?" frågade jag efter en stund. "Först kom Hanna. sedan kom jag och sist kom Layla", sade Daniel. Jag nickade igen. Allt det här var ändå fortfarande svårt att ta in.
"Hur fick ni reda på det här?" frågade jag. "Helene berättade för oss", sade Layla och pekade på receptionisten som jag inte hade lagt märke till. Det var säkert hon som hade den känslokalla rösten.
"Några fler frågor?" frågade Layla sarkastiskt. Hanna drog iväg med Layla och började skälla ut henne. Jag rodnade. Jag kunde nästa höra henne.
"... Tänk på stackars Claire som dog för bara några dagar sedan, allt är nytt för henne!" Daniel verkade höra samma sak - eller såg han att jag rodnade - för han sade; "Bli inte generad. Layla är alltid så där sur, men du kommer säkert börja gilla henne när hon hm.. accepterat dig." "Mhm..." muttrade jag och tittade ner på mina gympaskor.

"Kan Hanna Wate komma till Helaren?" hördes den känslokalla rösten. Jag tittade oroligt på Hanna som långsamt reste sig upp och gick mot den automatiska dörren. Hon vände sig om och vi tre vinkade uppmuntrande på Hanna innan hon gick in till Helaren.
"Snart är vi där", suckade Layla. Jag nickade. "Undrar hur det är i himlen", sade Daniel fundersamt.
"Säkert rosa moln och enhörningar", sade jag sarkastiskt och Layla döljde ett leende med sin hand.
Det hade kommit fyra nya döingar men de satt för sig själva och viskade. Det var tydligt att de var oroade. Jag insåg plöstligt att om jag inte hittade Hanna, Daniel eller Layla i himlen så skulle jag vara helt ensam. Men jag sa såklart ingenting om det.
Vi var tysta en stund, insjunkna i våra tankar och vi ryckte alla till när tjejen på receptionen kallade på Daniel Winchester. Daniel reste sig upp och gick värdigt fram till dörren utan att vända sig om.
Jag sjönk ihop mot stolsryggen och suckade. Layla flätade sitt blå hår och jag försökte låta bli att bita på naglarna. "Jaha.. Så hur blir det nu?" frågade Layla trött men jag hörde att hon var lite nervös.
Jag ryckte på axlarna. Vi var båda tysta en lång stund.
"Vi ses väl i himlen va? Jag vet att jag inte har varit världens schysstaste person men..." sade Layla och skrattade lågt. Jag ville verkligen ge henne en chans så jag vände huvudet mot henne och log.
"Japp, vi kan turas om att rida på enhörningar", sade jag och vi skrattade högt fast det inte ens var särskilt kul. Receptionisten blängde på oss innan hon lyfte micken till munnen.
"Kan Layla Ravenwood komma till Helaren?" sade hon och hennes kyliga röst lät nästan kyligare en vanligt. Layla log försikigt mot mig medan jag gav henne tummen upp och hon gick in till Helaren.

Det gick ett tag för Joey med alla brutna ben var före mig och Gustavo som hade blivit skjuten i huvudet men sedan kom mitt namn upp.
Jag rös och reste upp och en av de nya killarna som såg ut att vara i min ålder om inte äldre spanade in mig. Jag blängde på honom med en blick som sa "Jag är död tänk inte ens tanken", och sedan gick jag in till Helaren med huvudet högt.

