~Livet och mörkret, sedan döden~

Du skriver som jag vet inte vad!! ♥

Så sjukt bra, jag bevakar, helt klart! ♥

Tack ♥

BRA!♥ SUPER!♥
Äntligen får jag läsa ett kapitel av bästigaste Julia. :3

Det här är så himla bra och proffisigt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. ALLTSÅ SHIT JULIETT THIS STORY IS GOING TO KILL ME!!!
Du beskriver allt så perfekt och lagom. ÅHHH ♥
I. CAN'T.
JUST. CAN'T.
WAIT.

Det här gjorde min morgon. Som har varit väldigt trist hittills. (Nackspärr.) Du kan ju tänka dig hur det ser ut haha

Kram till dig! Det här är så j*kl* bra! Det är svårt att sätta ord på din awesomeness.
Upp med självförtroendet! ♥

NU KOMMER DET MER

Mörkret

Vinden tar tag i mitt mörka hår när jag susar ner för den lilla backen ner till stranden. Jag bromsar så tvärt att sanden yr åt alla håll.
Jag hoppar av cykeln med en suck. Sedan ställer jag den gammal, rostbruna cykeln mot en stor ek och orkar inte låsa den. Vem skulle sno den, en gammal ful cykel?
Jag vet inte varför jag är här. Har ingen aning faktiskt.
Men det var bara något som slog mig, där när jag satt inlåst på mitt rum och försökte plugga. Jag lämnade rummet och de tusen hemläxorna som låg utspridda på min säng. Geografi prov i morgon, matten tills nästa vecka, franska glosor och allt vad det var.
Det var länge sedan jag var här.
Jag börjar sakta gå ut på den stora sandstranden och känner direkt hur mina sandaler blir fulla av sand. Det kittlar mig, men jag skrattar inte.
Varför skulle jag skratta?
Inte ens om jag såg på världens roligaste film skulle jag skratta. Vad det nu skulle vara för film.
Jag har liksom glömt bort hur man gör. Händer det i magen, och går sakta uppåt tills det kommer ut genom munnen?
Jag hade ett fult skratt, det kommer jag ihåg. Men Eric sa alltid…
Eric.
Nu minns jag visst senaste gången jag var här.
Det var länge sedan, eller egentligen inte. Men den känns länge sedan, flera år sedan.
Jag lever ett annat liv nu. Jag orkar inte förklara, okej? Det är komplicerat allting.
I alla fall var jag med honom här då, Eric heter han. Han går i samma årskurs som mig, tvåan på den här tragiska lilla byns enda gymnasiumskola.
Enda sedan jag satte första steget in i det lilla, kvava klassrummet och såg honom kände jag att det var något speciellt med honom. Vi kom närmare, och närmare varandra...
Äh, skit samma. Orkar inte berätta hela historien.
Vi var ihop.
Och vi bestämnade oss för att gå ner hit i somras, solen stekte och himlen var blå. Då passade det väll med lite bad?
Hand i hand gick vi. Gick… Till den där rutiga, äckliga filten. Men just då spelade det ingen roll att filten var rutig eller att jag höll på att svettas ihjäl, nej, jag brydde mig faktiskt inte om någonting. Och där på den där rutiga, äckliga filten satt min familj. Mamma, pappa, lillasyster.
Det var i somras, på sommarlovet. Då hade vi varit ihop i ett halvår, och vi sa med glada röster och vackra leenden:
”Det kommer vara VI hela livet!”
Helt så blev det inte. Nej, nu är jag ensam. Livet är skit. Det är höst. Ännu mer skit. Bara massa äckligt färgglada löv.
”Jag blir så himla glad av alla färger hösten kommer med!”
Det hade min svenska lärare, Annika med grisnäsan och de fula kjolarna, sagt en dag.
Jag hade behövt springa till toaletten och spytt lite grann.
Egentligen är det inte en ända årstid som är bra. Vintern= iskalla tår, äckligt mycket kläder, äckligt mycket snö, skidåkning. Våren= snön smälter, färgerna kommer tillbaka, usch. Sommaren= svett, solsken, halvnakna på stranden, äckligt vatten. Och hösten då.
Ja, ja.
Fast sanden är iskall, sätter jag mig ändå ner och tittar ut över havet som ännu inte har frusit till is.
Havet är vackert. Oj, hörde ni? JAG tycker att någonting är vackert?!
Ja, faktiskt. Det får mig att tänka på något annat än bara skit, skit, skit hela tiden. Ser bara hur det blå guppar och vågorna skvätter.
För ett år sedan skulle jag säkert hänga med mina vänner nu, skratta, le och baka till jättehög musik.
En gång var vi så inne i musiken så vi glömde att ha i socker i kakan vi höll på med, det blev inte särskilt gott…
Jag tvingar mig själv att tänka på något annat.
Plötsligt ser jag någon i havet, där! Ganska långt bort, men ändå så att den kan bottna. Den ler, stort och vackert. Och personens hår är lockigt och…
Jag biter mig i läppen.
Vad gör jag här?
Jag reser mig upp och springer till eken.
Hoppar upp på cykeln och cyklar hem till allt skit.

SUPERDUPERMEGAAZUUMJULIETT!
Du skiver så galet bra, okej?
Du måste förstå det!
Lova att du gör det!?
Okej?
Bra.

