Kan du inte tycka, kan du inget alls. [novell]

Tack för tipset! Jag försöker iaf ^^

Plötsligt slets hörlurarna bort från Lina och hon tittade förvånat upp.
Den långa, smala gestalten lurade henne att tro att det var Nadja, eller kanske Felicia.
Men det var det inte. Ett par ljusbruna ögon tittade på henne och ett tandställningsprytt leende blottades.
Aida. Hon flyttade i sexan, men de höll kontakten, Lina och Aida.
"Hej!", slapp det ut ur Linas mun. Aidas leende blev bredare och hon omfamnade henne.
"Jag har saknat dig.", mumlade hon, och när kramen var avklarad var bådas ögon fyllda av klara tårar.
"Vad lyssnar du på?", frågade den gamla nykomlingen, och med ett leende svarade hon att hon lyssnar på Polsk Zchlager.
"OOOOH! HAR VI FÅTT ETT TILL VÄNSTERFREAK?!", vrålade en kille långt borta i korridoren. Panikslagen tittade Lina efter om det var Teo, men såklart var det Victor, och hans otroliga uttalande följdes av flickiga fnitter. Nadja klev fram och satte sig mittemot.
"Åh, hej Aida, det var länge sen!", sa hon med ett brett leende. "Ja, vi klarade oss ju med bara ett freak i två år, men vi ska nog klara dig också."
Lina hade inte väntat mig att hon ens skulle ta sin viktiga tid att ens gå fram för att fälla en sarkastisk kommentar...

Ursäkta kortheten!

Kul med nytt kapitel Gillade det, men jag förstod inte, skulle Aida börja i deras klass igen eller vad? :o

Nä, hon skulle bara besöka dem. Eller????
(Jag kör med hon nu, och inte jag.

Stegen känns tunga. På väg hem. Musiken dundrar i hennes öron, men hon tänker inte på den. Läxor. Biologi, matte, engelska. Hur fan ska man hinna allt?
Genom musiken hörde hon en röst som hon känner igen.
Teo. Såklart. Hon vänder sig inte om, hon väntar på att han har gått förbi.
"Han är så lång. Och så söt.", Lina avbryter snabbt tankarna och tittar skamset ned i marken. Hon vill ännu en gång dölja sin operfektion, utan anledning. Han vet knappt vem hon är.

Skrap, slurp, skrap, gnissel, smask
"Emil, sluta smaska!", fräste Lina irriterat, och hon fick en menande blick från mamma.
Hon tittade snabbt ned i tallriken och fortsatte att äta.
"Typ alla i klassen vill ha surfplattor av skolan.", sa Mia för att bryta tystnaden. Pappa och mamma nickade gillande.
"Jag tycker inte att vi ska få det.", fortsatte hon.
"Varför inte?", frågade mamma. "Det är bra att ha om man har svårt att läsa och skriva."
"Varför är det bra? Det är bara pengar som går till spillo. Och om barn lär sig att skriva på en läsplatta så kommer dem ha mycket svårare att använda penna.", avbröt Lina.
"Man behöver inte lika mycket papper, det är bättre för miljön."
Lina suckade. Hon försökte dölja sin förnöjelse.
"Nej, pappa. Eller jo, men vet du hur mycket avgaser som släpps när plattorna görs? Och dem slösar el, eftersom man måste ladda dem varje jävla dag!"
(En konversation som faktiskt har ägt rum xD)

Lina hade aldrig lagt märke till hur mjuk hennes säng var. Det var den sista tanken innan hon somnade.

Okej c: Dååå förstååår jag c:

bra!

Jag ser att du inte varit inne på ett tag, och jag vill absolut inte stressa, men kommer du att fortsätta den här berättelsen? För jag gillar den :3

Förresten så är det jag som är gamla Hufflepuff .

HEJ! Ja, som ni ser har jag inte varit inne på skitlänge, så ja... Jag kanske ska fortsätta... Herregud, jag ser hur länge sen det var du skrev detta, jag är otroligt ledsen ;_;

Skulle vara jätte kul om du ville fortsätta :3