Som sagt, jag klev in till Helaren och blev lite chockad. Det var inte ett kalt vit rum, utan mer en mysig liten stuga med en flammande brasa. Men vad jag såg så var det inga människor i rummet.
Nej, inga människor. Så jag satte mig ner i en fåtölj och väntade. Ja, jag visste ju inte vad jag skulle göra.
"Bra att du tog en av fåtöljerna. Jag gillar mest soffan", sade en mörk röst och jag vände mig snabbt om.
Och jag tror att jag fick en hjärtattack. Inte en åhmingudhanärsåsnygg hjärtattack - absolut inte - utan mer åhmingudvilkenläskigtypjomendetärjuenÄNGEL. Ja, jag tycker det stämmer ganska bra.
För bakom mig stod ju en helt livs levande (okej död säkert) ängel! Ja, en ängel! Jag kunde inte säga något på ett tag, Jag bara satt där och gapade som en jävla idiot. En ängel! Och ängeln bara gick där med ett litet leende på läpparna och jag typ bara dog. Igen. En ängel!
"Jaha, jag ser att du ser mina snygga vingar", sade ängeln och fortsatte att le. Jag fortsatte att gapa.
"Och jag ser att du är bländad av min snygghet också. Man tackar", fortsatte han och jag stängde genast munnen. Gud vad perverst av honom, han var ju typ sextio eller något. Men jag misstänkte att han var äldre. "Den repliken brukar få tyst på det flesta", sade ängeln bekymmersfritt och slog sig ned i soffan mittemot mig.
"Så ditt namn är?" frågade ängeln och tittade in i mina ögon. Jag vände mig bort.
"Claire. Claire Hudson", sade jag och kände att jag verkligen behövde något att dricka. Typ nu.
Men jag vågade inte säga något. "Jaha", sade ängeln och helt plötsligt fick han ett block i handen och en penna svävade i luften och skrev av sig själv. Jag stirrade på den.
"Dödsorsak?" frågade ängeln. Jag insåg att det var Helaren. Jag undrade om det fanns mycket änglar i himlen eller om det var bara Helaren som var en. Det finns säkert fler, det är ju liksom himlen!
"Ehm, bilolycka", sade jag. Jag undrade om han visste vad bil var och skulle precis börja förklara när han ställde nästa fråga.
"Ålder?"
"Sexton."
Han nickade nästan omärkligt och den flygande pennan började skriva. Jag började pilla ovanligt mycket på mitt hår och vred ganska mycket på händerna. Jag insåg plötsligt att Helaren hade ställt en ny fråga.
"Ursäkta?" sade jag vred på mina händer. Även fast jag var cheerleader kapten så gillade jag inte att få uppmärksamhet. Jag var bara bra på att göra volter och jag var ju inte höjdrädd.
"Är du oskuld?" frågade ängeln igen. Jag spottade nästan ut det lilla vattnet som fortfarande fanns kvar i min kropp. Vad i helvete? Vad var det för människa ängel egentligen?
"Jag bara skojade", sade ängeln snabbt och log snett mot mig.
Jag fortsatte stirra på honom och svarade så kortfattat som möjligt på hans frågor.
"Okej, det var nog allt", sade han och blocket och den flygande pennan försvann. "Har du några frågor?"
"Ehm, ja. Hur är det i himlen egentligen?" frågade jag. Han lade huvudet på sned så han nästan såg ut som en liten rynkig bebis. Nästan. "Ja... Det var länge sedan jag var där men det är väl kul.
Det påminner som sagt om Världen Nedanför", sade ängeln. Jag antog att Världen Nedanför var jorden.
"Måste vi gå i skolan? Finns det... Ehm... klädaffärer? Sminkaffärer? Och vart ska jag bo?" frågade jag snabbt och blev förvånad av hur alla frågor rann ur min mun.
Men ängeln bara log som väntat. Han bara log hela tiden. Det var ganska jobbigt. Föreställde mig en konversation i huvudet.
Hej på dig! Vad har du gjort idag? - Helaren.
Jag? Vad snällt av dig att fråga! Jag har faktiskt dödat en människa, blivit full och slagit polisen och så har jag hjälpt en livsfarlig mördare fly från fängelset! Och just det, jag glömde nästan: Jag dödade din mamma också! - Claire.
Ja, men vad trevligt! - Helaren. (Leende)
"För att svara på fråga nummer ett: Nej ni måste inte gå i skolan. Men de första året kommer ni gå en kurs om regler och sådant. När ni klarar kursen har ni ett år av fritid. Sedan får ni välja om ni vill bli en ängel - som jag - eller om ni vill vara hm... Neutrala.
För att svara på fråga nummer två och tre: Ja, det finns det.
För att svara på fråga nummer fyra: Du kommer få dela rum under första året med de andra nya döingarna som dog under det senaste halvåret. Av en ovanlig död då", sade ängeln.
Jag nickade långsamt och försökte ta in allt. "Och vad händer nu?"
"Någon av de andra änglarna kommer komma och ta in dig till himlen. Där får du dela rum med någon och efter som det är en vecka kvar till nästa månad så börjar utbildningen - eller vad man nu ska kalla det - då."
Jag nickade igen och andades in och ut. Ut och in. "Du behöver inte andas. Du är död", sade ängeln.
Det blev nästan för mycket för mig.

Ängeln ringde ett samtal. Eller jag tror att han ringde för han tog upp någonting och några sekunder senare meddelade han mig att en av änglarna var på väg. "Du behöver bara gå ut genom den där dörren. Vänta där så kommer det någon sen", sade han och jag reste mig upp.
Han nickade mot mig och sedan kom jag på något. "Vet du vilka jag kommer dela rum med på den där utbildningen?" Han skakade på huvudet. Jag ryckte på axlarna och gick ut genom dörren.
Jag drog efter andan. Det var som att vara i... Ja, himlen. Det var moln överallt men himlen var inte blå. Den var rosa. Jag insåg att solen höll på att gå ner. Eller upp. Whatever. Jag stod där en stund och sedan fick jag syn på en mörk fläck bland molnen. Jag vände mig om, för jag ville inte se en ängel flyga. Det skulle bara vara för mycket. Jag kände att molnet jag stod på gungade till och jag vände mig och fick nästan en hjärt attack igen. Den här gången var det inte en åhmingudvilkenläskigtypjomendetärjuenÄNGEL hjärtattack. Utan det var en åhmingudhanärsåsnygg hjärtattack. För framför mig stod den snyggaste människan ängeln (okej, jag har ju inte så mycket att jämföra med så) personen jag någonsin sett.


så var det bra? var det för långt eller något?

Åh min ängel vad bra. Har fortfarande inga ord, är stum. Så sjukt bra beskrivet, alla känslor du skapar.
"Vilka underbara föräldrar som gav sin dotter sin cheerleader uniform in i döden. Mycket skrytsamt", muttrade tjejen med blont hår.
Det är fantastiskt skrivet, jaa. det skapar känslor helt enkelt.
Well, sen var det ju bara allmänt awesome och sånt där.

Förbättringar;
Hm. Gud vad svårt. Kanske lite kortare. Nej förresten, det blir lagom som det var, men känn ingen press på att skriva så långt eller längre. Allt duger!!
Sedan vill jag fortfarande att du väver in mer om livet på Jorden. Mer detaljer än "Jag dog i en bilolycka".
Bilolyckor händer aldrig på exakt samma sätt som en annan.

Förlåt, ska inte skriva för mycket kritik för det var verkligen grymt, men jag säger bara det jag tycker för att du ska förbättra dig. Dock är det inte mycket du kan förbättra gumman. ♥

aww tack! ♥ nej det är bara bra att du ger lite kritk ♥

Meeeeeerrrraaa!!

Jag instämmer, vi vill definitivt ha mera, men honey, stressa inte