Ett väldigt fint, men sorgligt kapitel den här gången. Älskar karaktärens inre tankar. Det känns som om man sitter och lyssnar inuti karaktärens huvud! (it sounds weird, I know)

Yup.
I want more.
Vid det här laget vet du att jag alltid vill det.
För det här är så bra. SOOO PERFECT ♥
Vill bara ha mer hela tiden x)

Och förlåt för att jag inte sett att du lagt upp kapitlet x(
Det gjorde även mig ledsen.
I BLAME MUGGLIS-bugg! </3

Om jag hade en tågbiljett så skulle jag åka hem till dig, tvinga dig att skriva din autograf på typ alla min prydnader.

DU SKRIVER SOM EN GUDINNA SÅ JAG VET INTE VAD JAG SKA SKRIVA MEN DET HÄR ÄR TYP ASBRA SÅ DU MÅSTE SKRIVA ETT NYTT KAPITEL NU!

ALSTÅ GAHHH DU ÄR JU HELT FANTASTISK JAG KAN INTE SÄGA NÅT ANNAT GAHH DET ÄR SÅ FINT OCH DET ÄR VERKLIGEN SOM OM MAN ÄR DÄR, SER HAVET OCH DEN GAMLA CYKELN OCH GAHH DET ÄR SÅ BÄST ATT JAG BARA..
MER NU JAG ÄLSKAR DET HÄR ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Åh, asså man kan inte sätta ord för hur glad jag blir för era snälla och uppmuntrande kommentarer. Tack♥
Och era kommentarer har också fått mig att.... GISSA VAD?!
SKRIVA ETT NYTT KAPITEL, GRATTIS! ♥

----

”Jag är ful
Ingenting är kul
Skit är allt
Inte salt”
Jag suckar och knycklar ihop pappret till en boll och slänger den i papperskorgen.
”Skriv en dikt om hur du känner dig”, det fick vi i uppgift i svenskan.
Ja, visst. Vilken glad dikt det blir från min sida. Alla andra har sina:
”Allt är kul
Går på hjul”
Okej, den dikten var sämst också. Men när det är en glad dikt spelar det ingen roll om den är lite konstig, för livet rullar på ändå, som hjul. Jag vet.
Men om man nu känner som jag och försöker få ner sina känslor på ett papper, då blir det mycket svårare. För då ska det vara allvarligt, då kan man inte lägga in några små knasiga rim. Då blir man utskrattad och kallad fula saker. Jag vet.
Tillslut orkar jag inte längre.
Jag lägger mig bara på alla läxor och somnar.

I min dröm, ser jag henne. Hon flyger, där ovanför molnen med sina vingar av samen. Hon ler mot mig, med sina alldelens perfekta tänder. Hennes hår är ljust och lockigt, precis som en ängen. Hon är en ängel. Jag flyger med henne, men jag har inga vingar. Jag vilar bara tryggt i hennes armar. Och hon vaggar mig till sömns som hon alltid gjorde när jag var liten.

När jag vaknar känner jag mig trygg och varm inom bords. Sedan ser jag verkligheten, den äckliga tapetern jag valde ut för några år sedan. Klar gul med röda hjärtan.
”Den gör mig som himla glad!”
Hade jag sagt och viftat med den framför näsan på mamma med ett äckligt flin.
Då hade jag älskat den.
Nu blir jag bländad varje morgon.
Min rygg värker, efter en lång natt med miljontals, hårda böcker under mig.
Jag reser mig sakta upp ur sängen, slänger en blick på klockan och svär till för mig själv.
Nio.
Skolan började för en timme sedan.
Lyckat.
Inte för att jag egentligen bryr mig.
I min äckliga garderob finns inte ett skit, jo mycket skit föresten. Bara skit. Inte någonting nytt, ingen snygg märkeströja som alla andra i klassen gick omkring och flinade över. Nej, grå, stickade tröjor och några par slitna jeans. Och några äckligt färgglada strumpor.
Det spelar inte roll, ingen slänger inte ens en blick på mig längre. Man kanske skulle kunna kalla mig osynlig. Ja, kanske det.
I alla fall sätter jag på mig en av de där stickade, gråa tröjorna, ett par blå jeans och ett par lysande gröna strumpor.
Håret sätter jag upp i en slarvig tofs, medan jag håller i tandborsten i andra handen.
Nere i köket är det dödstyst.
Bara den äckliga, gamla klockan tickar på väggen. Tick, tack, tick, tack.
Jag öppnar det lilla kylskåpet och tar fram juice, som jag dricker till en äcklig macka som jag hittat i skafferiet.
Jag öppnar dörren och möts av en kraftig vind som drar mig bakåt och ögonen tåras. Jag snurrar halsduken tätare runt halsen och drar ner mössan. Skit, skit, skit väder.
Såklart är sadeln på cykeln också helt blöt, men jag hinner inte springa in efter en handduk. Så jag kastar mig upp på den och tänker på att det kommer se ut som jag har kissar på mig resten av dagen. Lyckat.

ALLTSÅ OM DU INTE BLIR FÖRFATTARE SÅ KOMMER JAG TYP HEMSÖKA DIG ELLER NÅGOT. FATTAR DU HUR BRA DET ÄR!! DU KAN BESKRIVA HENNES KÄNSLOR SÅ SJUUUUUUUUKT BRA, SÅ DET INTE ÄR SANT. SHIT, VI HAR EN NY J.K ROWLING HÄR! OMGOMGOMGOMG, I'M LOVIN IT!
ÄLSKAR HUR DU FORMULERAR DIG! MAN MÄRKER LIKSOM HUR HUVUDROLLEN KÄNNER SIG, OCH HON ÄR TYP LITE '' DEPP ''.
MEN OOMMGG, JAG TROR JAG DÖÖÖÖÖR. FORTSÄTT NU!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